nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Fredag 4 jan 08:15

Om ni undrar varför jag inte har skrivit något om mina studier (eller så är ni lättade över att slippa läsa om dem) så beror det på att jag inte har bedrivit några på ett tag.

 

Livet och läkaren har gett mig order om paus från pluggandet. Livet lyssnar jag inte alltid till fast jag borde, men läkaren har jag mer respekt för. För övrigt hade jag inte mycket att välja på; inte för att jag förstod mycket av modernismen när jag började läsa om den men på slutet begrep jag inget alls. När jag väl hade släppt tidspressen och slutat oroa mig för ännu ett please revise i inboxen, kom min intelligens tillbaka. I mellandagarna greps jag av en obegriplig lust att revidera den hopplösaste uppsatsen av dem alla, den som jag inte förstod vad jag skulle göra med för en månad sedan. När jag började skriva, drogs hela maskineriet igång; pulsen slog lite snabbare (på ett bra sätt), hjärnan blev skarp och smart, fingrarna flög över tangentbordet. Det var som en dörr öppnades på vid gavel och släppte in nytt syre att andas. När jag skickade in min reviderade uppsats, visste jag att jag hade gjort ett bra jobb.


Utan rimliga utmaningar är jag bara en håglös kopia av mig själv (för den delen också när utmaningarna är orimliga). Men när jag har en lagom balans mellan vila och rörelse – fysisk såväl som mental – är jag den bästa versionen av mig själv. Och som vanligt, är det Universums Plan som sätter tidsramarna, vilket förmodligen betyder att 1 ½ månad för sent är perfekt.


ANNONS
Av nunofagun - Torsdag 3 jan 08:15

En person som jag inte känner så väl undrade om jag är vetenskapligt eller andligt lagd. På riktigt förstod jag inte frågan. Vadå eller? Varför måste jag välja?

 

Jag är vetenskapligt och andligt lagd, jag tror på både forskare och Gud. Ofta går de i hand i hand. Faktiskt är nog de som söker kvantitativa svar Guds förlängda händer här på Planeten Jorden. Jag ser ingen motsättning, möjligen med undantag av uppfattningen om människans ursprung. Mig personligen kvittar det dock om jag härstammar från en apa eller ett mänskligt revben emedan det inte påverkar mig i mitt dagliga liv. Jag lägger överhuvud taget inte någon tid på att grubbla på varifrån jag kommer, i så fall mer på vart jag är på väg. Men mest vill jag leva så bra som möjligt mellan dessa båda ytterligheter. Jag inbillar mig att vetenskapen såväl som tron hjälper mig med det, till exempel när jag är sjuk och kan äta medicin samtidigt som jag ber en bön om tillfrisknande.

 

Mirakler kommer i många skepnader. Gud kan fylla mitt hjärta med kärlek, en vetenskapsman kan skicka elektriska impulser till det; resultatet är vad jag bryr mig om, inte vems patentet är.

ANNONS
Av nunofagun - Onsdag 2 jan 08:15

Jag kom till sista sidan av meditationsboken till slut. Innan dess, fastnade jag på några stycken som talade speciellt till mig. Ett av dem handlade om ”Den mörka natten”. ”Ökenvandringen” kallas den också ibland, eller ”Bestigningen av berget Karmel”.

 

Jag har läst åtskilliga skildringar om detta tillstånd som är något eftersträvansvärt inom kristendom och katolicism. Att famla sig fram i ett becksvart töcken betyder att man kommit ett viktigt steg framåt i sin andliga utveckling. Det som följer är en klarhet, en upplysning; det som varit fördolt uppenbaras. Att ”Den mörka natten” inte är en trip till Las Vegas säger sig själv. Men vill man vidare, kommer man inte förbi detta stadium. I meditationsboken (som fokuserar på österländska tekniker) menar man att fenomenet inte bara är ovanligt utan även något man absolut inte vill vara med om. För säkerhets skull illustrerar man hur hemsk ”Den mörka natten” är genom att berätta om utövaren som började gråta efter en meditation.

