nunofagun

Alla inlägg under september 2018

Av nunofagun - 29 september 2018 08:15

Jag återkommer gång på gång till ämnet kommunikation. Är besatt av det. Alla borde vara det, eftersom sätter vi kommunicerar på gör så stor skillnad i våra liv.

 

I bloggen och i mitt yrkesliv är det mycket fokus på det verbala. Men alla har inte ett talspråk. Människor med funktionsvariationer, till exempel. Ändå talar de hela tiden; med kroppen, med blickar, med ljud som inte liknar de vi är vana med. Djur också. Även de talar med kroppen, på ljudfrekvenser vi inte hör och med dofter. Jag har arbetat med människor som inte har ett verbalt språk och jag har djur omkring mig. Den kommunikation jag för med dem är lika intressant och viktig som den verbala. Kanske till och med mer, eftersom jag måste utmana mig själv att gå bortom mitt eget språk. Den sortens kommunikation tar tid att lära sig. Frustrationen hos den som vill bli förstådd måste vara enorm. Som hos min mamma, när hon strax innan sin bortgång fick en stroke och inte längre kunde prata och skriva. Då fanns inte tiden att träna länge på det nya språket. Vi hade bråttom att säga det vi måste innan det var för sent.

 

Vad jag vill förmedla med dagens blogg är att vi som har orden måste använda dem med eftertanke för att de inte ska skada. De är en gåva, som vi kanske inte förstår att uppskatta förrän sjukdom eller olycka drabbar oss och de tas ifrån oss. Men dagens blogg handlar också om andra språk, som vi bör lägga lika mycket möda på. Om vi gör det, öppnar sig en helt ny värld där vi kan mötas bortom vokaler och konsonanter ty den är så mycket större än alfabetet.

ANNONS
Av nunofagun - 28 september 2018 08:15

Trots att jag tror på både det ena och det andra, är jag inte särskilt bibelsprängd. Om jag ska citera något från Boken, måste jag googla det och det kan jag inte just nu eftersom jag inte har någon anslutning med internet.

 

Den liknelse jag far efter är den om att man ska gå till nästa stad i händelse av att ingen vill prata med en där man just nu befinner sig. Enkelt uttryckt betyder väl detta att man inte ska lägga tid på att argumentera med människor som står så långt ifrån en att de aldrig kommer att begripa sig på ens åsikt. I annat fall kan man stå där och försöka tjata hål i huvudet på någon som försöker göra detsamma med en själv och ingen kommer att lyckas. Jag är för all del inte så intresserad av att övertyga någon alls så länge som ingen försöker sig på att anfalla mig (det är dumt att gå i konflikt med någon som har ägnat hela sitt liv åt att studera mänskligt käbbel på mikro- makro- och mesonivå) men när det sker, är jag som en hel försvarsmakt på egen hand och ingen tar sig förbi mig. Med det sagt, är det viktigt att välja sina strider. Intressanta samtal och diskussioner kan man ha med människor som står hyfsat nära en själv eller någonstans mittemellan ytterligheter. Men de längst bort ska man göra med som mannen J sa, dissa och lämna bakom sig för i något annat hoods finns de som vill snacka på riktigt och inte hålla en monolog.

 

På samma sätt är det med allt i tillvaron; man ska fokusera på det som ger något, inte på brist eller tomrum. Då lever man på sätt och vis i paradiset på jorden, i alla fall i sitt hoods där samtalen är präglade av frid och inte strid.

ANNONS
Av nunofagun - 27 september 2018 08:15

Att få vad man vill ha kostar. Det gör ont. Alla andra tankar om hur framgång på olika plan ska uppnås kan man glömma helt. På sätt och vis gillar jag att det är så. En framgång är inte värd namnet om den inte har kämpats för. Kampen är egentligen det viktiga. Det är den som förändrar en, gör en starkare, formar ens karaktär. Målet är bara något man behöver för att orka kämpa. Men alla orkar inte. Alla når inte ända fram. De stupar på vägen, ofta redan i början. Det är synd. Jag tror att det beror på att de tänker att det ska vara lätt. Att det svåra är för svårt. De inser inte att smärtan är något bra, att den har ett syfte. Som med allt i livet, är det ens inställning som avgör om man lyckas eller inte. Man måste gå in med tanken att det onda är av godo. Hålla blicken fäst på målet och börja kämpa sig fram mot det, en millimeter i taget. När man står inför det man önskade sig så hett, kanske man inte ens vill ha det längre. Kanske har det rentav bleknat så att det knappt syns. Men på vägen dit har man fått något bättre; styrkan att orka kämpa, även när det kostar och gör ont.

Av nunofagun - 26 september 2018 08:15

Jag inbillar mig att det inte är så svårt att hitta en partner när man är mainstream; gillar det de flesta gillar, är om de flesta är.

