nunofagun

Alla inlägg under augusti 2018

Av nunofagun - 31 augusti 2018 08:15

Riktigt lycklig blev jag den dag jag började leva som om jag skulle dö imorgon. Detta kan tolkas på två sätt; som party like it’s 1999, vår tids dance macabre, eller som att vara medveten om att allt är ändligt och bör tas tillvara därefter.

 

Visst dansar jag mig genom livet ibland. När jag var yngre också utan att alltid tänka på konsekvenserna. Men idag överväger jag varje moves noggrant, ser till att jag inte trampar snett. Det sägs att man ska se till att inte ha något ogjort den dag man ser tillbaka på sitt liv och det mesta är för sent. Jag delar inte den uppfattningen. Det är inte vad jag gör som betyder något för mig, utan hur jag gör det. Således försöker jag att sortera bort känslor som drar ner mig. Vill inte lägga den dyrbara tid jag har kvar på det fula utan det fagra. Vänder ryggen åt småaktigheterna, låter människor träta över småsaker bäst de vill. Har slutat lyssna till det som går i moll, låter det passera utan att beröra mig. Räknar miraklen och ber förbannelserna att flyga och fara.

 

Det viktigaste är min upplevelse. Men helt oviktigt är det inte vad jag lämnar för avtryck. Vill jag ha varit en sådan som bidrar till mörkret eller till ljuset? I ett dualistiskt perspektiv, blir valet lätt. Och när jag ska sova, tänder jag den lilla lampan vid sängen ty även om den är svag, lyser den upp natten för dem som är vakna.

ANNONS
Av nunofagun - 30 augusti 2018 08:15

Dopamin är en signalsubstans som jag menar att vi diskuterar alldeles för lite. Det är mycket fokus i media på till exempel serotonin och endorfin men dopamin får mest rubriker i relation till beroenden eftersom det utsöndras när vi får kickar, vilket kan ske vid bekräftelse, shopping eller bungyjump (det sista begriper jag inte varför man vill göra men vi är ju olika).


Det är en himla massa diskussioner i diverse forum om just beroende-aspekten, och hur förslavade vi är av alla dessa konstgjorda kickar. Mindre skrivs det om hur vi får dopamin på en naturlig och sund väg. Vi är nämligen programmerade till vissa grundläggande aktiviteter som att hitta mat och gå på toa. Numera är ju det inte svårare att göra än att klicka i en beställning online och så får man maten levererad till dörren. När man ätit den, går man in i sitt pimpade badrum och spolar ner det som smälts och passerat. Ingen större utmaning i det, alltså, såvida man inte tappar kontakten med internet och får förstoppning. Man kan anta att jakten på konstgjorda dopamin-kickar därför är ett mänskligt i-landsfenomen. De flesta människor – djur med för den delen – får sitt dagliga dopamin genom kampen för överlevnad. Jag tycker naturligtvis inte att vi ska gå tillbaka till stenåldern. Men det går att förenkla livet och hitta tillbaka till våra ursprungliga behov på ett naturligt sätt. Klicka inte hem maten, promenera till andra sidan staden och köp den. Ge magen tillräckligt med tid att göra det den behöver (själv ser jag alltid fram emot toa-besöket eftersom det är enda gången på dagen jag sitter stilla). Fokusera på livets måsten och skynda inte igenom dem för att hinna göra aktiviteter som ger de där kickarna som är fejk. Jag kan inte mer om hjärnans kemi än det jag har läst mig till i vetenskapliga källor men vad jag förstår, behöver vi vårt dopamin-påslag för att må bra. Det handlar således om att se till att få det på ett sunt sätt och inte ett osunt, och att vara behövande men inte beroende av det.


När vi ser våra kroppar som de avancerade konstruktioner de är, kan vi kanske också kan skapa oss en bild av oss själva som mekaniker – vi fyller på det som behövs, finjusterar och tar bort grus i maskineriet. Om vi inte underhåller konstruktionen, hamnar den så småningom på verkstad, eller ännu värre skroten. Att ta den där promenaden till andra sidan staden för att handla mat är bra både för musklerna och dopaminet. Och så skjuter vi skroten lite på framtiden ty det finns roligare platser att befinna sig på.

