nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - 13 oktober 2018 08:15

Det finns inget viktigare för mig än frihet. Begreppet i sig är förstås svårdefinierat. För en del människor är det frihet att slippa ta beslut. För mig handlar frihet om rätten till eget beslutsfattande, inom rimliga gränser (jag vill till exempel inte bestämma över världsfreden). Den rätten ger vi bort dagligen och stundligen. Litar på det som sägs till oss. Jaha, är den här mobilen bättre än den där? Då tar jag den, fast den är dyrare. Varför kontrollerar vi inte fakta, varför nöjer vi oss med andras sanningar? Är vi månne lata? Eller giriga? För rösträtten var värd en tusing, har jag förstått, när den såldes över nätet för någon månad sedan. Frihet kan också vara så mycket mer, begreppet låter sig inte sammanfattas i en komprimerad bloggtext. Säkert återkommer jag till det. Men idag nöjer jag mig med att konstatera att frihetskonceptet är så stort att det är större än kärleken. Eller så är det samma sak, för det finns väl inget kärleksfullare än att låta den man älskar gå, om det är vad h*n vill. Ingen kärlek finns i instängdheten, i att hålla någon fången, eller i att inte låta den göra och vara det den vill. Ja, friheten har sannerligen många dörrar; somliga stänger i människor i fängelseceller och djur i burar, andra är mentala blockeringar som hindrar oss att uttrycka våra personligheter. Därför var det en händelse som såg ut som en tanke när jag fann en t-shirt med texten La liberté. På något sätt var det symptomatiskt att översättningen Freedom var tillagd under. Jag trodde att de franska slagorden var kända för alla men kanske har vi alldeles tappat bort vår historia och tror att de inte behövs längre. Hur som helst är frihetsbegreppet ständigt aktuellt, på alla språk; i mörka celler och i mörka hjärtan dit ljuset sällan eller aldrig når.

ANNONS
Av nunofagun - 12 oktober 2018 08:15

Ord besitter kraft. De skapar historier, sanna såväl som falska. De förfalskar det förflutna, nuet, framtiden.

 

Den viktigaste historien är den om oss själva. Om vi använder negativt laddade ord om oss, blir vi som orden vill. Om vi intalar oss att vi är viktiga och värdefulla, kommer vi så småningom att känna oss sådana. Det blir en sorts självhypnos. Samtidigt finns förstås en fara i att använda orden på ett icke korrekt sätt. De kan också bli livslögner. Det räcker inte med att kalla sig gentleman om man är en slusk. Man blir inte den man vill vara per automatik. Men om man börjar med att se sig i spegeln och accepterar den bild som framträder, är man på rätt väg. Man affirmerar, resonerar med sig själv, och avancerar. Omvänt, blir man en karikatyr av den fantastiska skapelse man fötts till om man inte vågar eller vill se sin egen storhet. En bekant till mig är verkligen enastående; snygg, smart, kompetent i allt h*n företar sig. Men i den egna verkligheten, är h*n någon slags gnom. Med alla tänkbara pejorativ, förvandlas h*n inför våra ögon till något litet, kantigt och knotigt som egentligen inte existerar förutom i h*ns huvud. Det är synd, för h*n lider av detta, alldeles i onödan.

 

Ord besitter kraft. De formar, förändrar, förvandlar. Använd dem varsamt, både om er själva och andra och se hur både ni och världen blir en vackrare plats.

ANNONS
Av nunofagun - 11 oktober 2018 08:15

Det finns ingen motsättning i att vara andlig och flärdfull. Tvärtom ser jag skönhet som en hyllning till Skapelsen. Få ting i tillvaron gör mig så hänryckt som naturens perfektion; nymånen, daggvåta blad, salta vågor som slår mot klipporna. Konst gör mig också hänryckt, och prydnadsföremål fast bara lagom många för att damma tycker jag inte om.


Ibland står jag i lägenheten hemma och suckar av lycka över placeringen av mina få men väl uttänkta ting. Mitt blingbling gör mig också glad. När jag tar på mig ett smycke och mitt rödaste läppstift, blir matinköpen på Lidl som en filmpremiär. Livet i sig är vackert, även om där finns mycken fulhet också som man inte får se bort från. Vari det vackra består, är upp till var och en, liksom vad man lägger in i begreppet gudomlig skönhet. Jag förstår att modedesigners och arkitekter vanligtvis inte har universum som inspirationskälla. Men det hindrar inte att jag gör de kopplingarna. Jag kan inte förstå hur jag skulle kunna bli mer andlig av att gå klädd i en sopsäck. Däremot bedömer jag inte människor utifrån deras yttre utan deras inre. Om någon mår väl av att klä sig som Pippi Långstrump, är jag den första att glädjas; olikfärgade strumpor säger inget om vilka värderingar individen har. Vidare tänker jag att lidande, som det finns gott om och som i bästa fall kan vara ett sätt att utvecklas, inte behöver inte uttryckas genom gråskalor eller fransade hål. Själv är jag mycket bättre på att lida när naglarna är nylackerade och jag har högklackade skor på mig, det vet jag säkert.