 

Missförstå mig inte. Jag tycker mainstream är bra, har ofta önskat att jag vore det. Men jag är den som går emot strömmen, strosar vid sidan av den, eller befinner mig på mils avstånd från den. Någon likasinnad har jag sällan eller aldrig mött på vägen. Jag har funderat mycket på varför, om jag har någon slags dold checklista där inget går att bocka av. I så fall borde jag skämmas. Men så illa är det inte, har jag efter år av tankemöda kommit fram till. Ett enda vill jag: att vara rätt för någon. Jag har lyckats dåligt med det. Så gott som alla män jag har träffat har fokuserat på det som är ”fel” på mig och talat om hur det ska rättas till. Visst måste man kompromissa i förhållanden. Men jag kan aldrig bli någon jag inte är. Jag vill inte behöva gå och stå och prata på ett visst sätt för att vara rätt. Jag vill att den som påstår sig älska mig ska tycka att mitt sätt att gå och stå och prata redan är rätt, utan korrigeringar. Jag kommer aldrig att kunna bli orörlig istället för att gå fel, sitta för att slippa stå fel, och tystna hellre än att tala fel. Så slutar de feliga förhållandena alltid på samma sätt: istället för att slinka ut genom bakdörren, går jag rakryggad ut genom huvudingången där de korrekta gör entré. För även om jag är fel för dem jag har älskat, är jag inte fel för mig själv.


I nästa liv ska jag säga redan på första dejten att om jag inte är rätt för dig, är du inte rätt för mig. Tills dess vilar jag i en kärlek som är större än så, ty Universum älskar mig precis som jag är.

Av nunofagun - 25 september 2018 08:15

Man kan sälja in samma budskap på två sätt och därmed få helt olika respons. Vad för kategori av människor man vänder sig till spelar förstås också roll. Det är lite som att skriva CV; man anpassar sig till jobbannonsen – väljer samma värdeord som uttryckts där och trycker på de erfarenheter man har som matchar just det jobbet.

 

I det här fallet handlar det om min återhållsamma bilkörning. Jag har en grundprincip som går ut på att jag inte tar mig fram miljöovänligt och kostsamt om jag inte måste. Helst ska transportsättet också vara bra för konditionen, så att jag slipper lägga tid på gym i onödan. Därför powerwalkar jag i första hand. I andra hand cyklar jag, upp till tre mil funkar om jag inte ska på någon tillställning där det är olämpligt att jag är svettig (det är dessutom komplicerat att cykla i högklackat och kortkort). Nästa alternativ är kollektivtrafik, om det fungerar. I sista hand väljer jag bilen, vilket sker när jag behöver köra tunga saker eller ta mig till platser som Gud glömt i tidtabellen. Av någon anledning som jag inte vet, bekymrar sig människor som har för mycket tid att tänka över hur många mil jag kör om året. Emedan jag har svårt att förstå hur någon kan vara intresserad av mätarställningar som fenomen, blir jag alltid lika förundrad när någon frågar om den. Det är lite som att fråga om hur lång man var när man föddes eller hur många minuter man tar på sig att äta frukost. Nördtrivia, liksom. I vart fall så fnyses alltid min mätarställning åt, då den inte är så hög. Därefter informerar mätarställningsnörden mig om att jag inte behöver bil utan kan åka taxi istället. Med tanke på att jag har kommunikation som yrke, har jag funderat på vad jag gör fel som får denna knepiga respons. Så jag började tänka pr istället. Sålde in min livsstil som hållbar. Talade om hur stolt jag var över min återhållsamhet. Allt det där som jag tar för självklart men som nog inte är det för andra. Och plötsligt förstod människor. Mätarställningsnördarna drog sig skamset tillbaka, möjligen begrundande sin egen bensinkonsumtion även om jag tvivlar på det.

 

En viktig lärdom i samvaron med andra är att kunna förklara – inte nödvändigtvis försvara – sina livsval. Innan man går in i en diskussion, kan det därför vara klokt att fundera över sina val och varför man gör dem. Och alltid ska man stå för det man tror på; det är nämligen så man blir trovärdig, och trovärdighet behöver vi mer av i denna värld som alltmer fylls av tvivel på både människan och helheten.

Av nunofagun - 24 september 2018 08:15

Ibland önskar jag att jag hade fått leva om mitt liv med all den kunskap och erfarenhet jag har samlat på mig.