 

Kanske är smärtsamma känslor en så stor skräckupplevelse för oss människor i västvärlden att vi till varje pris vill undvika dem. Fast kanske måste man kunna gråta för att kunna skratta, och kanske måste man må dåligt för att veta hur det känns att må bra.

Av nunofagun - Tisdag 1 jan 08:15

När jag gjorde månadsavstämning med min näringsterapeut, slog det mig hur mycket bättre jag mår nu mot för ett år sedan.

 

Förändringarna har skett så gradvis att jag inte märkt dem. I våras då jag skulle markera de rutor som överensstämde med mina besvär, kryssade jag nästan alla. Nu nästa inga. Ännu återstår mycket arbete. Jag får från och till stå ut med utsättningssymptom, har bland annat legat vaken i ett par nätter och kliat mig frenetiskt i ansiktet. Och kosttillskotten kommer inte att lösa alla mina problem. Jag måste äta rätt, sova tillräckligt, stressa mindre. Om jag ägde mitt liv och mina beslut, vore det enkelt; jag skulle bara köpa bra mat, sova när jag var trött, aldrig ge mig ut i trafiken i rusningstid. Inte heller skulle jag drabbas av regeringen budgetarbete, grannen som snor min tvättid eller exets envetna messande. Men sådant är nu inte livet. Jag spelar inte i division 1, utan något slags korplag där vi alla är glada amatörer. Dock spelar jag med bättre odds än jag gjort tidigare, även om det är tveksamt om det någonsin blir ett championship för min del. Fast jag är nöjd med det lilla, de små framstegen. Som att slippa släpa mig genom dagarna, dimsynt av migrän. Mer än så önskar jag mig inte av 2019.

 

Därmed hoppas jag att ni får en god fortsättning på det att era nyårslöften, i den mån de är rimliga, ska besannas.

Av nunofagun - 31 december 2018 08:15

2018 har varit det bärsta året på länge. Nej, jag har inte stavat fel; det har varit både det värsta och det bästa, ty existensens dualism är ofrånkomlig.

 

Det senaste bärsta året var 2008. Före det, 1998. Och jodå, ni har gissat rätt, även 1988 och 1978. Som tur var, hade jag totalt glömt av att var tionde år som slutar på en åtta är prövande bortom rimlighetens gräns. Annars hade jag nog gömt mig i garderoben på nyårsnatten 2018 och stannat där tills nyårsdagen 2019. De prövningar jag drabbats av har i de flesta fallen varit oförskyllda. Omständigheter långt utanför min kontroll har orsakat dem. Det är bittert, för jag tycker inte att jag har förtjänat alla dessa näst intill olösliga problem. Men där har också funnits inslag som skett som en trist konsekvens av beslut jag tagit och som i efterhand har visat sig vara felaktiga. Trots att jag tycker att ödet är orättvist, har jag ändå lättare att foga mig i det oförskyllda än i det trista, eftersom det inte är någons fel; när ingen finns att skylla på – inte ens en själv – återstår bara att göra något åt det. De trista konsekvenserna är krångligare för alltför ofta kommer man inte längre än till gräm-fasen som mest består av varför-jämmer vilket inte är särskilt konstruktivt. Men under 2018 skedde något anmärkningsvärt. Jag slutade att jämra mig, gjorde om och gjorde rätt. De trista konsekvenserna har jag således rett ut. Ännu återstår det oförskyllda, som kommer att följa mig in i 2019, kanske även längre. Men till det bästa med 2018 hör att jag har lärt mig att även när livet tvingar ned mig på knä, har jag kraften att resa mig igen.

 

För många andra kanske tolvslaget är synonymt med att äta mindre godis eller att skaffa gymkort. För mig innebärr det denna gång att jag har nio drägliga år framför mig. Det är något att tänka på 2028, när varje dag är en kamp mot ödets nycker.

Av nunofagun - 29 december 2018 08:15

Ingenstans kan jag vara mig själv som i bloggen.

