nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - 1 november 2018 10:30

Lagom räcker gott. Jag är lagom på många plan. Det är lagom städat hemma. Jag är lagom lång och lagom beroende av kaffe. Men inom vissa områden, de som intresserar mig och om jag har fallenhet för, är jag elitist. Man kan tycka att hälften borde räcka men för mig är det så att om något är halvdant, gitter jag inte ens anstränga mig. Jag måste sikta mot stjärnorna, annars lever jag inte. Och det är när jag gör det som jag går bortom min egen sfär och når dem; oslagbar och okuvad svävar jag däruppe, och vet att jag är den jag är menad att vara. Det är en ren andlig upplevelse, som att finna meningen med livet. Jag är berusad av kärlek till Alltet, och till min plats i det. De stunderna skulle kunna vara fler om jag inte lyssnade till dysterkvistarna och Jantejämrarna. Det är inte deras fel, jag vet det. Men de är så många, och tjatiga; jag hör dem även då jag slår dövörat till. De får mig att skämmas över mina höga vyer. Fast skammen handlar egentligen om att jag inte tar vara på de gåvor jag har; för till syvende och sist, är det bara mitt ansvar. Med det sagt, avslutar jag dagens blogg med ett citat från websidan whats-your-sign.com.

        ”You must be imaginative and strong-hearted.
        You must try things that may not work,
        and you must not let anyone define your limits    
        because of where you come from.
        Your only limit is your soul.”
        (Gusteau from the movie "Ratatouille”)

ANNONS
Av nunofagun - 31 oktober 2018 08:15

Jag tycker inte om att göra om. Möjligen är jag lite lat. Men mest beror det på att jag vill kunna lägga saker och ting bakom mig, checka av listan.

 

Utbildningen jag går nu är jobbig. Den är lite rolig också, men inte mycket. För lärdomarna kräver så mycket arbete att jag inte riktigt kan glädjas åt dem än. Jag förstår till exempel värdet av modernismen. Men tycker om den gör jag inte. Jag vill läsa gammaldags böcker där tiden och meningarna hänger ihop, och har punkter där de ska vara. Att James Joyce beundras för att han har lyckats dra ut en mening på 730 sidor begriper jag inte, särskilt som jag skulle bli underkänd om jag gjorde samma sak. Om jag kan uppbåda tillräckligt med acceptans och uthållighet för att slutföra utbildningen, kommer jag mer än något annat ha lärt mig att göra om och inte ge upp. Jag är inte där än. Just nu är jag mest trött och irriterad över att jag får den ena tentan efter den andra i retur med tillägget revidera. Men så en dag fick jag en omgjord tenta tillbaka med toppbetyg, varpå jag drabbades av hybris och såg FIL MAG i guldskrift över himlen. En kvart senare togs jag omedelbart ned på jorden igen (har inte Universum/Gud humor så säg?) av ännu ett mail med tillägget revidera. Så ikapp är jag inte direkt, men än så länge har jag grovt räknat klarat något fler tentor än jag har fått göra om så helt hopplöst är det inte.

 

Sensmoralen i dagens blogg har inte med utbildning per se att göra. Kanske mer den skola livet sätter oss i. Om vi vill något tillräckligt mycket, får vi det sällan utan att revidera vårt arbete en eller flera gånger. Att släpa på oavslut är dränerande, faktiskt mer än att revidera. En gång är det för sent att revidera något alls ty alla möjligheter att göra om har gått mig förbi. Så när dagens blogg är klar, ska jag försöka begripa mig på Faulkner än en gång; det kanske leder till en fil mag, eller ännu bättre, en karaktär.

ANNONS
Av nunofagun - 30 oktober 2018 12:30

Oavsett om en relation växer fram ur kärlek eller vänskap, kräver den ett visst mått av tillit. Tillit kan ta sig många uttryck. Som till exempel att gemensamma problem ska lösas inom relationen. Att kunna prata om det som inte fungerar är liksom en förutsättning för att två ska bli ett.

Den dag man tar med sig något privat från en tvåsamhet och bär det till någon utanför den, betyder det att man inte längre är lika mycket ett som man har varit, utan på väg att tudela sig. Det kan finnas många skäl till att man väljer att adressera en utomstående istället för den man bär närmast sitt hjärta. I teorin borde egentligen inget av dem vara okej. Men i praktiken är livet inte så enkelt; tystnad tär, och hellre än att låta den ta orden ifrån en, har man rätt att ge dem till någon som kan förvalta dem. Det finns många som är villiga att lyssna utan att föra förtroenden vidare, terapeuter till exempel. Onekligen finns ett värde i att tala med någon som inte känner en och har förutfattade meningar. Men även utanför den professionella sfären kan man finna goda lyssnare i form av korta men innerliga möten i ett väntrum, på bussen, i kön på ICA; främlingar som man kan dela sin historia med innan man skiljs åt för att aldrig mer ses (såvida man inte bor på en liten ort).

