nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - 7 december 2018 08:15

Jag står mitt i ett oväder. Inte ett sådant jag tycker om, med regn och blåst. Naturen slår aldrig omkull mig, den är min bundsförvant. Men de mänskliga stormarna river upp allt i sin väg med rötterna och skövlar det. Det gäller att inte befinna sig på fel plats, i dess öga. Det aktar jag mig för. Men det är tillräckligt turbulent även i utkanterna av den. Det viner runt knutarna på mitt hus trots att jag har tätat springorna. Drar genom fönstren fast jag hängt upp de tätaste gardinerna. Jag hukar, huttrar. Väntar på skymningen. När mörkret drar in över staden, mojnar det. Jag drar en suck av lättnad. Kryper ned mellan iskalla lakan. Värmer mig i känslan av stiltje och släpper långsamt taget om de spända musklerna. Sömnen, min ulliga, bulliga filt, lägger sig över mig. Jag färdas dit inga oväder härjar, bara stilla briser som smeker bort bekymmersrynkorna i min panna. Morgondagens väder vet jag inget om. En dag, en timme, en minut i taget; det är så man tar sig fram i oväder, naturliga som mänskliga.

ANNONS
Av nunofagun - 6 december 2018 08:15

När någon jag känner får ett besked om att livet – det egna eller någon närståendes – är på väg att ta slut, har jag alltid svårt att finna rätt ord. Ännu svårare är det om vederbörande inte tror på något efter detta.

 

Jag menar inte att religionen är lösningen på allt, för alla; vill och kan man inte förlita sig på Gud, så är det så. Det skulle inte falla mig in att sälja in någon slags garanti i sista minuten. Vad jag menar är att det inte går att göra det meningslösa meningsfullt för någon som tror att inget annat än intighet väntar. Jag kan inte trösta med att den som ska lämna kommer till något bättre, inte säga att de som gått före väntar, inte prata om kretsloppet, evigheten eller Alltet. Det är aldrig enkelt att diskutera det som skrämmer oss mest, döden. Men dem jag delar andligheten med, talar jag ändå samma språk. Vi ses snart, säger vi. Möt mig när det är dags. Var inte ängslig i tunneln, du har beskydd med dig. Och så funderar vi lite över det som komma skall, det som är så överjordiskt att det inte går att förstå. Men nu står jag här igen utan något att säga. Jag blir tafatt tyst. Mumlar något om att när sjukdomen gör varje timme outhärdlig, kan det vara en välsignelse att slippa från allt. Det är inte till hjälp. Skamset går jag därifrån utan att ha uträttat något alls.

 

Och sorgen uppslukas av ett stort svart hål, dit ljuset aldrig når.

ANNONS
Av nunofagun - 5 december 2018 08:15

Ärkeängeln ringde och klagade över bristen på spänning på sistone emedan hon gjort sig beroende av äventyr: detta är ett exempel på vad som sker då människor tvingas in i nya beteenden och efter en tid vänjer sig så till den grad att de inte ens minns sina liv innan de klättrade på väggar och kräktes i flygplanssimulatorer.

 

Sålunda drog vi iväg ut på motorvägen med musiken dånandes ur högtalarna varpå Ärkeängeln fick för sig att det var hennes yngste son som sjöng men konstaterade sedan misslynt att hon nog hört fel. När detta var utrett, lade sig hon sig över ratten och trampade gasen i botten mot vårt första mål, en utemarknad. På utemarknaden köpte vi varsin tjock almanacka inför nästa års utmaningar, som utifrån formatet på almanackan att döma kommer att bli av global omfattning. Färden gick vidare till kulturmetropolen Skara där vi för en förfärande sekund fick för oss att vi var i Vara, och det hade ju varit för tokigt. Skara domkyrka gick inte klättra på men var intressant ändå, vi tog oss till exempel ned för trappan till kryptan utan att ramla och gick heller inte vilse. Sedan letade vi ihärdigt efter Skara centrum som vi inte hittade beroende på att vi redan var där utan att det märktes ty större än så var det inte. Efter Skara sökte vi igenom i stort sett hela länet för att hitta en toalett och passerade på vägen alla 1081 sevärdheterna som vi gärna stannat till och tittat närmare på om vi hade förmått tänka på något annat än det där med toaletten. När vi började känna oss lika frostiga som isskulpturerna i Jukkasjärvi och hade tröttnat på att testa hur mycket vi tålde, körde vi in i ett varmt parkeringshus för att inta dagens sista kaffe och chokladboll. Därefter längtade vi hem jättemycket och efter onödigt många varv i en rondell, lade sig Ärkeängeln åter över ratten och trampade gasen i botten.