 

Bloggen är min tillflyktsort från världen därute. Naturligtvis visar den inte hela mig. Och naturligtvis har jag människor i min omgivning som jag visar delar av min personlighet för. Men min kärna, min andlighet, kommer till uttryck bara här. Den är det viktigaste i mitt liv och ändå får den inte större plats. Det är lite sorgligt, men säger också en del om den tid och kultur vi lever i. Eftersom jag bor i en demokrati behöver jag inte försvara min tro. Men jag saknar samvaron med likasinnade. Människor som inte bara förstår vad jag pratar om utan även delar min värdegrund (jo, jag vet att du finns därute, Pontus, om du inte slutat läsa. Uppskattar dig mer än du vet). Jag har sökt dem i kyrkor, på retreater och hos dem som säger sig vara utvalda att tolka Ordet. En handfull har jag funnit som talar mitt språk, inte fler. Det handlar inte om att ingen och inget duger, inte om rätt eller fel, bara igenkännandet som är förutsättningen för att kunna samlas i Hans namn under det kyrktak om kallas himlavalvet. Att stå bredvid människor som ser helt andra saker än man ser själv är som att leva i två dimensioner samtidigt. Därför firar jag alltid helgdagarna ensam trots att jag är bland andra, för det är bara jag som ser miraklet som ett mirakel.

 

En dag ska allt bli uppenbarat. Men idag är jag i illusionen, och den är både suddig och mörk.

Av nunofagun - 28 december 2018 08:15

Jag speglar mig.

 

Hon står framför mig, kvinnan jag inte känner så väl. Ändå är hon mycket bekant; jag ser mig själv i henne. Hon är en extremare version av mig, kanske för att jag ska förstå. Och jag förstår. Skräms. Ställer de obehagliga men nödvändiga frågorna till mig själv. Är jag på väg att bli som hon? Uppfattar andra mig som jag uppfattar henne? Svaren kommer till mig. Jag är inte hon än. Men jag blir, om jag inte aktar mig. Jag tar emot den insikten med öppna armar och omfamnar den, blir ett med den. Så ser jag på henne, länge.

- Tack, säger jag. Tack för lärdomen. Tack för att du hjälper mig att bli en bättre människa.

 

Jag vänder mig ifrån henne och går. Inte bort, utan till.

Av nunofagun - 27 december 2018 09:30

Uppenbarligen tyckte inte Universum att jag hade bromsat tillräckligt, för klockan 3 igår natt vaknade jag av en förfärlig huvudvärk.

 

När smärtan i huvudet hade gjort mig klarvaken, fick jag ont i magen också. Om det var smitta, någon olämplig mat eller stress vet jag inte – kanske lite av varje – men det blev i alla fall till att tillbringa större delen av morgonen på toa. Yrslig och ynklig vacklade jag sedan tillbaka till sängen och kröp ned igen. Inte för att det var något större nöje att må som jag mådde, men dagen blev lite som jag har beskrivit stunderna i väntrummet hos frissan, tandläkaren eller däckverkstan; jag kunde inte annat än vänta och vila. Då och då petade jag i mig lite näring och läste någon sida i meditationsboken, som jag aldrig blir klar med. Jag tänkte också mycket på sådant som har hänt. Udda minnen kom för mig, som min första skolväska, röd med en bild av en prinsessa på. 80-tals hiten Crash med the Primitives. Doften från farmors köksskåp när jag öppnar dörren. Känslan av kyla som omsluter min kropp när jag glider ner i bassängen i simhallen. Intrycken var så starka att jag tappade tid och rum, upplevde dem som om jag vore där. Lätt omtumlad kom jag tillbaka till verkligheten av att jag var så illamående, på grund av jetlag från tidsresan eller brötet i magen förtäljer inte historien. Något mer tänkande blev det inte den dagen. När jag är sjuk brukar jag annars roa mig med att planera roliga saker i kalendern men det tog emot. Med åren har jag blivit mer fatalistisk när det gäller morgondagen, medveten om att den inte alltid går att planera.

 

Framåt kvällen när jag började piggna till slog det mig att det inte är mycket mening med minnen om man inte kan uppleva dem mer än en gång. Och för att göra det, måste man ta en paus i väntrummet, eller sängen om det är där Universum väljer att placera en.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se