Oavsett vad för problem man har i en relation, brukar man förr eller senare komma till en skiljeväg – lämna eller hitta ett sätt att kunna stanna. Innerst inne vet man; och om en okänd medvandrare går i samma riktning om så än bara en liten bit, brukar resten gå av sig själv.

Av nunofagun - 29 oktober 2018 08:15

Den dag då jag insåg att merparten av mina ideal och värderingar var blott vackra kulisser som dolde en soptipp, blev det vilset inombords. Jag förlorade en del av min identitet med förlusten av dem, visste inte riktigt vem jag var eller vart jag skulle ta vägen. Det blev till att börja från början. Ställa obehagliga frågor. Inte väja för svaren. Det var en ensam process. Att inte ha någon eller något att luta sig mot, är svajigt. Förvisso har jag Universum (eller Gud. Välj det begrepp som är lättast att begripa), utan vilket jag vore intet. Men som den människa jag är, behöver jag ändå konkreta stolpar att hålla i härnere på Planeten Jorden. Om jag inte längre tror på det jag uppfattade som Universums (eller Guds) företrädare, vem ska jag då tro på? Om jag inte kan lita på att mina fundament går att luta sig mot, var ska jag då vila? När jag insåg att jag bara hade mig själv, blev det så yrsligt att jag inte kunde stå rak utan fick sätta mig ned på marken för att få lagom perspektiv på tillvaron. Numera klarar jag mig rätt bra, både som stående och gående nattvandrare. Fortfarande har jag dock inte fått allt på plats. Jag har rensat bort allt det som inte gick att använda för att det helt enkelt inte var dugligt. En del av det har jag ersatt med nytt och fungerande material. Men det finns en del luckor, som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att kunna fylla; de är tomma för att det inte finns något annat än luft där. Insikten om att det är jag som måste fylla de luckorna har alltmer kommit till mig på sistone och långsamt, axlar jag min nya roll; växer in i det som förväntas av mig, livet som är mitt på riktigt. Säger adjö till mina följeslagare rädslan och osäkerheten, som jag har klamrat mig fast vid för att slippa gå dit där inga vägmärken finns. Men nu finns inga ursäkter längre. Hindren är rivna. Vägen framåt är spikrak. Och den är min.


Av nunofagun - 27 oktober 2018 08:15

Jag tror att vi gör oss själva olyckliga genom hur vi förhåller oss till igår, idag, imorgon.

 

Naturligtvis är det svårt att hitta nya infallsvinklar; om det vore enkelt, hade vi gjort det för länge sedan. Däremot är ekvationen inte så konstig. När vi känner tacksamhet över det som faktiskt var bra igår, har tålamod med nuet i väntan på något bättre och tillit till morgondagen, blir livet inte lika tungrott. Den sortens inställning kommer inte av sig själv, utan kräver träning. Träning är jobbigt. Fast kan man slita för magrutorna i gymmet, kan man också slita på samma sätt för mentalt välmående. Det kanske inte fungerar första veckan eller ens första månaden. Men plötsligt en dag märker man att både de fysiska och de mentala musklerna blivit lite starkare; man är mer rustad för livet. Och orkar man hålla ut med träningen, kommer styrkan att växa både på utsidan och insidan så att även andra kan se förändringen.

 

Jag tror att vi gör oss själva lyckliga genom hur vi förhåller oss till igår, idag, imorgon. Men bara om vi jobbar för det, en situps och en tanke i taget.

Av nunofagun - 26 oktober 2018 08:15

Det sägs att de realistiska människorna är mer nedstämda än andra. Jag tror att det stämmer; att se verkligheten som den är gör ingen glad.

 

Jag själv är sådan, en realistisk människa. Det betyder inte att jag inte har humor, eller kan glädjas. Faktiskt gläds jag väldigt mycket, ofta åt små och enkla ting i vardagen. Men sorglös är jag inte. Jag bär på ett ständigt vemod över hur vi behandlar oss själva, varandra, djur och natur. Insikten över hur illa det är ställt drabbade mig med full kraft för ett par decennier sedan. Begreppet propaganda förknippas oftast med diktaturer och därför är den egentligen farligare i demokratier där vi tror att kossorna är glada på riktigt i Bregott-fabrikerna och att man blir lycklig av rätt tandkräm. Ett avslöjande ledde till ett annat och plötsligt var färger och superlativ inget värda: allt blev grått och falskt. Insnärjd i karriärens och samhällets krav bokade jag tid hos en KBT-terapeut för att hantera min frustration. Hon lyssnade tålmodigt till min ve och klagan. Därefter såg hon mig djupt in i ögonen och sa:

- Okej, jag hör vad du säger. Det mesta är åt helsicke. Och vad ska du göra åt det?

