nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - 26 december 2018 08:15

Jag vet inte om det är rätt att exemplifiera mig själv och mitt liv i bloggen. Men när jag förut skrev mer i allmänna ordalag, fick jag kritik för det. Alla sorters läsare finns väl, de som inte alls är intresserade av mig och mitt och de som är av det nyfiknare slaget (den sistnämnda kategorin konstigt nog bestående främst av människor som redan borde känna mig väl). Jag kan inte göra alla nöjda, utan försöker hålla balansen mellan att vara opersonligt ointressant och extremt egofixerad.

Så är det de som tycker att jag borde vara mer enkelspårig, hålla mig till en sorts ämne eller ett sorts tema. Andra uppskattar mina utsvävningar. För den delen har jag ett ämne, och ett tema, livet; att mitt liv slinker än hit än dit som prästens lilla kråka är som det är. Jag är också medveten om att jag upprepar mig i bloggen men det beror på att existensen gör det. Det är därför jag aldrig får slut på material.

Till sist, har jag en stor bredd vad gäller antal läsare. Vissa dagar är jag på bloggtoppen, vissa dagar är det bara jag själv som läser mina inlägg. Det spelar ingen större roll; jag skriver inte för att bli en ny Blondinbella, gör ingenting för att highlighta mig själv. Mina inlägg berör nog inte en majoritet eftersom en majoritet inte delar mina tankar och värderingar. Kanske är vi inte fler än såhär. I så fall är jag glad att jag når ut till rätt personer.

Jag tänker att jag och ni, mina läsare, är lite som ett hemligt nätverk. Vi kommunicerar med varandra utan att veta vilka som är med. Vi må vara få, men vi har kraften att förändra både oss själva och världen till det bättre. Jag ser er därute, ni är Ljuspunkter som lyser likt fyrar i mörkret. Underskatta inte er egen förmåga, tro istället på den så blir den omåttligt stark och stor. Vi kanske ses en dag. Eller så umgås vi som som vi brukar, på Bloggplatsen klockan 8.15 varje dag.

ANNONS
Av nunofagun - 25 december 2018 08:15

Vissa saker går inte att säga, bara skriva.

 

I bloggen till exempel. Ord som ty och emedan brukar i regel kommenteras med glada smileys av läsare. Men om jag skulle använda dem i vardagligt tal, vore reaktionerna nog inte lika käcka. När starka känslor är inblandade, föredrar jag att ett samtal föregås av mail. Då kan mottagaren i lugn och ro ta del av mina tankar både en och två gånger och hunnit fundera över hur h*n vill bemöta dem. Ibland är det också tvärtom. Den verbala kommunikationen är rakare, enklare. Om man blir arg, till exempel. Ovettigheter eller det motsatta, glödande kärleksförklaringar, kan se vanvettiga ut i skrift om man inte uttrycker sig väl. Ibland går ingetdera för sig. Som när man är oresonligt glad över en framgång. Oavsett om man pratar eller skriver om sina känslor, kan det låta skrytigt värre. Då är det bättre att behålla glädjen för sig själv, även om den är på väg att svämma över. Ledsamheter kan det med bli för många av, man får göra en avvägning så att man inte delar med sig av fler än man borde.

 

Överlag kommunicerar vi nog för mycket emellanåt. Kanske behöver vi inte alltid blanda in andra i våra resonemang utan behålla dem för oss själva. Så vad jag tänker på nu, kommer aldrig att bli vare sig ett blogginlägg eller en fika-förtrolighet; det stannar här hos mig, som mycket annat också borde ha gjort.

ANNONS
Av nunofagun - 24 december 2018 08:15

Det är som att varje år har sin väg, så även 2018.

 

Stora delar av sträckan har jag vandrat tillsammans med människor jag känner väl och älskar men bitvis har jag också gått ensam genom smala passager i bergsmassiv. Det är så det ska vara, vägen har varit utstakad sedan länge och jag är duktig på att bära min packning själv; min väg är min väg, ingen kan gå den med mig och inte heller kan jag gå någon annans väg. Någonstans i den komplicerade ekvation som min tillvaro har varit de senaste åren, har det ibland funnits människor som har tyckt att de har behövt min tid mer än vad jag gör själv men dem har jag lämnat bakom mig och jag ser dem inte längre. Det har också hänt att jag har gått vilse med flit, kanske av nyfikenhet men också för att jag har velat vara säker på min sak. Ett nytt år kan börja när som helst, mitt börjar idag och det är verkligen mitt år, ingen annans och jag tänker varken förklara eller försvara rätten till det.

