nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - 19 november 2018 08:15

En av mina förebilder när det gäller det yttre är Madame Dariaux.

 

Madame D är en ikon trots att det är cirka 60 år sedan hon skrev boken ”Elegans”; den är lika aktuell i dag som då, ty stil är tidlös. Jag följer inte alla hennes råd – skulle exempelvis inte drömma om att använda accessoarer i reptilskinn – men ”Elegans” är en av de böcker som fått en plats i den låda där jag förvarar mina viktigaste läsupplevelser (jodå, Bibeln finns där med). Även om jag hyllar de inre värdena, vet ni som följer min blogg att jag också hyllar det glamourösa, eller i vart fall att inte ta sig fram genom livet som en slashas. Att vara hel och ren i mötena med andra människor har med hyfs att göra. Det yttre kan också vara ett sätt att signalera vem man är för i alla sammanhang har man inte tillgång till orden; på en anställningsintervju, kommer HR att göra en bedömning av min lämplighet i samma ögonblick jag kommer in genom dörren innan jag ens öppnat munnen. Av ovan nämnda skäl, har jag beslutat mig för att det är slut med kort-kort. Intensiv fysisk träning under tio års tid har gett mig brutala ben; stabila, starka, stadiga. Framförallt är de användbara. Men snygga till kjol är de inte. Madame D adresserar inte just muskulösa vader till klänning fast jag tror att det är ganska underförstått att elegansen tappar lite av sin effekt när den bärs upp av överdimensionerade gastrocniemus. Klädda i byxor är de dock både imponerande och eleganta.

 

Med det sagt, vill jag sammanfatta dagens blogg med en tanke om synd; jag vet att det finns troende som ser flärd och flams som oheligt. Att göra ingrepp i den kropp man fötts med tycker jag faktiskt är synd, i betydelsen ledsamt. Men att vara lagom flärdfull och flamsig, och att göra det bästa av sitt utseende ser jag som en hyllning till själva Skapelsen, ett tack för mitt liv här på Planeten Jorden.

ANNONS
Av nunofagun - 17 november 2018 08:15

Jag beundrar dem, de ödmjuka och de saktmodiga. De som räddar sig själva och hela världen flera gånger om dagen utan att redogöra för det som om de vore på anställningsintervju. De vet att deras handlingar talar för sig själva. De försöker inte övertyga andra om att de har rätt och att alla borde följa deras exempel. De delar inga Facebook-floskler om fred på jorden eller klickar på politiskt korrekta gilla-knappar. De fortsätter bara med det de gör, vecka efter vecka, år efter år. I tysthet går de före oss och vi märker dem knappt. Vi får skämmas, vi som bär på våra redigheter så att alla ska se dem. Vi som tycker att vi gör skillnad när vi källsorterar. Vi som klickar och gillar och tycker men inget mer. Vi som är nutidens klingande cymbaler. I dagens samhälle där det viktigaste verkar vara att bli sedd, är det de som verkar utan att synas som på riktigt förtjänar att få bekräftelse. Det kan vi ge dem, vi som snackar mycket i verkstan där inget händer alls; låt oss bereda väg för de ödmjuka och saktmodiga, så de kan göra det jobb ingen annan vill göra; kärlekens.

ANNONS
Av nunofagun - 16 november 2018 08:15

Jag vill inte göra några mer litterära analyser. Jag vill överhuvudtaget inte tänka i mer komplicerade banor än lösenordet på laptopen. Kursböckerna har jag ilsket sparkat in under bokhyllan där de gott kan ligga och samla damm ett tag. Jag banar mig igenom kaoset av måsten och to-do-lists och plockar fram min tio år gamla scrapbooking-låda. Börjar klippa och klistra. Tar stora beslut om färgkombinationer och mönster. Det är vilsamt för själen. Några timmar senare är årets julkort klara. På pysselnivån känner jag mig duktig för första gången på länge. Imorgon kanske jag bestiger berg igen. Men idag är jag lagom högt, någonstans nere på golvet. Och allt har sin tid. Och det är som det ska.

Av nunofagun - 15 november 2018 08:15

Jag sjunker ned i vardagen. Låter den omsluta sig med sin värme och trygghet. Rutiner, regelbundenhet, riktmärken. Nymalda kaffebönor innan staden riktigt har vaknat. En rustik rågfralla. Diskar kopp och fat och torkar dem på mammas linnehandduk. Reder mitt bo, täpper till de dragiga springorna med kärlek. Skurar golven med såpa och polerar fönstren så att jag kan se den avlövade björken utanför. Kryddar den mustiga soppan med timjan, ställer glasburkarna med specerier tillrätta i skafferiet. Håller kvar tiden. Stannar den. Vägrar imorgon. Ta mig tillbaka till igår, till det som var, ber jag med blicken sänkt mot kalendern i Outlook. Skärmen fryser. Jag också. Minnena hälsar mig välkommen på besök. Sedan är det över. Jag måste gå. Klär mig varmt och låser dörren omsorgsfullt efter mig så att ingen objuden ska ta sig in. Nu är jag redo för verkligheten. Men jag längtar redan hem, till rummen där jag bodde innan nu.

Av nunofagun - 14 november 2018 08:15

Emedan jag ännu inte kommit igenom vare sig modernismen och postmodernismen i skolan – jag tycker ämnet är så intressant att jag för säkerhets skull skriver om en del tentor två gånger – får jag tillfälle att fördjupa mig extra mycket i absurdismen.


