nunofagun

Alla inlägg under december 2018

Av nunofagun - 31 december 2018 08:15

2018 har varit det bärsta året på länge. Nej, jag har inte stavat fel; det har varit både det värsta och det bästa, ty existensens dualism är ofrånkomlig.

 

Det senaste bärsta året var 2008. Före det, 1998. Och jodå, ni har gissat rätt, även 1988 och 1978. Som tur var, hade jag totalt glömt av att var tionde år som slutar på en åtta är prövande bortom rimlighetens gräns. Annars hade jag nog gömt mig i garderoben på nyårsnatten 2018 och stannat där tills nyårsdagen 2019. De prövningar jag drabbats av har i de flesta fallen varit oförskyllda. Omständigheter långt utanför min kontroll har orsakat dem. Det är bittert, för jag tycker inte att jag har förtjänat alla dessa näst intill olösliga problem. Men där har också funnits inslag som skett som en trist konsekvens av beslut jag tagit och som i efterhand har visat sig vara felaktiga. Trots att jag tycker att ödet är orättvist, har jag ändå lättare att foga mig i det oförskyllda än i det trista, eftersom det inte är någons fel; när ingen finns att skylla på – inte ens en själv – återstår bara att göra något åt det. De trista konsekvenserna är krångligare för alltför ofta kommer man inte längre än till gräm-fasen som mest består av varför-jämmer vilket inte är särskilt konstruktivt. Men under 2018 skedde något anmärkningsvärt. Jag slutade att jämra mig, gjorde om och gjorde rätt. De trista konsekvenserna har jag således rett ut. Ännu återstår det oförskyllda, som kommer att följa mig in i 2019, kanske även längre. Men till det bästa med 2018 hör att jag har lärt mig att även när livet tvingar ned mig på knä, har jag kraften att resa mig igen.

 

För många andra kanske tolvslaget är synonymt med att äta mindre godis eller att skaffa gymkort. För mig innebärr det denna gång att jag har nio drägliga år framför mig. Det är något att tänka på 2028, när varje dag är en kamp mot ödets nycker.

ANNONS
Av nunofagun - 29 december 2018 08:15

Ingenstans kan jag vara mig själv som i bloggen.

 

Bloggen är min tillflyktsort från världen därute. Naturligtvis visar den inte hela mig. Och naturligtvis har jag människor i min omgivning som jag visar delar av min personlighet för. Men min kärna, min andlighet, kommer till uttryck bara här. Den är det viktigaste i mitt liv och ändå får den inte större plats. Det är lite sorgligt, men säger också en del om den tid och kultur vi lever i. Eftersom jag bor i en demokrati behöver jag inte försvara min tro. Men jag saknar samvaron med likasinnade. Människor som inte bara förstår vad jag pratar om utan även delar min värdegrund (jo, jag vet att du finns därute, Pontus, om du inte slutat läsa. Uppskattar dig mer än du vet). Jag har sökt dem i kyrkor, på retreater och hos dem som säger sig vara utvalda att tolka Ordet. En handfull har jag funnit som talar mitt språk, inte fler. Det handlar inte om att ingen och inget duger, inte om rätt eller fel, bara igenkännandet som är förutsättningen för att kunna samlas i Hans namn under det kyrktak om kallas himlavalvet. Att stå bredvid människor som ser helt andra saker än man ser själv är som att leva i två dimensioner samtidigt. Därför firar jag alltid helgdagarna ensam trots att jag är bland andra, för det är bara jag som ser miraklet som ett mirakel.

 

En dag ska allt bli uppenbarat. Men idag är jag i illusionen, och den är både suddig och mörk.

ANNONS
Av nunofagun - 28 december 2018 08:15

Jag speglar mig.

 

Hon står framför mig, kvinnan jag inte känner så väl. Ändå är hon mycket bekant; jag ser mig själv i henne. Hon är en extremare version av mig, kanske för att jag ska förstå. Och jag förstår. Skräms. Ställer de obehagliga men nödvändiga frågorna till mig själv. Är jag på väg att bli som hon? Uppfattar andra mig som jag uppfattar henne? Svaren kommer till mig. Jag är inte hon än. Men jag blir, om jag inte aktar mig. Jag tar emot den insikten med öppna armar och omfamnar den, blir ett med den. Så ser jag på henne, länge.