 

Det har slagit mig att omöjligt är det ju inte att det kan bli så. Jag vet inte riktigt var jag står när det gäller reinkarnation. Det är väl inte konstigare än något annat kvantfysiskt att själen, som jag tror stenhårt på att den är odödlig, finner sig en ny boning för att fortsätta sitt lärande på den här planeten. Samtidigt har jag en del problem med att det liksom aldrig tar slut utan man måste göra om och göra om, i värsta fall med samma människor fast i andra skepnader. Dessutom ser jag mig väl mer som kristen än buddhist. Fast faktiskt fanns tron på reinkarnation (och chakran) även i kristendomen en gång i tiden. Dock bannlystes denna irrlära vid kyrkomötet i Konstantinopel år 543. Man kan spekulera i varför. Kanske för att både reinkarnation och chakra-healing ger människor möjligheten att själva påverka sina liv och så kan vi ju inte ha det. I vart fall tilltalar mig tanken på reinkarnation lite grand. Om jag får en chans, ett liv till, behöver jag inte göra om samma misstag utan kan njuta frukterna av dem. Eller så har jag misslyckats kapitalt utan att förstå det, och återföds som en kackerlacka och blir avskydd av alla.

 

I väntan på att få veta hur det ligger till, försöker jag göra det bästa av livet redan nu. Trots allt är det ju inte slut än och jag lever i ett förhållandevis fritt samhälle som ger mig rätten till omval. Och skulle vi mötas på ett annat sätt någon annanstans den dag allt är sagt och gjort, så lovar jag att blogga om det.


Av nunofagun - 22 september 2018 08:15

För några år sedan var jag i Mojave-öknen.

 

Mojave-öknen var en mäktig upplevelse. Där fanns oväntat mycket att se. Hägringar och klippformationer i alla ära, men inget slår Josua-trädet. Det växer där inget grönt borde växa. Står stadigt tack vare gigantiska rotsystem och kan överleva i hundratals år trots torkan. Jag antar att dess skönhet inte är uppenbar. Det liknar mest en yuccapalm, och jag tror faktiskt att det också hör till det släktet. Även utan blommor och rika lövverk är trädet det vackraste jag någonsin sett. Stolt och starkt står det där utan att förhäva sig. Bryr sig inte om att det inte ser mycket ut för världen. Fokuserar på att rota sig för att klara stormar. Förmodligen också för att nå vattnet som finns långt ned i marken. Symboliken är episk. De dagar jag vandrar i öknen – de kommer med regelbundenhet – tänker jag på Josua-trädet. Försöker leva som det. Har fötterna på jorden, men strävar mot himlen. Det går inte alltid så bra. Somliga dagar skulle en vindpust kunna blåsa omkull mig. Andra dagar intar jag Josua-positionenoch håller mig upprätt.

 

Om det inte vore för öknen, skulle Josua-trädet inte ha sådana extraordinära rötter och inte vara så rotat. Inte så nöjt heller, ty det behöver inget annat än näringen från källan; sanden och hettan bekommer det inte. Jag vänder blicken från det sargade landskapet omkring mig. Söker min styrka och finner den i källan som ingen ser, men som flödar av liv under ytan.


Av nunofagun - 21 september 2018 08:15

Jag förundras och förfäras över våra försvarsmekanismer.

 

Vår planet har fått obotliga klimatskador som inte går att reparera. Det har resulterat i en sommar vars hetta har dödat både djur och natur. Fågelungar har kastat sig ur sina bon i desperation. Vår lilla damm har torkat ut och hararna, de som överlevt, är magrare än någonsin. Björkens löv var höstgula redan i juli. De få dagar himlen har fyllts av moln, har jag nästan gråtit av lycka. Då ser jag plötsligt en statusuppdatering på Facebook: ”Åh nej jag som vill ligga på stranden och sola!” Jag blir heligt vred. JAG VILL verkar vara vår tids mantra. Att JAG VILL sola är viktigare än att djur och natur dör. Jag svarar på kommentaren. Förklarar stillsamt vad värmen leder till. Jag får inget svar. Säkert blockeras jag, glädjedödaren. Och jag vill gråta igen, inte av glädje över moln på himlen, utan vår mänskliga dumhet som får oss att vilja sola oss ända in i helvetet för så varmt blir det så småningom om detta fortsätter. Snart kommer också köerna till sjukhusens hudmottagningar att bli längre. Jag vet, jag har suttit i den kön i över ett år för den cancer man fick skära djupt för att få bort. Den är min egen skapelse. Jag ville vara trendigt solbränd, och fick kämpa så för att bli det. Det var inte värt det. Och det ironiska är att hade jag levt i en annan tid och kultur, hade min blomdinhy varit eftersträvansvärd. Trenderna växlar, och vi går dit kommersen vill fast vi tror att det är vi som vill.

 

Så nej, jag kan inte njuta av värmen för den är inte liv, den är död. JAG VILL inte vara solbränd längre. JAG VILL leva, och JAG VILL låta leva. Kanske är det för sent. Men låt oss inte ge upp riktigt än. Låt oss gå åt rätt håll en dag i taget, och våga hoppas på att det tar oss in i framtiden.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se