nunofagun

Alla inlägg under januari 2019

Av nunofagun - Måndag 14 jan 08:15

Jag drömde att jag var på någon slags återförening med människor jag inte hade sett på länge. Alla var så vackra. Kvinnornas läppstift var rödare än mitt. De berättade om allt de hade åstadkommit i sina liv; om framgångar, karriärer och resor. Jag blev allt mindre, jag krympte tills jag knappt syntes. Till sist vände sig någon mot mig och frågade du då, vad har du gjort?

 

Det blev tyst omkring mig, och stilla inom mig.

 

- Jag har levt i kärlek, svarade jag.

 

Och med ens förstod jag allt.

ANNONS
Av nunofagun - Lördag 12 jan 08:15

Vi må vara i samma åldrar i passen, men vi åldras i olika takt. Det finns 90-åringar som är nyfikna på morgondagen och 30-åringar som slutat att se fram emot den.

 

Jag tror att var och en av oss har vår individuella livslängd och om vi är tillräckligt i kontakt med oss själva, vet vi var vi är i den cykeln. Det är en viktig kunskap, för när dagarna blir kortare, har man andra prioriteringar än när man är odödlig. Aboriginerna lär en gång ha behärskat sina kroppar så väl att när någon medlem av stammen kände att nu fick det vara bra, satte man sig på en avskild plats och helt enkelt stängde ner systemet. Möjligen är detta inte något att eftersträva men nog är det bra att kunna anpassa sig till den fas man är i istället för någon annanstans. Själv är jag inte på väg längre. Behöver inga fler gps-koordinater. Bara lugn och ro. Jag vill sitta bekvämt bakåtlutad i min bekväma fåtölj och lyssna till fåglarna genom det öppna fönstret. Jag vill dricka mitt kamomillte långsamt och låta smaken dröja på tungan. Jag vill ha lågmälda samtal om allt annat än världens konflikter. Slippa stök och stoj, fart och fläkt. Orkar inte med mer av det.

Så fort den gick, dagen. Det mörknar ute. Och jag håller i skymningen, ber den om lite mer tid; inte för att uträtta ärenden, posta statusar på Facebook eller dansa en gång till på Summerburst. Utan för att få röra vid och beröras av dem jag älskar innan det är för sent.

ANNONS
Av nunofagun - Fredag 11 jan 08:15

Mitt liv skulle vara perfekt om jag alltid fick som jag ville; om allt gjordes på mitt sätt, och om alla rättade sig efter mig. Fast en konsekvens av detta förhållningssätt är att när jag tar för mig, blir det mindre kvar till andra och då kan det kvitta.

Denna övergripande moral är min starkaste drivkraft. Därför uppstår någon slags kulturkrock när jag möter människor som tänker tvärtom; det viktigaste är deras vilja, punkt. Bortom den finns ingenting. På sätt och vis är jag lite avundsjuk på dem. Min moral hindrar mig onekligen från att nå en del av mina mål eftersom jag ibland måste avstå även från det jag brinner för, vilket gör mig aningen bitter. Faktum kvarstår; jag kan inte glädjas åt det som sker på bekostnad av någon annan. Jag umgicks under en kort period med en kvinna i vars sällskap jag på många vis trivdes. Dock skar det sig mellan oss på grund av att hon var kompromisslös. När jag ville köpa min mat på ICA, ville hon köpa sin på Coop. När jag sa jag vill inte sa hon det vill du visst och när jag ville svänga till vänster, pekade hon åt höger. Att ha olika åsikter är okej. Men antingen får man mötas halvvägs eller bestämma var sin gång ty få människor är nog beredda att ge upp sina egna behov fullständigt för att någon annan ska få sina tillgodosedda.

Kanske tyckte väninnan att hennes vilja var viktigare än vår vänskap, för idag har vi ingen kontakt alls. Det finns fler som hon. Jag möter dem ibland på min vandring och de ber mig alltid att gå deras väg istället. Men jag har redan valt min väg, den som aldrig korsar andras; när Han säger Ske min vilja, följer jag i Hans fotspår som alltid leder mig rätt.