- Tack, säger jag. Tack för lärdomen. Tack för att du hjälper mig att bli en bättre människa.

 

Jag vänder mig ifrån henne och går. Inte bort, utan till.

Av nunofagun - 27 december 2018 09:30

Uppenbarligen tyckte inte Universum att jag hade bromsat tillräckligt, för klockan 3 igår natt vaknade jag av en förfärlig huvudvärk.

 

När smärtan i huvudet hade gjort mig klarvaken, fick jag ont i magen också. Om det var smitta, någon olämplig mat eller stress vet jag inte – kanske lite av varje – men det blev i alla fall till att tillbringa större delen av morgonen på toa. Yrslig och ynklig vacklade jag sedan tillbaka till sängen och kröp ned igen. Inte för att det var något större nöje att må som jag mådde, men dagen blev lite som jag har beskrivit stunderna i väntrummet hos frissan, tandläkaren eller däckverkstan; jag kunde inte annat än vänta och vila. Då och då petade jag i mig lite näring och läste någon sida i meditationsboken, som jag aldrig blir klar med. Jag tänkte också mycket på sådant som har hänt. Udda minnen kom för mig, som min första skolväska, röd med en bild av en prinsessa på. 80-tals hiten Crash med the Primitives. Doften från farmors köksskåp när jag öppnar dörren. Känslan av kyla som omsluter min kropp när jag glider ner i bassängen i simhallen. Intrycken var så starka att jag tappade tid och rum, upplevde dem som om jag vore där. Lätt omtumlad kom jag tillbaka till verkligheten av att jag var så illamående, på grund av jetlag från tidsresan eller brötet i magen förtäljer inte historien. Något mer tänkande blev det inte den dagen. När jag är sjuk brukar jag annars roa mig med att planera roliga saker i kalendern men det tog emot. Med åren har jag blivit mer fatalistisk när det gäller morgondagen, medveten om att den inte alltid går att planera.

 

Framåt kvällen när jag började piggna till slog det mig att det inte är mycket mening med minnen om man inte kan uppleva dem mer än en gång. Och för att göra det, måste man ta en paus i väntrummet, eller sängen om det är där Universum väljer att placera en.

Av nunofagun - 26 december 2018 08:15

Jag vet inte om det är rätt att exemplifiera mig själv och mitt liv i bloggen. Men när jag förut skrev mer i allmänna ordalag, fick jag kritik för det. Alla sorters läsare finns väl, de som inte alls är intresserade av mig och mitt och de som är av det nyfiknare slaget (den sistnämnda kategorin konstigt nog bestående främst av människor som redan borde känna mig väl). Jag kan inte göra alla nöjda, utan försöker hålla balansen mellan att vara opersonligt ointressant och extremt egofixerad.

Så är det de som tycker att jag borde vara mer enkelspårig, hålla mig till en sorts ämne eller ett sorts tema. Andra uppskattar mina utsvävningar. För den delen har jag ett ämne, och ett tema, livet; att mitt liv slinker än hit än dit som prästens lilla kråka är som det är. Jag är också medveten om att jag upprepar mig i bloggen men det beror på att existensen gör det. Det är därför jag aldrig får slut på material.

Till sist, har jag en stor bredd vad gäller antal läsare. Vissa dagar är jag på bloggtoppen, vissa dagar är det bara jag själv som läser mina inlägg. Det spelar ingen större roll; jag skriver inte för att bli en ny Blondinbella, gör ingenting för att highlighta mig själv. Mina inlägg berör nog inte en majoritet eftersom en majoritet inte delar mina tankar och värderingar. Kanske är vi inte fler än såhär. I så fall är jag glad att jag når ut till rätt personer.

Jag tänker att jag och ni, mina läsare, är lite som ett hemligt nätverk. Vi kommunicerar med varandra utan att veta vilka som är med. Vi må vara få, men vi har kraften att förändra både oss själva och världen till det bättre. Jag ser er därute, ni är Ljuspunkter som lyser likt fyrar i mörkret. Underskatta inte er egen förmåga, tro istället på den så blir den omåttligt stark och stor. Vi kanske ses en dag. Eller så umgås vi som som vi brukar, på Bloggplatsen klockan 8.15 varje dag.

