nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - 23 oktober 2018 08:15


Jag tänker att vi människor har glömt hur vi ska ta hand om oss för att överleva.


I västvärlden dör de flesta av oss av vällevnadssjukdomar. Det vill säga, vi äter för mycket och för fel. Vi rör på oss för lite och för fel. Vi dricker för lite eller för mycket och för fel. Dessutom stressar vi från det vi sätter oss i bilkön tills dess vi stänger ner laptopen på kvällen i sängen för att ha tid och råd och koppla av. Sedan vänder vi oss till olika sorts experter som ska lappa och laga det vi gjort sönder, för att vi ska kunna fortsätta med våra galenskaper. Vi vet inte längre hur vi gör för att må bra. Eller så vet vi, men har ingen lust att ändra oss för det är obekvämt att äta och dricka rätt, att röra på sig, att ta sig till och från på ett vettigt sätt. En kväll, betraktade jag några harar på en gräsmatta hemma. Först trodde jag att de lekte, ty de hoppade över och jagade varandra. Sedan förstod jag att de tränade; en hare måste kunna hoppa och springa för att inte ett rovdjur ska ta den. Hararna höll sig helt enkelt i form för att inte dö i förtid. Med harars kost är det också så att man lär sig vad som går att äta och inte – stryker en harkompis med av att äta björk på vintern (då den är giftig) håller man sig ifrån den. Men vi människor ser hur släkt och vänner ramlar ihop runt omkring oss och tänker att mig händer det nog inte trots att jag lever som dem.


Vi har glömt hur vi ska ta hand om oss för att överleva. Men vi kan lära oss att hoppa och springa, om vi bara bestämmer oss för att det är mödan värt.


ANNONS
Av nunofagun - 22 oktober 2018 08:15

Jag tänker ofta att mitt liv vore enklare om jag hade yttre mer än inre drivkrafter.

 

En skillnad mellan extroverta och introverta människor är just detta, varifrån drivkrafterna kommer. För en introvert människa handlar det om inre övertygelser. För en extrovert människa är det yttre faktorer som styr. Om vi tar arbete som exempel. Jag underskattar inte pengars värde, särskilt som det inte går att leva utan dem. Men så länge som jag kan betala mina räkningar, är lönen inte det som avgör vilket jobb jag söker. Viktigare än inkomstens storlek är att jag känner mig kompetent och nyttig; jag vill kunna mitt jobb och jag vill göra något vettigt med den kunskapen. Just denna drivkraft krånglar till det väldigt mycket för mig ty det tar tid att bli duktig i ett nytt yrke. Alla de dumma dagarna ställer också till problem, de som lägger krokben för en så att allt går fel hur väl man än vill. Jag inbillar mig att någon med yttre drivkrafter tänker att okej idag gick det inte så bra och inte var jag på topp heller men pengar tjänade jag i alla fall (på den extremaste delen av den skalan befinner sig förmodligen de totalt moralbefriade, de som säljer produkter som skadar människor och miljö, eller som inte fungerar).

 

På sistone har jag ändå valt att ta ett steg mot det extroverta, eftersom det är tröttsamt att stå och falla med sin dagsform. När allt kommer omkring, har jag ett ädlare syfte med min lön än att spendera den på oviktigheter; tack vare pengarna jag tjänar, kan kanske någon sämre lottad individ överleva en stund till på Planeten Jorden. Och kanske räcker även mitt bästa till även de gånger då jag river ribban för att jag inte orkar hoppa högt nog.

ANNONS
Av nunofagun - 20 oktober 2018 08:15

Natten är min dag. När tjatmostrarna har somnat, vaknar jag. Sträcker på mig, gäspar. Stiger upp klarvaken och klarsynt. Så snart mina ögon vant sig vid mörkret, kan jag se bortom konturerna. Irrblossen, de som leder till träskmarkerna, lockar mig inte. Vreden över allt som är och som inte borde vara lyser upp mörkret, blir en fyreld istället för en förtärande låga. Den värmer mig. Långsamt lämnar det frusna min själ. Mina leder blir mjuka och mitt intellekt rörligt. Jag kryper ihop vid flammans fot. Sträcker ut handen och bjuder in drömmarna, för att vila på dem en stund innan det åter blir kallt omkring mig. Några timmar senare, när staden blir levande, dör jag. Det är inte min tid, inte min plats. Men framför mig brinner den, fyrelden, och visar mig vägen hem mellan betongfundament och betaversioner av det som kallas livet; vilse är jag aldrig, bara vanmäktig ibland över verkligheten.