 

Nu ska jag sova en stund på Blå Soffan och när jag vaknar ska jag öppna den enda julklapp jag önskat mig; den är bara till mig och för säkerhets skull har den har en jättestor julklappsetikett där det står NUN OF A GUN.

Av nunofagun - 22 december 2018 08:15

Jag har ett andningshål som är viktigare än alla andra; badrummet.

 

I en tidigare blogg har jag plågat er med en redogörelse av mina toabesök, så det ska jag bespara er idag. Men förutom toan, har jag ett alldeles underbart badkar. Där upplever jag mina fridsammaste ögonblick. Varje söndag sjunker jag ned i det heta vattnet och löddrar in mig med någon av de exklusiva tvålar som ligger på rad på badkarskanten. Lyxiga är de i bemärkelsen att de är svåra att få tag i eftersom de är både veganska och fria från skadliga ämnen. Av det skälet är de också hutlöst dyra. Men eftersom de är dryga så betalar de sig i längden. Och vad de gör för mig, kan inte mätas i pengar. Jag drar vällustigt in doften av dem då den sprider sig i ångan från det heta vattnet. Blundar och låter mörkret omsluta mig. Den enda ljuskällan är en lykta vars låga flimrar försynt. Ofta tappar jag bort tiden därinne. Vet inte om jag har plaskat runt i en halvtimme eller en halv dag; jag bara är, som man brukar säga.

 

Andningshålen är ofta närmare än man tror. De handlar mer om ögonblick än platser; en lång kö i matbutiken, bussresan till jobbet, ett väntrum. Under veckan tar jag vara på dem alla. Men söndagarna är vikta för badkaret, en halvtimme eller en halv dag.


Av nunofagun - 21 december 2018 08:15

Det finns många påståenden om meditation. En hel del av dem är myter. Som att det är något slags mirakelmedel mot allt från snuva till stress. Det stämmer förstås inte. Dock är det ett verkligt kraftfullt verktyg, som ska användas med respekt.

Boken ”Stillhetens styrka” av Goleman & Davidson bygger på seriösa vetenskapliga studier. Författarna pratar om vikten av regelbunden och långvarig meditation för att få resultat. Men kanske mer om vilken sorts meditation man ska ägna sig åt beroende på vad man vill ha ut av den. Själv har jag mediterat från och till de senaste tio åren för att gå ner i varv. Men också för upplevelserna, som är rena rymdresorna ibland (jag vet, det låter psykedeliskt 60-talsflummigt). Boken gav mig en tankeställare. Är stresshanteringen och rymdresorna målet med meditationen? Ska jag istället ägna mig åt mindfulness för att lära mig fokusera på rätt saker och på att hantera smärtan i min kropp? Eller vill jag bli en kärleksfullare människa? Det är en himla skillnad på målen, och på vägarna dit. Trots att jag ofta tjatar om vikten av att veta vad man vill i sitt liv, har jag inte tänkt i de banorna när det gäller meditation utan varit synnerligen ostrukturerad i mina metodval och resultat också.

När jag har läst klart boken och förhoppningsvis begripit allt av den – den är inte lättsam, ska ni veta, utan tvärtom ovanligt faktaspäckad – är det dags att ta beslut om hur jag går vidare. Och om ni gör detsamma, kanske vi möts på en kärleksfullare plats någonstans ute i rymden.

Av nunofagun - 20 december 2018 08:15

- Blondin, flämtar de nya kollegorna vid anblicken av ett foto av mig taget för ett par hårfärger sedan.

- Brunett, flämtar de gamla kollegorna som inte sett mig sedan blondintiden.