ANNONS
Av nunofagun - 29 augusti 2018 08:15

- Man skulle ha en piska, säger Ärkeängeln missnöjt bakom mig i kanoten.

 

Ärkeängeln styr, jag paddlar och det går inte fort nog, tycker hon. Vi befinner oss mitt ute på en stor sjö i motvind och jag tänker på vilka imponerande armmuskler jag kommer att få inför nästa års strandhäng. Eller inte; jag tänker ändå inte springa runt halvnaken offentligt och inte står jag ut länge overksam på en strand heller. Efter fem minuter vill jag sortera alla snäckor i storleksordning och ordna en kö till vattnet så att alla får bada rättvist mycket. Men nu är sommaren definitivt över för den här gången och det finns ingen sorg i det. Det kommer nya somrar och var årstid finns för att njuta av den som är, när den är. Hösten är färgstarkare än någonsin i år, eller kanske ser jag bara färgerna tydligare för att jag tar mig tid att stanna och ta på dem. Det är skönt att bli våt av regnet och blåsa bort då och då, det är att leva fullt ut.

 

Och med den känslan i handen, sorterar jag bort sommarens sista foto.

Av nunofagun - 28 augusti 2018 08:15

Jag har gjort en förfärlig massa misstag i mitt liv. Tagit dåliga beslut, dragit fel slutsatser.

 

Ett misstag kan man hantera på två sätt: låta det göra en bitter och förgrämd, eller lära sig av det. Jag tror inte att någon kravlar sig upp efter att ha stått på näsan och utropar ”åh så lycklig jag är över denna lärdom”. Men efter att ha varit bitter och förgrämd tillräckligt länge, är man mer benägen att vilja göra misstaget till en lärdom. En viktig del av lärandet är att identifiera liknande situationer i tid, för att förhindra att de alls inträffar. Om de väl inträffar, har man förhoppningsvis tillräckligt med igenkänning för att kunna göra slut på eländet innan det går för långt. Om de ändå hinner gå för långt, har man också kunskapen om hur man effektivt städar upp och stänger dörren för återbesök av just det misstaget. De flesta av mina misstag har jag gjort för att jag har förutsatt att människor har någon slags gemensam moralisk kompass. Det är ett jättetankefel. Detta lärde jag mig när jag under flera års tid var med och drev ett nätverk på frivillig basis. Jag var tydlig från början med att det enda som förväntades var att man i god tid meddelade om man tänkte delta på nätverkets möten eller ej, höll sig till de diskussionsämnen som aviserades och att man betalade en tjuga för fika och lättare förtäring. Det började bra. Nätverket var uppskattat och det var trångt i lokalen. Sedan förändrades allt gradvis. Vissa sa att de skulle komma men dök inte upp. Andra betalade inte avgiften. Diskussionsämnena blev kafferep, eftersom somliga deltagare tyckte att det var roligare. När mötena var över, försvann de flesta som en löning när det skulle plockas disk och kastas sopor. De få seriösa medlemmar som var kvar var besvikna över den nya ordningen och till sist gav även vi som höll i nätverket upp. Det hade inte blivit så, om jag inte hade gjort de misstag jag gjorde. Om jag skulle starta ett nytt nätverk, hade anmälan varit bindande och betald i förskott. Jag hade också utsett en moderator som styrde upp diskussionerna. Fast egentligen är detta bara ett exempel av många på hur goda initiativ blir till intet för att de som vill leka tar mer plats än de som vill lära. Jag har sett det ske så många gånger att det är mer än regel än ett undantag; de seriösa ger sig av för gott, och så kan de oseriösa kafferepa sig genom livet.