Av nunofagun - 19 oktober 2018 08:15

Om ni redan nu känner er lite oroliga för att jag ska delge er personlig information om mina toalettbesök, kan jag lugna er med att detta är det inte tal om. Däremot råkar det vara så att det är i det mest privata utrymmet där jag får vara helt i fred, som jag kopplar av mest. På toa når mig ingen. Det rycks inte i dörren, skickas inga mail, messas inte ett enda mess. Dörren till toa är rätt stabil och därför slipper jag också höra bruset från bilarna på motorleden en bit bort. Bäst av allt är att jag inte kan göra något annat än det jag gör när jag sitter där på toa; allt fokus är där och då, rena zen i glipan mellan hit och dit. Om jag inte har någon tid att passa, sitter jag längre än jag måste. Bara är, som det heter. Njuter av min sysslolösa stund. Livet börjar igen när jag spolar och annonserar min ankomst ut i verkligheten. Att ta vara på de korta ögonblicken av stillhet är viktigt. De finns överallt, men är kanske inte så fridfulla som just toabesöket. Och har man inget riktigt viktigt skäl att gå på toa, kan man stjäla sig en stund där ändå för ingen vet vad som sker bakom upptaget-skylten, och ingen kan med att fråga heller. Vill man vara säker på att få vara ifred, kan man hänga upp stör ej-skylten och sedan stannar tiden, i alla fall tills man spolar.

Av nunofagun - 18 oktober 2018 08:15

En aspekt av studerande är att ta in och jämföra olika perspektiv. Om man aldrig testar sina egna åsikter mot andras, förblir de cementerade. Är de dessutom åt skogen, får man aldrig rätsida på dem.

 

Själv tycker jag om att inventera andras åsikter. Det betyder inte att jag alltid tycker om åsikterna i sig. Ändå sätter olikheterna igång processer i mig, särskilt när jag måste försvara mina egna ståndpunkter. Trots att jag är öppen för nya tolkningar, har jag också en tendens att finna det jag söker efter. Det gör mig något enkelspårig. På ett sätt kan det vara bra; jag har mina fokusområden som jag begriper mig på, och därför blir jag ganska duktig på dem. Men de andra infallsvinklarna behövs de med; jag bloggade för länge sedan om hur jag grät mig igenom global handel i någon kurs. Men de kunskaperna var viktiga för att jag skulle förstå den som en del i internationella konflikter (även om det faktiskt går att medla utan att vara expert på orsakerna ty överenskommelser om samexistens kan stå för sig själva). Just nu gråter jag mig igenom det Stora Vokalskiftet i tidig medelengelsk historia ty även om det är intressant och jag uppskattar värdet av att förstå hur språket förändras, är just det perspektivet inte mitt mål med studierna. Att däremot kunna läsa en riktigt gammal text – bibeln till exempel – och komma närmare originaltanken än vad någon 1400-talsöversättare förmedlat svindlar. Som ett exempel vill jag ta ordet ”dream”, som från början inte alls betydde vision eller nattliga utsvävningar utan glädje. Jag omfamnar omedelbart denna betydelse, eftersom den säger mig vad en dröm borde vara; ett mål eller en vision som uttrycker hopp om något bättre.

 

Så när andra tar tillbaka gatorna. ägnar jag mig åt att ta tillbaka orden; jag fäster blicken på min dröm som hägrar bortom fornengelska diftonger och väljer glädjens perspektiv.

Av nunofagun - 17 oktober 2018 08:15

Förmodligen har de flesta av er inte följt mig i det decennium jag har bloggat. Fast om någon av er har gjort det, undrar ni kanske varför jag studerar år efter år.

 

Svaret är att om jag hade tagit studielån och pluggat heltid, hade jag varit klar på halva tiden, det vill säga 2013. Men jag vill inte stå i skuld om jag slipper, vare sig ekonomiskt eller känslomässigt. Dessutom pluggar jag bättre om jag varvar läsandet med praktisk handling, helst hälften av varje. Någonstans i halvtid tog jag dessutom paus i ett år från studierna och ägnade mig på heltid åt att tjäna pengar som jag sedan spenderade på resor, bland annat till min släkt i USA. Jag har haft ett ganska sparsamt och strävsamt liv och bestämde mig för att prova på att vara riktigt sorglös på ett tonårsaktigt sätt. Det fyllde sin funktion, men är inget jag vill göra om ty jag trivs med att vara sparsam och strävsam. Att vara hedonistisk ger förvisso en kortsiktig glädje men att ha mycket omkring mig gör mig tillfreds på ett djupare plan. Därför är det allt bra tur att det tar tid att leva billigt; det går fortare att köra bil än att promenera och att värma kartongmat i micro än att göra långkok. Och stressar gör jag inte om jag inte måste ty det är aldrig en genväg utan tvärtom en senväg. Men en dag är jag färdigstuderad, närmare bestämt i december 2019. Då är jag klar med mina examina och har lärt mig allt jag behöver. Drömjobbet – kommunikation – får jag redan nu ägna mig åt fast inte på heltid. Med mer kunskap kan jag vässa mig lite till inför den dag jag har 40-timmarsveckor igen.