Ikväll ska jag planera morgondagens outfit. Den kommer att gå i svart, vitt och rött. Till det ska jag bära strass-accessoarer. Men trots att jag fokuserar på hur jag ser ut innan jag lämnar lägenheten, glömmer jag aldrig det viktigaste; att be en rosenkrans, vackert behängd med swarovski-kristaller.

Av nunofagun - 10 oktober 2018 08:15

2017 får gå till historien som mitt tröttaste år någonsin. Det släpade mig genom sig, ibland halvvaken men oftast halvsovande.

 

Jag var inte bara i konstant behov av sömn, det var också som att allt i kroppen slutade fungera. Vad jag än tog mig för, gick det i ultrarapid. Jag fick allergier, faktiskt så illa att jag var på väg in i chock två gånger och fick åka till akuten. Magen krånglade. Naglarna gick av och jag tappade hår. Benen svullnade, kroppen värkte och jag fick migrän med synbortfall. Människor omkring mig sa inte längre att jag såg tio år yngre ut, jag såg i deras ögon att jag istället hade lagt tio år till mitt liv. Jag beställde tid hos min endokrinolog som sa att proverna var normala med den medicindos jag ordinerats. Därifrån gick jag till vårdcentralen, som gav mig en remiss till sömntest men inte heller den visade någon avvikelse. Befunnen frisk av vårdsystemet, började jag äta multivitaminer, detoxade, köpte ekologisk mat. Tränade mer, tränade mindre. Inget hjälpte. Efter att ha googlat mig genom symptom och behandlingar, fanns inte mycket annat kvar att testa än hårmineralanalys. Efter att ha gått igenom de hemsidor där denna erbjöds, hittade jag en kvinna i Hjo som både var välmeriterad och välutbildad. Jag skickade genom henne in ett hårprov som analyserades på ett labb i USA och fick i retur en gedigen lista över alla mina vitamin- och mineralöverskott. När jag såg den, förstod jag varför jag mådde som jag mådde. Att ta multivitamin om man inte vet ifall man har brister är inte så bra. Jag äter mycket kalciumrik mat och tillskottet hade gjort att mitt kalciumvärde var för högt. Kalium fanns inte i multivitaminet så det var för lågt. Och så vidare. Vad värre var, hade jag en hel del aluminium i kroppen (efter att ha ätit antacida i många år) och ännu mer koppar (efter att ha druckit brunnsvatten varenda sommar jag tillbringat i en stuga i byhåla). Jag fick en dunderkur med vitaminer och mineraler med posten samt kostråd. Efter tre dagar var värken i kroppen borta. Efter tre månader hade i stort sett alla symptom försvunnit eller minskat drastiskt.

 

Jag har tänkt minst tusen gånger under den här tiden att har man inte hälsan, har man inga andra mål än den. All kraft går till att ta sig till jobbet och hem (numera blir man inte sjukskriven så länge man kan stå på benen) och det där andra man måste, laga mat och tvätta. Nu gror en spirande glädje över framtiden inom mig; ett nytt liv, en ny vår fast det är höst.

 


Feelgreater


https://feelgreater.se/om%20feelgreater.html

 

Av nunofagun - 9 oktober 2018 08:15

Den dag jag accepterade allt det dumma, fula och stygga i mitt liv, förändrades allt. Det var inget viljebeslut. Man kan nyårslova och påstå tills man blir blå i ansiktet att nu ska jag sluta älta och grubbla men det räcker dessvärre inte. Det enda som kan förändra ens inställning till det som är jobbigt är Processen.

 

Processen är en långdragen historia. Den bestämmer själv när den är klar och förmodligen är det senare än man själv har tänkt sig. Processen innehåller år av konstruktiva samtal, målmedvetenhet och sökande. Men mest handlar den nog om att sluta se sig som alfa och omega ty självupptagenhet leder alltid bort men aldrig hem. Det är en paradox att just förflyttningen av perspektiv från jaget till vad som helst utanför det gör att man blir vän med det. Men så är det med allt: man kan stirra i dagar på vågen som visar samma vikt varje gång. Då man ägnar sig åt något annat, rasar kilona plötsligt. Universum jobbar helst för en utan att vi tittar på och jag kan förstå det. Inte vill jag att någon ska stå och glo när jag skriver blogg, till exempel.

 

Processen är ingen nöjsam historia. Den skaver och ger ärr. Men det finns ingen väg runt den. Antingen låtsas man inte om att somligt är skit, eller så gillar man läget. Och den dag man omfamnar ovädret ser man också att himlen det kommer från är blåare än den någonsin varit.