Av nunofagun - Torsdag 10 jan 08:15

Som tur är, behöver jag klippa mig och laga tänderna ibland så att jag hinner uppdatera mina kunskaper om kändisar.


Min dubbelmoral är rätt förfärlig; jag föraktar skvallerpressen men kan inte låta bli att frossa i den när tillfälle ges. Men även i hemma hos-reportage och tuttchocker i Hollywood, finns guldkorn. En känd skådespelares fru säger till sin man att det inte är hennes jobb att göra honom lycklig. Den meningen förändrar hela deras äktenskap. Jag vänder och vrider på den. Håller med. Så mycket enklare relationer vore om vi kunde leva så; utan förväntningar på den andre. Men jag saknar det motsatta påståendet, att det heller inte är den ena partens jobb att göra den andra olycklig. För när livet inte blir som vi tänkt oss, kan vi känna oss lurade och tar ut det på omgivningen. Så gjorde en väninnas pojkvän, som beklagade sig över att hon i början av förhållandet var smal men nu hade gått upp i vikt. Han blev ett offer, var arg på henne för att hon liksom bröt deras kontrakt. Så kanske är vår benägenhet att göra andra olyckliga en följd av att vi är besvikna över att andra inte gör oss lyckliga på det sätt vi har tänkt oss.


Det vore bra om var och en kunde vara självförsörjande på sin egen lycka och lyckas hitta en partner som gör detsamma istället för att kräva någon slags lycko-leverans alternativt skuldbelägga en om den uteblir; för kan man inte ge sig det man vill ha, blir den man borde älska bara en reservoar istället för en flödande källa av kärlek.

Av nunofagun - Onsdag 9 jan 08:15

För något halvår sedan var jag på loppis. Jag köper sällan något men eftersom alla filmer reades ut för fem kronor, tog jag en på måfå – kollade inte ens titeln – bara för att det var en bild av djur på boxen.

När jag kom hem, la jag filmen i ett skåp och glömde av den, mest beroende på att jag har varken DVD eller TV numera; i den mån jag tittar på något (mest dokumentärer), använder jag mig av datorn. I julhelgen hade jag tid att leta dokumentärer på YouTube och fastnade för en som hette ”La Marche des l’empereurs” (March of the Penguins). Jag grät mig igenom hela dokumentären. Kan inte med ord beskriva det intryck den gjorde på mig. Den handlade om pingvinerna på Sydpolen, som en gång om året ger sig ut på en lång vandring till en plats som är säker nog för att de ska kunna ruva sina ägg. De går många mil dit på sina korta små ben. Ibland stannar de och funderar över riktningen. Men alltid finns en individ i flocken som vet vart de ska, och så kan de fortsätta vandra. Alla pingviner kommer fram samma dag, samma tid. Genast söker de en lämplig partner att para sig med. När ägget har kommit till världen, flyttar honan över det till hannen för att hålla det varmt medan hon går den långa vägen tillbaka till havet för att samla mat till ungen. I en månad väntar hannen på henne utan att själv kunna äta. När honan är åter, har ägget kläckts. Då är det hannens tur att utmattad ta sig till havet för att äta upp sig. Att ett pingvinpar gör allt bortom rimlighetens gräns för att skydda sin avkomma är så vackert att hjärtat kan brista. De lever i en total hängivenhet i visshet om att deras uppgift är Ägget. När döden kommer på besök i förtid – kyla och rovdjur lurar ständigt – skriker de kvarlevande ut sin förtvivlan. Jag begriper inte att somliga människor tror att djur inte har känslor. Och jag begriper inte det liv somliga människor lever. Allt handlar ju om detta, kärleken till Ägget, och den är så stor att den övervinner allt. Istället går vi i terapi och läser böcker och går på yoga för att hitta oss själva. Det är galet. Livet, det verkliga, finns här, i väntan på oss. Ändå gör vi allt för att undvika det. Kanske för att kärlek är en så stark känsla att den kan förgöra en, särskilt när döden försöker skilja en från den.

Så en dag, tog jag fram filmen jag köpte på loppisen. Titeln var - ”La Marche des l’empereurs”. Om Universum inte får någon reaktion den första gången, skickar det samma budskap igen. Och den här gången gick det fram: jag kupar händerna om Ägget, och vet att kärleken till det är meningen med mitt liv.