 

Då vi sprängde ljudvallen någonstans utanför Skövde körde vi rätt in i yrsnö som lade sig tillrätta på vägar och bilar och granar vilket överträffade allt vi varit med om hittills ty naturen är i sig det största äventyret.

Av nunofagun - 4 december 2018 08:15

I min tidiga ungdom jobbade jag i en ganska hård företagskultur. Att äta lunch ansågs mesigt. Det sades rakt ut att övertid gjorde man av lojalitet mot arbetsgivaren utan att kräva ersättning för det. Fast det yttersta tecknet på att man var tuff nog var ändå att springa halvmara utan att träna. Andtrutna och ledbrutna gick de i mål, mina kollegor, stolta över att inte ha gjort en enda kilometer i löpspåret innan.

 

Jag var som alla andra, förförd och hänförd av företagskulturen och av mig själv, som var så stark och duktig. Det är svårt att ha vidvinkel när man befinner sig i maktens centrum. Kanske går det heller inte att vara delaktig om man gör det. I backspegeln ser jag tydligt hur galet det var. Att inte äta lunch eller ta betalt för det arbete man gör är korkat. Att inte träna inför en prestation är dessutom farligt. Vi som lever i i-landssamhällen verkar tro att vi är oövervinnerliga, att vi kan springa halvmaror, hantera konflikter och överleva större elavbrott utan att förbereda oss. Det kan bli vårt fall. Jag menar inte att man ska leva i ständig oro för att himlen ska falla ned över ens huvud, som de tappra gallerna i ”Asterix” gjorde. Men lite framförhållning när det gäller sådant som rent statistiskt troligen inträffar är gatusmart. Det tar tid att bygga upp konditionen inför ett långt löplopp. Lämpligen tränar man regelbundet för det under minst ett halvår. Man förbereder sig också genom att ta reda på hur man ska äta för att orka, hur terrängen där man ska springa ser ut och vilka kläder som är lämpliga för tillfället. På samma sätt är det med konflikter. Vi är generellt dåliga på att bråka på rätt sätt; dels för att vi inte lärt oss hur man gör, dels för att vi inte tränar på det. Krisberedskap ska vi inte tala om. Istället för att agera konstruktivt och bygga upp ett nödförråd som räcker i 72 timmar – samhället har ingen skyldighet att gå in tidigare – reagerade människor med ängslighet när information delades ut och verkade mest vilja bagatellisera riskerna med vårt sårbara sätt att leva.

 

Några halvmaror tränar jag inte för, emedan jag ogillar att springa om jag inte måste. Ett nödförråd har jag, som förr eller senare kommer att behövas. Jag laddar också inför en konflikt som är på gång genom att förbereda svar på frågeställningar som jag vet kommer upp. Livet är inget genrep, man får aldrig en andra chans. Men man kan genrepa på en hel del av det som ingår i det, så att det inte tar en med överraskning.

Av nunofagun - 3 december 2018 08:15

Jag har haft nöjet att ta del av beteendevetaren Thomas Eriksons tankar kring DISC, de fyra grundläggande personlighetstyperna.

 

Thomas har fått en del kritik, man menar att metoden är ovetenskaplig och förenklad. Ovetenskaplig vet jag inte om jag håller med om, Jung ligger bakom den och hans rykte är väl rätt väldokumenterat, tänker jag (för övrigt har en känd f d officer från försvaret föreläst en hel del på samma tema men konstigt nog har han inte kritiserats). Om resonemanget är förenklat så är väl det bara bra, för då kan vi vanligt folk begripa det. Och kanske är det där skon klämmer, för när vi själva får redskap för vårt välmående så behöver vi inte betala dyra pengar till dem som påstår sig veta bättre. Vi, vanligt folk, är nämligen inte dumma. Vi fattar att det inte går att få en fullständig människokännedom genom att läsa en bok. Men vi kan få större förståelse för varandras grundläggande drivkrafter genom grundläggande kunskap om den. En del av kritiken handlar om att företag använder modellen för rekrytering. Det låter sunt i mina öron att man söker efter människor med ”blå” drag till jobb som kräver ett intresse för detaljer och ”röda” till ledarskapsjobb. Hur fel kan det bli? Jag har varit med om bra mycket konstigare sätt att rekrytera. En chef gick efter stjärntecken. En personalansvarig lät analysera de arbetssökandes handstil. Själv har jag gjort lämplighetstester där jag har fått svara på om jag drömmer om UFO:n på nätterna. Med det i bagaget, är DISC den vettigaste rekryteringsmodell jag kommit i kontakt med på länge.

