nunofagun

Alla inlägg under juli 2018

Av nunofagun - 31 juli 2018 08:15

Det heter att man ska akta sig vad man ber om ty man kan få det. Min tolkning av detta talesätt är att vi ofta önskar oss det vi tror ska göra oss lyckliga i stället för lyckan själv, som finns där vi minst anar det.

Till exempel fick jag för mig att om jag hade en stor, röd fåtölj med fotpall så skulle jag känna mig riktigt avkopplad. Jag fixerade mig verkligen vid att den där fåtöljen var den enda vägen till själslig frid och gav mig inte förrän den stod i ett hörn av lägenheten. Men inte gick det att koppla av i den. Kanske var den inte så bekväm som jag hade tänkt mig, kanske var jag för stressad att ens sätta mig i den. I vart fall var det inte i den friden fanns, utan inom mig. Hade jag bett om frid från början, hade jag sluppit ta omvägen om den dumma fåtöljen som tog upp halva lägenheten. Nu har jag inte nöjt mig med att gå enbart via möbler för att uppnå vissa känslotillstånd utan har för säkerhets skull också konsumerat mig genom kläder, makeup och resor. Jag har därtill varit på retreater, vansinnesäventyrsresor och avverkat ett antal romantiska middagar. Roligt har jag förvisso haft men inte har jag funnit vad jag sökte. Idag vet jag – mycket tack vare mina irrfärder – vad jag egentligen vill ha. Och sedan jag har börjat be om rätt saker, det vill säga tillstånd och inte ting, har de också kommit till mig. Om man vill bli lycklig, ska man således fundera över vad det är man hoppas få uppleva när man har köpt den där bilen eller fått det där jobbet. Sedan kan man börja be om rätt saker, det vill säga tillstånd och inte ting. Om Universum vill, får man lugn och ro utan att gå omvägen via en åbäkig fåtölj vilket helt klart är mer praktiskt emedan man kan vilja plocka fram den både i kön på apoteket och vid rödljuset i rusningstrafik.

Jag önskar att ni får allt ni vill. Men först måste ni veta vad det är. Därefter kan ni börja be, och låta Universum göra jobbet.

ANNONS
Av nunofagun - 30 juli 2018 08:15

Jag vill leva i tiden som var, den jag aldrig har levt. Den som var före mig, innan jag föddes. Då både män och kvinnor bar hatt, och artighet var en dygd. Hemmen hade få möbler. Kanske främst för att man inte hade råd att köpa så många. Men där fanns plats att andas. Man hade det man behövde, inte mer. Och som man klädde sig! Kappa och handväska för damerna, kostym och slips för herrarna. Kanske pampuscher och galoscher om det var dåligt väder ute. På söndagarna promenerade man i någon park. Talade lågmält, och nickade åt förbipasserande för de var inte fler än att man hann det. Jag inbillar mig att man var nöjd med det man hade. Förmodligen för att man hade ett ben kvar i ransoneringskupongernas era och ett i folkhemmets ”nu kan allt bara bli bättre”.

 

Jag romantiserar, jag vet det. Jag har hört mina föräldrar berätta, och deras liv var allt annat än enkelt. Det är inte dassen på gården jag vill tillbaka till, eller gasspisarna. Det är andan. Den hjälpsamma, den vänliga, den lågmälda. Jag försöker att leva den. Väntar på min tur att gå på bussen, utan att använda armbågarna. Det är svårt. Jag kommer alltid sist i kön. Blir förbigången, omkullsprungen, överkörd. Det är ett högt pris att betala. Men jag vill inte bli en som går förbi, springer omkull, kör över. Jag vill 1946. Men samhället är inte på väg bakåt, i alla fall inte på det planet. Det byggs Bladerunner-städer. Smogen sänker sig allt lägre över oss. Min finkappa blir solkig av avgaserna och syraregnet. Jag skulle behöva pampuscher, men det finns inga att få tag i längre. Men jag ger inte upp. Jag ler mot den äldre mannen som stannar till. Hans skägg är välansat.

- En sådan fin cykel du har, säger han.