Jag är fascinerad av genren, om än inte intresserad av att anamma den; absurdismen ligger för nära existentialismen och någon vän av den är jag inte, andlig som jag är. Dock är jag galet förtjust i absurda inslag i livet, både det fiktiva och det verkliga. Men man får vara försiktig med i vilka sällskap man slänger sig med absurditeter. Alla är inte lika galet förtjusta i svart humor. Därför gör man säkrast i att välja vilka människor man är absurd med. I alla andra situationer gör man nog klokast i att uttrycka sig sakligt och neutralt, särskilt om man är hos läkaren eller banken.


Jag vet fortfarande inte om jag kommer att ta mig igenom alla dessa osammanhängande verk av författare som verkar vara lika kaotiska som sina satsbyggnationer, Men ur denna oreda tar jag med mig det absurda, ty ibland är det enda sättet att förhålla sig till en förvrängd värld.

Av nunofagun - 13 november 2018 08:15

Jag är ohyggligt snabbt på laptopens tangentbord. Behöver inte ens titta på bokstäverna eftersom jag vet mycket väl var de är. Många års skrivande har gett mig den förmågan, och den är användbar.


Fast ibland slinter fingrarna. Häromdagen fick jag upp Wikipedia som informerade mig om den 23 april. Hur jag lyckades med detta vet jag inte, ty jag är inte särskilt intresserad av vare sig osakliga källor eller random datum. I vart fall valde jag att uppfatta det som en skämtsam hälsning från Universum, och tog mig för att undersöka vad Wikipedia hade att säga om just denna dag. Till exempel dog Sankt Göran den 23 april. Kung Ethelred den Villrådige (tänk att bli ihågkommen för ett sådant efternamn) efterträddes på tronen av sin son. Vietnamkriget tog slut. Och så där fortsätter det, med avbrott för en och annan fred. Möjligen kan man muntras upp av att Shakespeare kanske föddes den 23 april fast mig kvittar det, särskilt efter att ha plågat mig igenom alldeles för många analyser av hans texter. Vad Universums budskap till mig var med detta felklick vet jag inte säkert, förutom att jag fick en påminnelse om att mänsklighetens historia mest verkar handla om krig. Själv tänker jag att det kan vara värt att fundera över hur man vill bli ihågkommen den dag man är borta, vare sig man hamnar i Wikipedia eller inte.


Nun of a Gun: Osäkert om hon var en verklig person men delar av gamla bloggar som har hittats tyder på att hon har funnits. Texterna, som främst handlade om inre frid och yttre fred, anses ha bidragit till att människor idag lever i harmoni med varandra, djur och natur.


Av nunofagun - 12 november 2018 08:15

Den kommer på besök med jämna mellanrum, Sorgen. Jag accepterar den – jag har inget val – men glad över dess närvaro är jag inte. Varje gång den sätter sig vid mitt köksbord, säger den samma sak:

- Du har spelat bort alla dina ess. Hur tänkte du?

Och varje gång, ger jag den samma svar.

- Det var ju det jag inte gjorde. Tänkte, alltså.

Tystnaden som följer är kompakt. Ändå talar den. Påminner mig om att det är för sent att gå tillbaka och göra om. Jag får deala med det jag har; låga valörer, mest svarta. Hjärter är det ont om. Jag börjar gråta. Stora, salta tårar faller mot den repiga bordsskivan. Först när det gör riktigt ont, är Sorgen nöjd.

- Jag kommer tillbaka, viskar den i mitt öra innan den sveper ut genom dörren, lämnande kyla bakom sig.

Den har rätt. När jag minst anar det, när jag är som mest sårbar, knackar den på. Den dag jag är färdig med den, är jag också färdig med livet. De sörjande ska bli tröstade. Men inte än. Allt har sin tid, och nu är Sorgens.

Av nunofagun - 10 november 2018 11:30

- Sluta studera, säger en kär vän. Tänk på din hälsa!

 

Jag förstår henne. Hon bryr sig om mig på riktigt, är orolig för mig. Men jag är den som känner mig själv bäst. Jag vet var mina gränser går. Ibland är jag sliten, men aldrig till den grad att det är skadligt för mig. Trots att jag har varit utbränd av tredje graden, är jag inte rädd för att hamna där igen; det är skillnad på att vara trött på grund av ett hederligt dagsverke och utmattad för att man måste lösa omöjliga ekvationer varje dag. Vad mer är, är vila inte alltid det bästa botemedlet mot energilöshet. Att vi fått för oss det, beror som så ofta på att vi söker oss till ytterligheter. Efter vågen av utmattningsdepressioner för ett par decennier sedan, gick det troll i att man skulle gå i terapi, göra ”medicinsk yoga” och finna sitt rätta jag. Fast jag tror att det är osunt att grubbla för mycket över hur man mår. Under den eländiga period av mitt liv då jag hade tid att göra det, kom jag fram till att stress och en full kalender är två helt olika saker. Vi människor behöver vara sysselsatta mellan grubblerierna för att få en jämvikt. Men den där medelvägen verkar inte lika populär i media som det extrema. Det är väl därför mitt liv är perfekt numera när det innehåller lite av varje. Jag förklarar detta för min vän. Jag säger också att det jag fullbordar ger mig ork, särskilt som det leder till något annat, och att jag dräneras av det jag lämnar efter mig ofullbordat.

 

Det är möjligt att min vän får rätt, att jag borde lägga min utbildning till handlingarna som den ofullbordade. Men inte idag; kraften är med mig och jag ska använda den för att få mer, inte mindre.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se