nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - 28 november 2018 08:15

Trots att jag har en professionell relation till orden och är van vid att granska deras riktighet, har jag också en känslomässig koppling till dem.

 

Vissa ord väcker starka känslor hos mig, även fast jag vet att de är valda i just den avsikten. Detta blev jag påmind om då jag nyligen var på jakt efter en taklampa. Jag övervägde pris, funktion och estetik hos varje objekt. Men den lampa jag blev förälskad i slog undan alla dessa förnuftiga aspekter på grund av sitt namn: Marrakech. Genast väcktes min fantasi, ty Marrakech står högt på min önskelista av resmål. Jag har en högst barnslig och romantisk bild av denna stad, ser mig själv sittandes på en sidenkudde med tofsar drickandes kryddstarkt té. Det är dunkelt i lokalen, så som jag tänker att det skulle vara med denna exotiska lampa i mitt tak. Naturligtvis vet jag att min bild är trams. Likafullt finns den där. Jag blev tvungen att slå mig själv i huvudet mentalt flera gånger och påminna mig själv om att lampan inte alls uppfyllde mina krav vare sig på estetik (fel färg) eller funktion (den saknade elkontakt). Dessutom var den skitdyr, för att tala svenska. Efter att ha återgått till mitt normala rationella tillstånd, hittade jag en annan lampa som uppfyllde alla mina krav. Den hette Cairo, vilket inte alls sände några positiva vibbar till mig. Faktum kvarstår: Den var vad jag sökte och i det sammanhanget behöver dess namn inte väcka behagliga associationer. Vi tror att vi genomskådar reklamen och det gör vi kanske rätt ofta också, men vi kan inte alltid värja oss mot den psykologi som används; bilder, ord och dofter sätter igång reaktioner i oss och det vet marknadsfolket. Är man bara medveten om detta, kan man ta beslut med vetskapen om ifall det grundar sig på hjärtat eller hjärnan. Om jag vet att jag blir förälskad i en lampa för dess namn eller en man för hans after shave, kommer det därför inte som en chock om allt annat visar sig vara fel.

 

Cairo lyser upp dataskärmen när jag skriver; åka dit vill jag dock inte. Det är ganska bra, för då vet jag att min lampa hänger där av rätt skäl.

ANNONS
Av nunofagun - 27 november 2018 08:15

Johari fönster, den psykologiska modell som används för att förklara medvetna och omedvetna personlighetsdrag, har jag bloggat om förut.

 

Ett av fönstrets rutor handlar om det andra men inte vi själva vet om oss. Det kan vara både bra och dåligt, tänker jag. Ibland säger människor till mig att de upplever mig som glad och positiv. Det är ju trevligt, men inte särskilt sant. Förvisso visar jag i regel mina bättre sidor bland människor, butter och tråkig kan jag gott vara i mitt eget sällskap. Men jag är ingen optimist, snarare dystopiker vilket i min värld är detsamma som att vara realist. En positiv människa inbillar jag mig tar sig an dagen med förväntan, tror sina medmänniskor om gott och utgår från att bara roliga saker ska ske. Inget av detta gör jag; redan på morgonen mobiliserar jag inför eventuella kriser, konflikter och katastrofer. När de väl inträffar, för det gör de, förhåller jag mig tåligt till dem. Är inte särskilt gnällig, för det brukar inte hjälpa. Sist men inte minst har jag den hårda vägen lärt mig att vara mindfullt accepterande även när jag tycker att livet är synnerligen dumt och orättvist mot mig. Möjligen skulle dessa egenskaper kunna passera som någon slags avart av optimism. I vart fall tror jag att de gör mig enkel att interagera med, ty jag krånglar inte till saker i onödan utan gör så gott jag kan trots att det ibland är varken roligt eller lätt.

 

Kanske har den där rutan med räfflat glas något slags välvilligt filter, som silar mina kameler och släpper igenom en och annan mygga istället. Hur som helst är jag tacksam över att människor upplever mig som lättsam, för vem vill vara en dysterkvist som bara sprider bedrövelse omkring sig. När allt kommer omkring, är det vad man utstrålar som spelar roll; inte vilket bränsle man använder sig av för att generera kraften att göra det man måste även när man inte vill.

ANNONS
Av nunofagun - 26 november 2018 08:15

Jag bloggade om diagnoser för ett tag sedan och en diskussion om diagnosticering kontra överdiagnosticering följde.