Av nunofagun - 8 oktober 2018 08:15

För att förenkla min verklighet, skulle jag kunna säga att jag huvudsakligen möter två sorts människor; de som utmanar mig och de som är utmaningar.

 

De som utmanar mig ger mig nytt syre. De har gått vägar jag inte visste fanns, de har tänkt tankar som ligger bortom mina. Jag lär mig av dem. Ställer frågor och får oväntade svar. Blir informerad och inspirerad. Dessa människors liv är spännande kartor, deras vandringar vittnesbörd. Mötena med dem gör att jag kan andas djupare och renare luft. Lite knepigare är det med de som är utmaningar. Förr gick jag omvägar kring dem. Barrikaderade dörren och blockerade deras telefonnummer. Allt för att de inte skulle lämna sina soppåsar i min nystädade hall. Idag ser jag dem som lärdomar jag måste göra. Om jag löser de problem de är (men inte deras problem), får jag samma resultat som när jag möter de som utmanar mig – jag andas djupare och renare luft.

 

Det sägs att det finns en mening med allt. Jag vill omformulera det påståendet till att man måste göra allt som sker meningsfullt och det är minsann en konst som tar tid att lära sig. Jag lyckas inte alltid, ty somligt som jag ställs inför är både smärtsamt och svårbegripligt. Men de mänskliga mötena begriper jag mig på; både de som utmanar mig och som är utmaningar.

Av nunofagun - 6 oktober 2018 10:00

Positiva drivkrafter kan se ut på olika sätt och tjäna olika syften.

 

Ett viktigt användningsområden för en positiv drivkraft är som morot för att övervinna rädslor. För mig betyder det att jag har tagit mig över barriärer som har synts mig oöverstigliga. Mina positiva drivkrafter i de sammanhangen har handlat om personlig utveckling, eller ibland bara kickar. Nu känner jag mig tillräckligt utvecklad och är inte längre jätteintresserad av att utmana mig själv bara för att se om jag kan flytta ribban lite högre. Fast eftersom jag allt som oftast ställs inför obehagliga situationer och scenarion måste jag hitta andra drivkrafter för att hantera dem. Eftersom det där med ego-boosten inte längre fungerar, är min drivkraft idag en negation; jag försöker inte längre att övervinna mina rädslor för att få något, utan för att inte berövas det viktigaste jag har, nämligen min frihet. Om jag låter rädslan hindra mig från livets måsten, blir jag ofri och lever inte fullt ut. Så efter alla år av vattenrutschkanor, klätterväggar och marscherande i djup snö är det inte mer yta jag behöver utan bevarandet av den jag har. Begränsningar finns det nog av i världen, både sådana som har med ekonomi och hälsa och en massa annat att göra. Att skapa egna i huvudet är både onödigt och dumt.

 

Imorgon ska jag ta mig över en ribba som är så högt upp att den ger mig svindel. Men om jag inte försöker, kommer inte bara mitt utan även andras utrymme att minska. Det är en drivkraft som är större och viktigare än att känna sig cool. Jag kommer att lyckas; men inte för att jag vill, utan för att jag måste.

Av nunofagun - 5 oktober 2018 08:15

Jag hade för flera år sedan en tävling i bloggen där en promenad med Ärkeängeln utlottades.

 

När Miss D, som vann tävlingen, skulle kvittera ut sin vinst, var det regn och blåst ute. Båda två hade vaknat i gryningen av ovädret och olyckligt tänkt att om det så var full storm, skulle jag inte ställa in dagens aktivitet emedan det som står i min kalender är skrivet i blod. Således infann vi oss vid en av stadens största broar med en dryg kilometer lång promenad 45 m upp i luften. Miss D hälsade förtjust på sin vinst Ärkeängeln och de båda gav sig genast upp på bron trots regnet och blåsten, hand i hand. När vi kom halvvägs, började vi gråta alla tre då vi beundrade utsikten nedåt och klamrade oss fast vid både varandra och skyddsstängslet. Det var verkligen en sammansvetsande upplevelse, särskilt när vi kröp den sista biten mot säker mark och Miss D i en känslomässig stund delade förtroendet med oss att hennes svindel satt i röven. Därefter passerade vi en lekplats där vi gungade en stund varpå Ärkängeln, som tittade på, blev yr i huvudet och ville kräkas. Då tog vi fram vår matsäck och återställde oss med socker och koffein samt talade om hur konstigt det är att inte fler har picknick i oktober månad.

 

Slutsatserna av denna spännande dag är att det är lättare att promenera över en bro om man slipper göra det ensam och att om man inte tävlar så kan man inte vinna. Så tänk på att nästa gång jag utlöser en tävling, kan den vara livsförändrande för både arrangören, vinnaren och vinsten.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se