Jag var i chock. Inte över att hon sa det hon sa, utan över att hon hade rätt. Jorden är på väg mot sin undergång och jag kan bara stå och se på, typ. Så nere som jag var när jag gick från mottagningen har jag inte varit på år och dag. Hopplösheten jag kände var bojor av bly runt mina fötter. Men ur denna förtvivlan kom något annat: viljan att försöka förändra det som går att förändra. Idag, cirka 15 år senare, är jag övertygad om att det är först när man ser verkligheten som den är (så gott det går, jag är medveten om att det finns en hel del kvar att lära om den) så kan man inte göra rätt saker för att motverka problemen. Om jag till exempel ger pengar till en välgörenhetsorganisation som förskingrar dem eller använder dem till att köpa vapen, har jag förvärrat situationen genom att inte vilja se dess rätta natur. Men om jag är medveten om att det finns både ärliga och oärliga välgörenhetsorganisationer, kan jag först göra en bedömning av vilken jag ska stötta och på vilket sätt, och sedan göra ett val som i någon mån bidrar till att skjuta fram Armageddon.

 

Så jo, det mesta är åt helsicke. Men hoppet om något bättre får mig att orka tro en dag till på kärleken, den som är en svag strimma av ljus men lyser genom det mörkaste mörkret.

Av nunofagun - 25 oktober 2018 08:15

Mina dagar är inte stressiga. Tvärtom är hastigheten i mitt liv alldeles lagom. Däremot är det mesta av tiden inrutad; när man är kulturarbetare, måste man ofta jobba mer för att kunna betala räkningarna eftersom lönen är lägre. Således finns inget större utrymme för oplanerade händelser.

 

En sådan inträffade dock (helt utanför min kontroll) för ett tag sedan vilket medförde en otrolig mängd extra arbete under ett par veckors tid. Den dag det var som värst, skulle jag skifta hjul på bilen. Då de duktiga verkstadsgrabbarna tog hand om detta, sjönk jag ned i en stol på kontoret med en kopp té och en bondkaka. När bilen några minuter senare var redo, var jag också det.

 

Att ha mycket att göra är inget problem för mig, så länge som jag inte behöver springa mellan mina åtaganden. Jag ser till att få min vila i de små glapp som uppstår mellan här och där, som på bilverkstaden. Det är lätt att missa de ögonblicken, de kommer och går så fort att man måste fånga dem i farten. Men man ska aldrig underskatta dem, ty trots sin försynta paketering är de dyrbara gåvor att vara tacksam för.

Av nunofagun - 24 oktober 2018 08:15

Jag ogillar begreppet ”duktig flicka”. Det är föraktfullt, antyder att man är en menlös, redig typ som är alla till lags och får skylla sig själv den dag man har gjort sitt och inte är till nytta för någon.  

Jag känner många duktiga flickor. De är varken menlösa eller rediga. De är medkännande, medmänskliga medmänniskor som brinner för allt och alla. De vill dra sitt strå till stacken, rädda sina kvadratmeter av världen. Det finns inget självutplånande i dem. Tvärtom är de ansvarsfulla och tycker inte att Någon Annan ska fixa framtiden. Det är inga drömmare; deras drivkrafter är realistiska och i de flesta fall genomförbara. De duktiga flickor som finns i min vän- och bekantskapskrets ber inte om hjälp om de inte måste ty de kan det mesta, från kakrecept till kvantfysik. De sätter också en ära i att vara självgående, eftersom det gör dem stolta och starka. När någon far illa blir de mjuka inuti och hårda utanpå för de kan både hålla om det som lider och hålla borta det som orsakar lidandet. När duktiga flickor inte orkar längre, beror det inte på dem själva utan på det motstånd de har från omgivningen; duktiga flickor är nämligen så duktiga att de kan bli ett hot, både på arbetsplatser och i privata sammanhang och det går inte för sig.

Nej, jag vill inte höra ett ord till om duktiga flickor som offer eller förlorare; de är ingetdera av det. Under etiketterna och bakom kulisserna oljar de inte bara hjulen som får maskineriet att fungera, de uppfinner också nya; och om bara ingen sätter i käppar i dem, kan de duktiga flickorna ta sig fram hur långt som helst.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se