 

Jag vill inte ringakta vården, där sker otvivelaktigt mirakler. Men jag anser att delar av vården också är ett maktmedel; inte minst finns det en massa ekonomiska intressen men att hänvisa sjuka och desperata människor till rådande expertis är den yttersta kontrollfunktionen. Gud hjälpe de arma krakar som låsts in på hospital och dårhus, som det hette förr, utlämnade till överhetens experiment. Varför skulle dagens sanningar om sjuk- och hälsovård vara mer rätt än den tidens? Vi får ännu värre sjukdomar av somliga mediciner än de ges för och att symptombehandla är mer pk än att tala om livsstilsförändringar (som långt ifrån dämpar eller botar alla symptom, men borde vara det första alternativet innan man provar annat). Den som säger nej till vaccin (jag förstår behovet hos riskgrupper, men alla vi övriga?) pekas ut som ett hot mot andra, den som vill prova alternativa behandlingsformer betecknas som instabil. Jag tror att diagnoser är viktiga för att man ska kunna hjälpa människor och ge rätt behandling. Men jag har också hört förtvivlande människor från insidan – både personal och patienter – som menar att det ibland är enklare att ge människor en etikett och en burk piller än att förändra systemet. Vad händer med den som fått en felaktig etikett? Går den att ta bort eller är man ett med sin diagnos, på sidan av samhället? Vilka får finnas innanför stadsmuren, de som inte har pestbölder?

 

Jag vet inte, jag bara spekulerar. Och helst av allt önskar jag att mina spekulationer är felaktiga.

Av nunofagun - 24 november 2018 08:15

Allt går i faser. Ibland har jag i övermod sett ett decennium framåt, gjort långsiktiga planer. Ibland har var dag fått bära sig själv. Ibland har jag haft mer än jag behöver. Ibland har allt tagits ifrån mig för att jag ska förstå vad som är värdefullt.

 

En av livets små lustigheter är att ersätta ett problem med ett ännu värre, så att jag får proportioner på det som är viktigt på riktigt. Med åren har jag blivit mer accepterande av dessa skiftningar. Hanterar dem inte alltid väl, men stretar inte emot dem eftersom det inte hjälper. Så långt det är möjligt, försöker jag också hantera dem på egen hand. Talesättet om delad börda kan jag inte riktigt ta till mig för när jag sätter ord på något som är besvärligt, liksom dubbleras det och syns mig än besvärligare. Det är väl därför människor i min omgivning tror att jag färdas på en raksträcka.

- Du går med så lätta steg, säger somliga beundrande, andra avundsjukt.

De har fel. Jag må traska i nya skor men nog skaver de ibland. Livets vandring är inte bekväm, det är så det är. Jag begriper mig inte alltid på den väg jag vandrar. Förstår inte vad jag gör på den här planeten över huvud taget. Har förvisso någon slags rådgivande roll i himmelska frågor. Bjuder på kyrkkaffe och samtal om evigheten. Ser människor lämna mitt kök med lite mer frid i själen. Men när de kommer tillbaka för att få svar på frågor om missljud i bilmotorn, geografiska vägbeskrivningar eller recept på havrekakor, har jag ingen aning om vad jag ska svara. Teknik, kartläsning och bakning ingår inte i mina kunskaper.

 

Jag har kommit till ro med att det tidvis är obekvämt att leva, och jag har kommit till ro med att jag varken begriper eller kan allt. De insikterna är lätta att bära med sig; och så blir vandringen inte så dum ändå.

Av nunofagun - 23 november 2018 08:15

Någon sa att början på en vänskap är som en förälskelse. Det stämmer nog. Att lära känna varandra är en upptäcktsresa; spännande och lite läskigt. Åh tycker du så med? Är du också sådan? Utropar man förtjust inför varje igenkänning.


Oavsett om en relation handlar om vänskap eller kärlek, är vi alla delvis outforskad mark som ingen annan får beträda. En nära vän, som jag diskuterade detta ämne med, sa att jag aldrig skulle lära känna henne helt. Det gjorde mig lite ledsen men jag håller ändå med henne; somligt måste förbli privat, det går inte att dela allt. Då blir relationen sårbar och kanske även ett beroendeförhållande, vilket inte är sunt alls. När jag var yngre led jag av vanföreställningen att när jag fann min saknade halva, skulle vi bli en helhet och liksom uppgå i varandra. Förmodligen hade jag läst för många Harlequin-romaner för så ser ju inte verkligheten ut. Idag vill jag verkligen inte vara någon slags mänsklig Yin, fastklistrad vid Yang tills döden skiljer oss åt och kanske även därefter. Jag vill vara en individ, gärna hudlöst nära i somligt men tillbakadragen i annat.


I förälskelsefasen är det lätt till att man vill berätta hela sin historia. Kanske ska man vänta med det tills man står på stadigare mark och vet om man tar sig in i nästa fas. Då kan man börja öppna sig på riktigt. Men aldrig på vid gavel, ty det innersta är heligt och heligheten är det viktigaste i varje människa, Yin som Yang.