- Tack, det var snällt sagt, svarar jag. Det är en bra cykel också.

- Det ser jag allt. Och fint väder att cykla i är det också.

Vi nickar mot varandra. Ler. Vi möts i 1946. Men i bakgrunden har någon satt på Vangelis soundtrack och volymen är så hög att jag har svårt att höra vad mannen med det välansade skägget säger. Det är fel musik, fel tid. Jag är fel.

 

Nej, som 1946 blir det aldrig mer. Samhället är på väg framåt, fast det känns som tvärtom.

ANNONS
Av nunofagun - 28 juli 2018 08:15

Dagens ämne framstår nog som mycket märkligt för de flesta. Om ni hör till dem, sluta genast läsa och ägna er åt någon begripligare blogg som ni får ut mer av.

 

Jag har inte berättat var jag hör hemma trosmässigt. Det är egentligen ointressant, eftersom jag inte är ute efter att värva någon till något samfund. Faktum är att jag inte har någon hemvist. Jag har besökt många mötesplatser som säger sig företräda Gud men aldrig känt mig riktigt välkommen. Alltid har jag haft någon belastning som inte har accepterats; jag är för mycket new age för frikyrkan, för frikyrklig för new age och för lite och för mycket av allt i statskyrkan. Därmed får jag klara mig på egen hand. Eller rättare sagt, jag får klara mig utan mellanhänderna och messa ledningen direkt om jag vill något. Ett av de tillfällen då jag gör det, är när jag ombeds söka kontakt med en själ som har gått över (detta ogillas i kyrkliga kretsar). Om jag får en sådan kontakt, förmedlar jag den gärna. Därefter visar jag hur vederbörande själv kan ta och upprätthålla kontakt med sin närstående så som det en gång var menat, för ingen ska behöva gå genom självutnämnda experter som dessutom tar betalt för tjänsten (detta ogillas av medium). Detsamma är det med healing (vilket faktiskt funkar både inom kyrkan och new age fast man måste kalla det helande i kyrkan för att det ska passera). Med det andliga är det som när någon vill ha hjälp med datorn; jag kan visa hur man gör men så länge mina vänner och bekanta har fungerande händer och hjärnor, måste de lära sig att göra det själva fortsättningsvis så att de inte gör sig beroende av mig. Oavsett om man lär ut energibalansering eller hur man installerar ett annat operativsystem på datorn, finns ingen anledning att vara hjälplös i onödan. Gudskraften finns tillgänglig för alla – Linux också - och dem ska man inte ta betalt för. Dock måste man hantera båda med respekt och stor varsamhet, då de inte är att leka med. Vill ni tala med någon på andra sidan dimman – prata på, jag lovar att det ni säger hörs. Vill ni installera Linux – skaffa en usb och ladda ner den version ni vill ha (man brukar börja med Mint). Konstigare än så är det inte, även om de som vill tjäna pengar på vår okunnighet vill få oss att tro det.

 

Därmed önskar jag er lycka till både med kontakterna uppåt och i cybervärlden; det bästa i livet är verkligen gratis, och väntar bara på att få brukas av dem som ids.

Av nunofagun - 27 juli 2018 08:15

Jag gillar problemlösning, i alla fall under normala omständigheter; att spela tetris där otäcka små kuber ramlar över en i en allt snabbare hastighet ogillar jag starkt.

 