 

När vi tänker framtid, vill vi ofta att den ska komma snart, helst nu. Men framtiden har sin plats och väntar på oss tills vi är redo att kliva in i den. Så skynda aldrig fort utan så långsamt att ni inte springer om morgondagen och missar den helt.


Av nunofagun - 16 oktober 2018 08:15

I min bekantskapskrets finns en man som verkligen har många fina företräden. Han har ett intressant och välbetalt jobb. Han ser bra ut. Hans barn är självständiga och framgångsrika. När han talar om sitt liv i preteritum, förstår jag att han har haft en hel del intressanta upplevelser och att han har sett rätt mycket av världen.

 

Man kan tro av beskrivningen jag just gett att detta är inte bara en lyckad utan även en lycklig man. Så är inte fallet. Ingen jag känner är mer missnöjd och bitter. Jag hör honom aldrig säga att han är nöjd. Tvärtom finns alltid ett aj eller ett oj i det han säger. Visst har han sina motgångar. Men de ser ut som de flestas. Faktiskt är de av den lindrigare i sorten, om man ska relatera dem till genomsnittet. Problemet är att han jämför sig med människor av den sort jag inte känner, de som är problemfria. Som om det inte vore nog, berättar han sagor för sig själv om hur han tror att andra har det.

- Du som är ute och roar dig så ofta, muttrade han avundsjukt till mig.

Jag är aldrig ute och roar mig, i alla fall inte på det sätt han menar, i nöjessvängen. Det är många år sedan jag åt på restaurang, gick på konserter, bio eller teater. Jag har inte råd. Jag tycker heller inte längre att det är roligt, been there done that. Men i hans huvud har jag fått en funktion av något slags premiärlejon, kanske för att han ska få göda sin avundsjuka. Kanske var det därför han blev sur när jag gav hans sagoberättande en röd bock i kanten. Jag sa till honom att hans lidande bottnar mycket i att jämförelsedjävulen viskar i hans öra. Däremot sa jag inte att han har gjort det dåliga valet att fokusera på det han inte har istället för det han har.

 

Vi människor väljer inte allt i våra liv. Däremot väljer vi vår tolkning av det. Att låtsas som att det dåliga inte finns är osunt, rentav skadligt. Inte heller är det hälsosamt att dikta ihop en pimpad version av andras verklighet. Ett ganska enkelt sätt att bli lycklig (eller i alla fall nöjd) är att räkna sina välsignelser varje kväll. Som en bonusuppgift, kan man även se över de förbannelser man drabbats av och se om de går att göra något åt. Andras välsignelser och förbannelser behöver man inte blanda in i sin egen inventering, så länge ingen ber en. Och så ber man jämförelsedjävulen dra åt helvete, där han hör hemma.

MLA

Av nunofagun - 15 oktober 2018 08:15

Kanske läste ni bloggen logistikpanik som handlade om hur jag stundom stretar med att ta mig fram geografiskt; socialt hittar jag lätt rätt. Nåväl, det mesta – inte allt – går att lära sig och numera transporterar jag mig från A till B både i stan och på läroplattformar.

 

Dock går det inte för sig att vila på gamla lagrar. Precis som jag börjar känna mig lite duktig, kommer nästa utmaning. Efter någon månad på en ny kurs i skolan, står jag inför ett nytt bekymmer: att referera korrekt. Under alla år jag har studerat, har det där med referenser orsakat oreda i alla mina arbeten. För det första används olika system i olika skolor och kurser. För det andra är systemen svåra att begripa sig på, speciellt som det finns så många olika typer av källor som ska refereras till på skilda sätt. Jag har med möda lyckats förstå Harvard-systemet tillräckligt för att bli godkänd på tidigare arbeten. I kursen jag går nu, ska ett annat system användas som är rena runskriften för mig. Innehållet i den senaste uppgiften jag lämnade in tycker jag själv är rentav briljant. Men uppenbarligen är min uppfattning av referenssystemet inte det. Under mycken ve och klagan har jag nu korrigerat uppgiften (jag vill understryka att alla citat och källor är helt korrekta, det är bara placeringen av sidnummer, användningen av kursiv stil och slikt detaljarbete som inte helt gillades av läraren) i hopp om att jag ska passera det akademiska nålsögat.

 

Nej, någon administratör är jag inte, ingen kartläsare heller. Men verkligheten är som den är, och man måste kunna anpassa sig till den för att få göra det man vill inom vissa ramar. Så med en gps i ena handen och en länk till the MLA Formatting and Style Guide i den andra får jag sagt det jag vill, och i mål kommer jag också, om än inte när jag tänkt mig.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se