Av nunofagun - 22 november 2018 08:15

Då en ny influensa är i antågande, följer i dess spår ofta epidemi-hysteri. Nästa gång det sker, kan vi välja att reagera som för några år sedan, vilket vore obegripligt dumt, eller så lär vi av historien. När köerna var som längst till vaccination, var jag hos läkaren i ett annat ärende. Han berättade uppgivet om ren mobb-stämning från människor som tagit sprutan gentemot dem som inte gjort det och som pekades ut som förrädare. Han sa också att det var fler som dog av den vanliga influensan än den nyare jättefarliga men det talades det inte högt om. Förmodligen gynnade sådana fakta inte den skrämseltaktik som användes för att få människor att massvaccineras.

 

Jag förstår att den som tillhör en riskgrupp väljer att vaccinera sig. Men när det gäller oss andra, förstår jag inte att man för det första kan bli så rädd för något man inte säkert vet kommer att drabba en att man tar risken att låta sig injiceras med ett vaccin som inte är fullt utprovat, och för det andra blir oerhört förvånad över att man visar sig vara försökskanin. Det vore fint om ordet etik alltid nämndes i samma mening som hälsa men tyvärr har begreppet ekonomisk vinning fler bokstäver och tar därmed mer plats.

 

Så länge som det är viktigare med långa ord än fakta, blir det nog till att försöka tänka själv.

Av nunofagun - 21 november 2018 08:15

Jag vet att jag är intressant för samhället så länge jag har pengar; när jag blir en utgift, är det bra om jag dör så fort om möjligt.

 

Det jag som konsument sedan kasserar hamnar på ett växande sopberg ty allt går inte att återvinna; plast, till exempel, som till stor del eldas upp. 40 miljarder om året är kostnaden för att sopor inte tas tillvara på rätt sätt (konstigt nog får inte företagen som gör fel böta för detta. Om jag lägger en plastförpackning i fel kärl där jag bor, får däremot jag betala för det). Dessutom blir det så mycket utsläpp av återvinningen att det kan kvitta. Med detta Armageddon-scenario i tankarna, föregås alla inköp jag gör av riskanalyser, utredningar och interna diskussioner. Jag shoppar aldrig något jag inte behöver. Vill bara äga sådant som har en funktion. Men på sistone har det ena efter det andra gått sönder eller tagit slut, vilket väl beror på att jag använder saker tills de inte går att använda längre. Av det skälet behövdes ett diskställ, vegansk ögonskugga, vitaminer och ett elegant hårspänne. Fastän inget av detta är något extravagant (nåja, ögonskuggan då, fast bara lite), känns det ändå motigt att handla. Tröstar mig dock med att jag inte har shopping vare sig som hobby eller beroende, utan glädjer mig åt betydligt sundare ting i tillvaron. I efterhand visade det i alla fall sig att mina inköp har varit av godo i min vardag: Det är lättare att diska, vitaminerna gör mig piggare och det eleganta hårspännet håller ordning på min lejonman på jobbet så att jag ser vad jag gör.

 

Om sopberget en dag kommer att begrava oss vet jag inte men otroligt är det ju inte. Kanske spelar det ingen roll ifall jag har en kort inköpslista. Men jag måste streta emot, sätta ned hälarna, ända fram till klippkanten för att kunna leva med mig själv. Den dag det är för sent, kommer det ändå att kännas bra att kunna säga att jag gjorde vad jag kunde fast det inte räckte till.

Av nunofagun - 20 november 2018 08:15

Ibland fegar jag för att lyfta diskussioner med vänner där jag fruktar att vi ska komma till en skiljeväg. Med skiljeväg menar jag inte att vi har olika åsikter, det är bara hälsosamt; intolerans däremot splittrar och söndrar, för evigt.

Mina vänner umgås jag med för deras värderingars skull. När jag lär känna en person, känner jag mig också för; hur h*n ser på sitt liv, på andra människor, på de större perspektiven avgör om vi blir mer än bekanta. För ett tag sedan stod jag vid den där skiljevägen. H*n och jag hade pratat mycket om andras intoleranser och varit rörande överens. H*n är dock inte andlig, vilket inte stör mig det minsta. Men eftersom h*n återkom till sin aversion mot allt som ligger bortom det synliga, tyckte jag det var viktigt att tydliggöra att jag inte delar den uppfattningen. När jag gjorde det, missionerade jag inte. Jag tog inte fram bibeln och jag föll inte ut i lovsång. Jag sa bara rätt upp och ner att jag är andlig. Punkt. Det blev tyst. H*n log ansträngt. Tog ett steg tillbaka och bytte ämne.

H*n och jag ses ibland, men vi går inte längre samma väg. Det gör inte så mycket. Jag har många andra medvandrare, klarar mig för den delen också på egen hand. Men stor är besvikelsen över den Gyllene Regeln, lika bleknad som ett fotografi från ett svunnet sekel.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se