Av nunofagun - 25 december 2018 08:15

Vissa saker går inte att säga, bara skriva.

 

I bloggen till exempel. Ord som ty och emedan brukar i regel kommenteras med glada smileys av läsare. Men om jag skulle använda dem i vardagligt tal, vore reaktionerna nog inte lika käcka. När starka känslor är inblandade, föredrar jag att ett samtal föregås av mail. Då kan mottagaren i lugn och ro ta del av mina tankar både en och två gånger och hunnit fundera över hur h*n vill bemöta dem. Ibland är det också tvärtom. Den verbala kommunikationen är rakare, enklare. Om man blir arg, till exempel. Ovettigheter eller det motsatta, glödande kärleksförklaringar, kan se vanvettiga ut i skrift om man inte uttrycker sig väl. Ibland går ingetdera för sig. Som när man är oresonligt glad över en framgång. Oavsett om man pratar eller skriver om sina känslor, kan det låta skrytigt värre. Då är det bättre att behålla glädjen för sig själv, även om den är på väg att svämma över. Ledsamheter kan det med bli för många av, man får göra en avvägning så att man inte delar med sig av fler än man borde.

 

Överlag kommunicerar vi nog för mycket emellanåt. Kanske behöver vi inte alltid blanda in andra i våra resonemang utan behålla dem för oss själva. Så vad jag tänker på nu, kommer aldrig att bli vare sig ett blogginlägg eller en fika-förtrolighet; det stannar här hos mig, som mycket annat också borde ha gjort.

Av nunofagun - 24 december 2018 08:15

Det är som att varje år har sin väg, så även 2018.

 

Stora delar av sträckan har jag vandrat tillsammans med människor jag känner väl och älskar men bitvis har jag också gått ensam genom smala passager i bergsmassiv. Det är så det ska vara, vägen har varit utstakad sedan länge och jag är duktig på att bära min packning själv; min väg är min väg, ingen kan gå den med mig och inte heller kan jag gå någon annans väg. Någonstans i den komplicerade ekvation som min tillvaro har varit de senaste åren, har det ibland funnits människor som har tyckt att de har behövt min tid mer än vad jag gör själv men dem har jag lämnat bakom mig och jag ser dem inte längre. Det har också hänt att jag har gått vilse med flit, kanske av nyfikenhet men också för att jag har velat vara säker på min sak. Ett nytt år kan börja när som helst, mitt börjar idag och det är verkligen mitt år, ingen annans och jag tänker varken förklara eller försvara rätten till det.

 

Nu ska jag sova en stund på Blå Soffan och när jag vaknar ska jag öppna den enda julklapp jag önskat mig; den är bara till mig och för säkerhets skull har den har en jättestor julklappsetikett där det står NUN OF A GUN.

Av nunofagun - 22 december 2018 08:15

Jag har ett andningshål som är viktigare än alla andra; badrummet.

 

I en tidigare blogg har jag plågat er med en redogörelse av mina toabesök, så det ska jag bespara er idag. Men förutom toan, har jag ett alldeles underbart badkar. Där upplever jag mina fridsammaste ögonblick. Varje söndag sjunker jag ned i det heta vattnet och löddrar in mig med någon av de exklusiva tvålar som ligger på rad på badkarskanten. Lyxiga är de i bemärkelsen att de är svåra att få tag i eftersom de är både veganska och fria från skadliga ämnen. Av det skälet är de också hutlöst dyra. Men eftersom de är dryga så betalar de sig i längden. Och vad de gör för mig, kan inte mätas i pengar. Jag drar vällustigt in doften av dem då den sprider sig i ångan från det heta vattnet. Blundar och låter mörkret omsluta mig. Den enda ljuskällan är en lykta vars låga flimrar försynt. Ofta tappar jag bort tiden därinne. Vet inte om jag har plaskat runt i en halvtimme eller en halv dag; jag bara är, som man brukar säga.

 

Andningshålen är ofta närmare än man tror. De handlar mer om ögonblick än platser; en lång kö i matbutiken, bussresan till jobbet, ett väntrum. Under veckan tar jag vara på dem alla. Men söndagarna är vikta för badkaret, en halvtimme eller en halv dag.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se