Jag har lagt på tok för mycket kraft i mitt liv åt att bolla andras färgglada tetris-kuber. Faktiskt så mycket att jag knappt har hunnit med mina egna tråkgrå, det vill säga mina vardagsmåsten. Med åren har jag därför skaffat mig en del preferenser när det gäller vilka problem jag tar mig an. Mina egna har prioritet. Därefter kommer de som kategoriseras allvarliga, som att köra någon till akutmottagningen på sjukhuset eller se till att fåglarna inte svälter ihjäl under stränga vintrar. Den sortens problem är inte i majoritet. Flertalet av de som hör av sig vill ha skjuts till någon bar på fredag kväll eller att jag ska ge min åsikt om varför han inte ringer (för att han inte vill?). Jag är så trött på i-landsbekymren. Ännu tröttare är jag på mig själv som har ägnat tid åt dem. Möjligen har jag trott att jag har gjort min nästa väl när jag i själva verket har gött osunda beteenden; att låna ut mina pengar till någon som inte kan handskas med dem bidrar bara till den personens ovilja att sköta sin ekonomi och att låna mitt öra till någon som inte lyssnar bidrar bara till den personens ovilja att förändra sitt liv. Kanske spelar det ingen roll varför jag har gjort en felprioritering mellan mina egna basbehov och andras utvecklingsbehov. Kanske är den heliga vrede jag känner viktigare, den som väcks när jag ombeds lägga kraft på sådant som tar fokus från de verkliga orättvisorna. Från dem som verkligen behöver hjälp, som inte ber om den, som väntar tyst och tåligt i en kö som når flera varv runt jordklotet.

 

Kanske verkar det som om jag inbillar mig att jag är oumbärlig. Inget kunde vara mera fel. Jag är inte bara utbytbar i kontaktlistan när jag säger nej, jag vill verkligen slippa vara hon som alltid ställer upp. Men med livets läxor är det så att när man väl har lärt sig dem ordentligt, slipper man repetera dem om och om igen. Nu kan jag äntligen få ägna mig åt det jag alltid ville; det verkliga lidandet, inte det inbillade.

Av nunofagun - 26 juli 2018 08:15

Jag är lyckligt lottad som får jobba med det jag brinner för, kommunikation.


Ett av de områden som ingår i kommunikation är språk. När man är på semester utomlands och hänger med andra turister i poolen, tar man ganska omgående reda på 1. vilket språk kan jag tala med dem på och 2. vilken kunskapsnivå har de i detta språk. Självklara frågor kan tyckas men så fort vi kommunicerar med någon som har svenska som modersmål, tänker vi inte på att ställa dem. Det är synd, för det är precis lika viktigt att förstå varandra när språket är gemensamt. Trots en ungefär likartad grundskola, kommunicerar vi på vitt skilda sätt, påstår jag. Inte bara för att vi har olika ordförråd utan också för att vi har olika referensramar. Begrepp kan vara både negativt och positivt laddade. De är också vara relaterade till våra egna – ibland begränsade – erfarenheter vilket gör att vi kan ha svårt att förstå det som är bortom vår egen sfär. Om jag till exempel har en hobby som jag vet allt om, kan jag diskutera det på detaljnivå med en annan utövare. Men med den som inte alls är insatt, måste jag hålla grundkursen. Speciellt om jag vill väcka personens intresse och kanske värva den till min förening. Det är dock respektlöst inte bara att lägga sig på en för hög nivå utan även en för låg. Det lärde jag mig när jag spelade Alfapet och motiverade varför ett ovanligt ord skulle passera som godkänt. Min motspelare blev mycket provocerad och undrade om jag trodde att han var dum i huvudet. Det trodde jag inte, tvärtom. Men jag gjorde misstaget att utgå från att han inte var bevandrad i mytiska sagoväsen, vilket han var. Vilket ordförråd man väljer att använda spelar också roll. Om jag föreläser för en grupp, inleder jag med att småprata för att se var jag kan möta deltagarna. Är de akademiker som vill att jag ska använda ord med många stavelser, säljare som vill ha lite snack och mycket verkstad eller konstnärssjälar som vill tolka metaforer och symboler? Jag måste anpassa mig om jag ska nå fram med mitt budskap. Det är förstås inte rimligt att göra en språklig analys varje gång man ska öppna munnen för då blir inte mycket sagt. Men kanske kan man välja de tillfällen då man är betjänt av det, som i lönesamtalet eller med någon som nyss mist en anhörig (är personen inte troende, är det fel tillfälle att köra ner bibeln i halsen på den).


Mer än något annat kan insikten om våra olika språk hjälpa oss att förstå varför vi inte förstår varandra, fastän vi talar svenska. Och om den man kommunicerar med inte begriper vad man säger den första gången, kan det vara en god idé att säga det man sa en gång till, fast med andra ord.