 

Däremellan har jag varit beige, korpsvart, mahogny. Detta finns dokumenterat i diverse sociala medier, vilket upprör somliga emedan mitt utseende således inte alltid är uppdaterat. Men jag kan inte byta presentationsbild varje gång jag byter hårfärg. Då får jag sluta jobba och ägna mig på heltid åt att försöka komma ikapp mig själv.Jag har tagit ett beslut (som jag också har bloggat om) att jag ska ha den färg Universum/Gud gett mig. Inte för att Madame Dariaux, min stilikon, rekommenderar det. Utan för att silver, som är på väg att bli min naturliga nyans, är så vackert. Dessutom innehåller hårfärgningsmedel en hel del farliga ämnen, som man varken vill ha i sig själv eller ekosystemet. I väntan på det silvriga, tar jag hand om min lejonman. Att vara välvårdad är viktigt. Man kan ha moderna kläder och matchande läppstift men är håret risigt, är det håret människor bedömer en utifrån. Det borde inte vara så. Men, som jag ofta bloggar om här, den verklighet vi önskar oss är något annat än den som är, och det är den sistnämnda vi måste förhålla oss till.

 

Snart blir det ett besök hos frissan igen. Hon ska trimma det risiga och toppa lite av det gamla färgade så att det silvriga får breda ut sig mer. Jag bär mina grå strån med stolthet, min ålder och den vishet som kommer med den också; att bli äldre är en gåva, om man tar emot den.


Av nunofagun - 19 december 2018 08:15

En av mina bästa väninnor har en skönhetssalong. I december varje år bjuder hon sina kunder på glöggparty.

 

Detta år jobbade jag till klockan åtta och partyt skulle vara slut klockan nio, så jag fick Tour de France-cykla för att hinna dit innan det roliga var över. Strax före nio vacklade jag oglamouröst svettig in bland de glamourösa gästerna. Det var som att komma till en annan dimension. Ute regnade det men inne på glöggpartyt var det varmt och välkomnande. Dofter av kanel och parfym fyllde salongen. All stress (och allt regnvatten) rann av mig. Jag satte mig ner och knaprade på en pepparkaka. Ett sorl av röster hördes i bakgrunden. Jag var mitt i händelsernas centrum, ändå strax utanför. Det var skönt; jag deltog men på ett kravlöst sätt. Under den kvart som återstod av kvällen hann jag fylla på mina halvtomma reservoarer av julfrid och gick därifrån lite mindre stressad. Dessutom kände jag mig lätt upprymd, lite som att jag hade varit på en filmpremiär i Hollywood.

 

Man behöver inte alltid en månads semester för att återhämta sig. Man behöver heller inte åka ända till Los Angeles för att uppleva glitter och glamour. Ibland räcker det med en paus i en annan dimension som doftar av kanel och parfym.

Av nunofagun - 18 december 2018 08:15

Jag besiktade bilen i veckan. Bromsen låg på höger bakhjul och behövde åtgärdas. Glad var jag inte men det var inte mycket annat att göra än att boka tid på en verkstad och krypköra hem. Senare samma dag låste sig bromsen på vänster framhjul på cykeln varpå jag gjorde min längsta mil någonsin för fort gick det inte.

 

Jag har bloggat tidigare om hur Universum kommunicerar; inte särskilt högljutt, men väldigt tydligt om man tittar åt rätt håll. Det finns något slags hybris i att bara tal räknas. Djur signalerar på massor av olika sätt. Människor med funktionshinder också. Och döva. Universum för sin del pratar hela tiden. Ofta i symbolik. Tyvärr är det dåligt med kurser i Universums språk, så man måste lära sig det själv. Broms-symboliken var övertydlig: Nu lugnar du ner dig. Vilka av mina projekt jag ska avveckla vet jag ännu inte, jag vill inte avstå från något av dem. Men jag äger inte längre Planen. Jag får helt enkelt invänta nästa budskap, och hoppas att jag har förstånd nog att begripa det.

 

Den Heliga Birgitta bad på sin tid Gud visa henne vägen och göra henne villig att vandra den. Hur hon fick svar vet jag inte men jag ber om samma sak, på mitt sätt: Gud, ge mig GPS-koordinater att följa och rätt inställning så ska nog det här gå vägen.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se