 

Jag hoppas att Thomas Erikson orkar stå emot kommentarerna, och hämtar kraft i oss läsare som införlivar hans böcker i vårt hemma-apotek. Rätt eller fel, så fungerar Thomas (och Jungs) färganalyser i mitt liv; och det är det enda jag bryr mig om.

Av nunofagun - 1 december 2018 08:15

Funderade in i det sista på att cykla till simhallen men efter att ha tittat ut genom fönstret och konstaterat att jag nog borde bygga om cykeln till snöplog, övergav jag den tanken. Klädde mig istället för långpromenad och kände mig listig när jag tog på mig baddräkten under långkalsongerna, raggsockarna, sportlinnet, fleecetröjan, skaljackan, vandringskängorna, mössan med öronlappar, ullvantarna, reflexvästen och ryggsäcken. Sedan blev jag kissnödig. En halv dag senare hade jag fått av och på mig alltihopa och drog iväg med Blue Tente som drivmedel.

 

Om ni skulle få för er att gå från förorten till stan och det i normala fall tar en timme så ska ni räkna med att det tar två när snön ligger i drivor; då jag äntligen kom fram till simhallen kände jag mig lika lycklig som en pingvin som fotvandrat i dagar över Antarktis på mycket korta ben och äntligen upptäckt ett hål i isen att dyka ned i. I bassängen fortsatte jag och Miss Divine med crawl-lektionerna. Miss Divine ville inte simma under vattnet emedan hon var förkyld och inte kunde andas genom näsan men ändrade sig när jag strängt pekade mot botten och medgav sedan att klor rensar bihålorna. Tills nästa lektion fick hon i hemläxa att göra samma sak hemma i badkaret. Efteråt satt vi i bastun och pratade om livet fast inte på det sättet som de flesta gör; det som brukar räknas till stora nyheter nämner vi i förbigående för det intresserar oss inte så mycket, det viktiga är att samtala om hur vackra iskristaller är och åt vilket håll vinden blåser i våra liv.

 

Snart är det dags att ge sig ut i kylan igen och påbörja vandringen hemåt. Men än så länge finns hemlisar kvar att dela; vi slår vatten över bastustenarna och höjer temperaturen lite till.

Av nunofagun - 30 november 2018 08:15

Idag tar en säsong slut. Min höst har varit en mix av rotfrukter som blivit till en välgörande och välkryddad soppa: imorgon står det vinter i kalendern, den doftar klementiner och klär sig i ull. Att öppna fönstren på vid gavel så att hösten kan storma ut och vintern virvla in är bra ty det är svårt för tomtar med korta ben att ta sig fram i en liten lägenhet i förorten fylld av löv. Den linjära kalendern har gjort sitt, jag går runt, runt i det cirkulära och vet att inget tar slut; en ny vår kommer, och en ny tid. Men nu är det snöänglarnas tur, jag kastar mig ut i drivorna och gör den största och finaste jag bara kan.

Av nunofagun - 29 november 2018 08:15

För många år sedan gick jag en utbildning för jobbet där jag fick lära mig att det var bra att vara transparent i möten med människor; man skulle säga vad man kände, helt enkelt.

 

Eftersom det var en psykolog som höll i utbildningen, får man tro att han visste vad han talade om. Ändå var jag ytterst motsträvig till hans påstående. Var det verkligen klokt att tala om sitt innersta till människor man normalt håller ett professionellt avstånd till? Det kändes jättefel. Jag åkte hem, övertygad om att det sista jag ville var att blotta mina svagheter offentligt. Men kollegan var såld på konceptet. Hon öppnade arbetsplatsträffen med att säga att hon var jättenervös. Jag frågade aldrig vad hon fick för respons men jag vet hur snacket brukade gå i korridorerna om administrationen. Man hade, med rätta, både förväntningar och krav på vår kompetens. Jag kan ha fel men jag inbillar mig att ens kompetens kan ifrågasättas om man levererar viktig information under rubriken ”det här tycker jag är ganska läskigt”. Rädda är vi alla, för olika saker, i olika situationer. Ibland, som hos tandläkaren, är det läge att vara öppen om det. Men inför en grupp av människor vars förtroende man är beroende av för att verksamheten ska fungera? Inte i min värld.

 

Rädd är jag, både av rimliga och orimliga skäl. Men så länge jag inte måste redogöra för den rädslan, tänker jag inte göra det; min rädsla är min, den har ingen annan att göra med. Trots allt är det vad vi har att säga som andra är intresserade av, inte hur vi känner när vi säger det.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se