 

Skälet till att jag berättar om just detta exempel är att det mer än något annat har lärt mig att tänka två gånger innan jag investerar mig själv i andra; de jag involverar mig med måste ha samma drivkraft, annars blir det ett enkelriktat givande istället för en rundgång. Kanske blir det ett nytt nätverk så småningom - ett där lärandet flödar och inte stannar vid kaffe och kakor som smakar bittermandel.

Av nunofagun - 27 augusti 2018 05:15

Jag har haft ett par bekymmer att grubbla över det senaste halvåret. Inte för att grubblandet har hjälpt. Ändå har jag ägnat mig åt det dag och natt i tron att det skulle lösa bekymren.

 

Men det är inte alltid att det som är besvärligt går att göra något åt. Ibland måste man helt enkelt bara acceptera det, och försöka hitta sätt att göra det hanterbart. Jag har ju min verktygslåda, där finns allt jag behöver. Ändå hade jag mitt i allt grubblande alldeles glömt av det redskap som kallas affirmative eller appreciative inquiry. I korthet går det ut på att fokusera på det som är bra och fungerar, och lämna allt annat därhän. Det räckte med att jag mindes denna enkla åtgärd, så fick jag proportioner på bekymren. Emedan jag under flera månader fokuserat enbart på eländet, hade det fått orimliga proportioner och skymde allt det lättsamma och livsglädjande. När jag flyttade blicken och tittade åt ett annat håll, syntes mig bekymren inte alls lika ohanterliga och jag kunde börja jobba med dem på ett konstruktivt sätt.

 

Bekymren är inte borta, men de är inte längre så stora att de skuggar mig. Jag eroderar dem långsamt, bär bort en handfull grus om dagen och håller blicken fäst där jag gräver istället för på moraset bortom; ett gruskorn i taget kommer jag närmare den dag då inget finns kvar av den.

Av nunofagun - 25 augusti 2018 08:15

Ibland sitter jag på en sten i skogen och betraktar myrorna. De sliter något förfärligt. Bär mer än sin vikt, springer vertikalt och horisontellt och vilar sällan. Allt ätbart och allt byggmaterial släpar de omgående till stacken. De vet att om inte deras koloni överlever, överlever heller inte de.

 

Detta lilla djur som är så föraktat har fattat en basal sanning – vi klarar oss inte utan varandra. Att arten har funnits i över 90 miljoner år borde vara bevis nog. Vi människor, som berömmer oss av vår intelligens, verkar däremot under den korta tid vi har existerat mest ha ägnat oss åt att fundera på hur vi kan slippa dela med oss. Vad detta innebär för vår överlevnad kan jag inte uttala mig om men nog har jag mina tvivel. Jag har därför funderat på vad vi människor saknar och som många djurarter har. Myrornas sammanhållning styrs av doftämnet feromoner. Utan det vore myrorna vilsna och därmed på sikt dödsdömda. Jag tänker på detta med att vi människor är avskilda från helheten, och att vi varit det sedan äppeltjafset i lustgården. Hur det egentligen gick till när vi valde att bli självfokuserade framgår inte av bibeln. Inte för att det hade hjälpt om det stått i versaler, ty så korkade är viatt det måste talas i bilder och symboler med oss, typ nivå pekbok, och ändå fattar vi inte alltid. I vart fall har medvetenheten om jaget avskärmat oss från Gud. Dessförinnan kanske vi var som myrorna. Riktade våra sinnen uppåt och tog emot någon slags kosmisk kunskap om hur vi skulle leva tillsammans. Sedan kom den där rediga reptilen och påstod att vi skulle rikta oss inåt där inte mycket vett alls finns, bara den egna vilsna viljan.

 

Vad som än skedde där i lustgården så resulterade det i att vi slutade att lyssna till Gud och att vara en del av hans plan. Sedan dess irrar vi ständigt bort oss på vägen till myrstacken och när vi väl hittar dit, vet vi inte vad vi ska göra där. Inte heller vill vi dra våra strån dit för stackens skull, bara vår egen. Men trots att vi inte längre kan höra Guds röst, fylls vi ibland av en saknad efter den. Längtar efter att någon ska tala med oss om meningen med livet. Kanske skulle vi kunna höra Guds röst om vi kunde stänga av bruset, och vila en stund i tystnaden. Och kanske skulle vi då kunna hitta tillbaka till vår stack och minnas det vi alltid har vetat; att varje strå vi drar dit är bra både för oss och för helheten.