Av nunofagun - 25 juli 2018 08:15

Jag läste en kommentar på Facebook där någon beklagade sig över ”blattesvenskan” som förstör vårt språk. Kommentaren speglar en större debatt som jag inte tänker gå in på idag. Det jag vill resonera kring är vår okunnighet i ämnet språkhistoria.

 

Sedan tidernas begynnelse har vi förfärats över lingvistiska förändringar, i betydelsen försämringar. Att det skulle vara värre ställt nu än någonsin med vår vokabulär stämmer således inte. Utan lånord vore svenskan synnerligen fattigt. Vi talar redan utrikiska i parti och minut. Om balkong, handla och kollega ingår i ens ordförråd så pratar man franska, tyska och latin utan att vara medveten om det. Fast eftersom det också finns kopplingar mellan språk och sådant som kultur och filosofi, kan man möjligen känna sig lite märkvärdig när man använder uttryck som anses spegla förfining. Våra åsikter om språk, eller dialekter, är nämligen relaterade till vår uppfattning om de människor som talar dessa. Till exempel är spanskan det största gymnasiespråket i Sverige (alla vill väl kunna beställa una cerveza grande?) men i USA är dess status inte hög, särskilt inte om den talas av mexikaner.

 

Vi må tycka vad vi vill om språklig utveckling, men stoppa den kan vi inte. Den som har problem med det rekommenderas att se över sitt ordförråd och utesluta begrepp med taskig språkkarma som tjej (kommer från det föraktade minoritetsspråket romani), vatten (infiltrerat av fi i öster) samt siffersystemet (de där jävla blattarna igen). Eller så håller man helt enkelt tyst, vilket väl alla norrlänningar gör alltid om man får tro allt som skrivs på nätet.

Av nunofagun - 24 juli 2018 08:15

Ju mer som berövas mig, ju tacksammare är jag för det jag har.

Ju större motgångar jag möter, ju tacksammare är jag för mina framgångar.

Ju fler krämpor som drabbar mig, ju tacksammare är jag för det som fungerar i min kropp.

Ju värre stormar omkring mig, ju tacksammare är jag för stiltjen som följer.

Ju hårdare slag livet ger mig, ju tacksammare är jag för dess smekningar.

Ju tyngre bördor jag måste bära, ju tacksammare är jag för de som väger lätt.

Ju högre hinder som står i min väg, ju tacksammare är jag för trösklarna.

Ju svårare läxor jag ges, ju tacksammare är jag för de lätta lärdomarna.

Ju kortare tid jag har kvar, ju tacksammare är jag för den som återstår.

 

Av nunofagun - 23 juli 2018 08:15

Livet ger oss ofta två vägar att gå. Det är den eviga dualismen; höger eller vänster.

 

Men vi har svårt för dualism. Vi vill inte ha två val, antingen eller; vi vill gå en tredje väg, där det bästa av allt finns. Problemet är att den nästan aldrig existerar. En hög inkomst förutsätter i regel motsvarande mängd arbete. De spännande och lite farliga männen är inte mycket för att gå ut med soppåsen och om vi vill leva med det svenska skyddsnätet, måste vi betala skatt därefter. Jag generaliserar naturligtvis nu, men principen är att vi i regel inte kan få precis det vi vill ha. Många människor kommer därför inte längre än till vägskälet, där de står och förbannar resevillkoren. De som rör sig framåt är de som accepterar livets dualism, utvärderar alternativen och bestämmer sig för ett av dem. Ibland vänder de om och går den andra vägen istället. Det fungerar också, bara man går åt något håll. Kanske är det ett mått på mognad att gilla läget och göra det bästa av det. Att inte tjura som en barnunge och skrika att man visst inte tänker gå någon av de här dumma vägarna, man vill ha prinsen och hela konungariket och en ny Iphone också.

 

Jag tror inte att man blir olycklig av att göra det bästa utifrån de möjligheter som ges, även om man måste kompromissa med sig själv. Det brukar bli bra i slutändan ändå. Däremot tror jag att man inte kan bli annat än bitter om man blir ståendes, i väntan på att den tredje vägen ska börja dras åt en.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se