Av nunofagun - Tisdag 8 jan 08:15

I den Första Åldern var jag barn. Det var underbart! Varje dag tog jag mig an livet likt en upptäcktsresande, nyfiken på det nya. Denna tid av sagor och äventyr drog jag ut på så länge jag kunde. Till sist var jag motvilligt tvungen att gå in i den Andra Åldern, ungdomen. Den var rätt trasslig, tycker jag. Jag slets mellan samhällets normer och min inre kompass. Nu för tiden är det lättare att gå sin egen väg, hitta likasinnade. Men då var jag ganska ensam om mina värderingar och kompromissade en del med dem för att passa in. Det mådde jag inte särskilt bra av, så jag gjorde mitt bästa för att den andra åldern skulle vara över på en kvart så att jag kunde fortsätta in i den Tredje Åldern, vuxenlivet. Inte för att den tredje åldern är så enkel heller, men nu när den lider mot sitt slut, börjar jag få fason på den.


Ingen av dessa tre åldrar har blivit som jag tänkt mig. Men med facit i hand, är jag oerhört tacksam för dem för de har lärt mig allt jag behöver veta och lite till. Om jag inte hade gjort varenda misstag som finns, hade jag inte samlat på mig så mycket visdom. Nu när jag har fått det mesta på plats, längtar jag efter den Fjärde Åldern. Jag tänker att syftet med den är att skörda frukterna av de tre tidigare åldrarna. Såvida inte yttre faktorer som hälsa och ekonomi krånglar, kan livet nog bli som det var från början, en upptäcktsresa.


Några misstag, några lärdomar återstår. Jag tar fram Planen och betraktar den; ännu är det inte tid för den Fjärde Åldern. Men när den kommer, ska jag hälsa den välkommen som en kär gammal vän.

Av nunofagun - Måndag 7 jan 08:15

Helgerna är över. De har varit riktigt goda mot mig i år. Inget frosseri, ingen stress, inga julklappar. Bara det jag önskade mig, närvaro och samvaro.

 

När jag vaknade på julaftons morgon utan förväntningar, låg ett lätt skimmer över rummet. Jag kände en stilla frid inombords, inte likt något jag upplevt tidigare. Borta var oron över hur det ska gå med allt, morgondagen fanns liksom inte. Hela dagen passerade så, utan missöden som förstörde det perfekta. Redan dagen efter var tomtar och troll i farten och krånglade till allt. Men friden kvarstod, och oron lyste med sin frånvaro.

 

Nu väntar jag på vardagen som ska knuffa ut mig i hetsen på livets motorväg. Men ännu skrider Hon med tunga fjät i tysta rum och lovar att mörkret ska flykta snart.

Av nunofagun - Lördag 5 jan 08:15

Hur jag sover är skillnaden mellan mina bästa och mina sämsta prestationer. Så var det inte förr. Då kunde jag slarva med både sömn och mat flera dagar i sträck och ändå vara på topp. Men nu är det som det är.

Hur mycket sömnen påverkar mitt liv blev tydligt för mig då jag för ca tio år sedan gjorde en grön utbildningsvecka. Innan den, såg jag mig som både stark och uthållig. Men efter dagar som började klockan 6 på morgonen och slutade klockan 23 på kvällen med i bästa fall halvdvala däremellan, var jag ett riktigt ynk. Kunde varken tänka logiskt eller begripa enkla instruktioner. Det var en ledsam, men nödvändig, reality check. Den påminde mig om ett samtal jag hade med en f d utbränd man. Han berättade att även efter han återhämtat sig, gick det upp och ner hela tiden.
- Jag vet aldrig om jag ska planera livet efter de bra eller dåliga dagarna, sa han.
Jag förstår nu hur han menar. För när jag har sovit ut, tror jag på fullaste allvar att jag klarar allt. Men så kommer de sömnlösa nätterna, och mornarna som följer därpå då jag knappt orkar ta mig in på toa ens.

Fördelen med att bli äldre och förhoppningsvis klokare är att jag talar mindre om eller än och; jag är inte stark eller svag, jag är både och beroende på när John Blund kommer på besök.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se