Av nunofagun - 24 augusti 2018 08:15

När jag ser tillbaka på mitt liv, tänker jag att jag inte har förändrats alls sedan jag var barn. Det vill säga, jag har ju bytt ut en del åsikter och insikter, men i stort är jag densamma.

 

I den mån jag lekte traditionella ”tjejlekar”, var det dockskåpets heminredning och Barbies modegarderob som intresserade mig. Mammapappabarn vägrade jag befatta mig med. Tråkigt, tyckte jag och ställde istället upp mina bröders plastsoldater i formation. Jag kunde sitta i timmar med ett lexikon vi hade hemma och titta på vapensköldar och militära gradbeteckningar bara för att de var så vackra. Vackra var också bilderna i sagoböckerna men intressantare var ”Om kriget kommer” i telefonkatalogen. Jag studerade ofta råden där och gjorde i ordning ett nödförråd, utifall att. Ibland gick jag undan för mig själv – vi var en stor familj – för att få rita och skriva ifred. Berättelserna handlade om kärlek och dramatik, möjligen inspirerade av äventyrs- och krigsfilmer som jag slukade på TV (barnprogram var löjliga). Men efter en stund återgick jag till familjelivet, ofta ackompanjerad av toner ty det musicerades mycket i min familj. Att börja skolan var ett äventyr, jag älskade att lära mig nya saker. Gick i söndagsskola till familjens förfäran och förtret (en omvänd form av uppror, kan man tycka).

 

Jag har växt både på höjden och bredden sedan dess. Blivit lite mer anpassad eftersom det ser så illa ut att ta till lipen när man inte får som man vill. Men i övrigt är det mesta sig likt. Jag flyttar runt en och annan möbel, fast inte i dockskåpet utan lägenheten. Barbies fantastiska kläder hänger numera i min egen garderob. Plastsoldaterna materialiserades, och nödförrådet är förnyat. Jag har övergått från tuschpennor till blyerts och akrylfärg, från kollegieblock till skrivmaskin till laptop. Bakgrundsmusiken finns alltid där, jag har svårt att göra något alls om jag inte får vara med på MTV. Studerar gör jag fortfarande från och till, jag vill aldrig sluta lära mig nytt. Och tron är mitt syre, fast jag måste andas den utanför byggnaderna där somligt av det jag är och gör inte passar in (och det är en blogg i sig, som jag återkommer till).

 

Visst påverkas vi av vår miljö. Men vi är också var och en unika skapelser med unika personligheter som följer oss från vaggan till graven. Under vägs gång, kan vi välja att bejaka eller förneka dem. Jag bejakar mig själv. Och jag tackar Gud för att han gjorde mig till den jag är, ty jag kan inte tänka mig någon jag hellre skulle vilja vara.


Av nunofagun - 23 augusti 2018 08:15

Denna lilla spanska skogssnigel blev glad över ett halvvisset salladsblad som annars skulle ha hamnat i komposten och tackade med att genast börja mumsa. Vi passade på att hänga lite. Den undrade varför vi människor kallar den mördarsnigel när den bara äter grönt och kadaver av döda djur. Jag berättade att det är tvärtom, det är vi som mördar sniglar, till exempel genom att klippa av dem på mitten med en vass sax. Skogssnigeln bleknade till beige och sa att det var det hemskaste den hört. Den frågade varför någon ville mörda en renhållningsarbetare som inte gör någon för när. Jag svarade att det är för att den äter upp människornas växter.
- Men växterna är ju allas, sa snigeln förvånat. Ingen kan väl äga dem?
Sedan fortsatte den att mumsa på det vissna salladsbladet – som jag lovade den att ingen ägde – och lämnade den med tankar om hur vi lärs att tycka och tro om livets hierarki.


 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se