nunofagun

Alla inlägg under juni 2018

Av nunofagun - 30 juni 2018 08:15

Det lilla stora livet är mitt. Söndagsfika på Biltema för en femma, mata duvor i en park, se på regnet som slår mot fönsterrutan. Låter det trist? Det är det inte. Om det vore trist så skulle jag såklart inte ägna mig åt det.

 

De som finner det obegripligt att jag gläds åt dessa enkla ting, ser inte det jag ser. Jag kan förlora mig i livets skönhet, som oftast handlar om det triviala, det futtiga. Jag har fått det kastat i ansiktet. Föraktet för det folkliga, det banala. Svensktoppen och Bingolotto. Det är nedärvt i den svenska folksjälen. Därför har jag slutat förklara det stora i det lilla livet, för det går inte. Det är ledsamt, för de som tycker så måste bege sig långt bort och betala mycket pengar för att känna glädje trots att allt finns där vi står, och kostar inget alls. Som när jag frågade en väninna om hon ville följa med till en skog i närheten där jag bor. Det ville hon inte. Det var för nära. Tråkigt, fnös hon. Det var synd att hon kände så för när jag kom till skogen, hittade jag en stig jag aldrig hade gått förut. Den ledde till en liten sjö, omgiven av berg och barrträd. Jag har aldrig sett något så vackert. Det var nästan overkligt. Där satt jag ensam, som i en annan värld. Trist? Tråkigt? Nej, tvärtom en av de största upplevelserna i mitt liv.

 

Visst har det hänt att jag har åkt långt bort och betalat mycket pengar för det. Men jag har alltid längtat hem. För det är här det finns, det lilla stora livet. Ingen annanstans.

ANNONS
Av nunofagun - 29 juni 2018 08:15

Jag kan förstå att mycket som står i bibeln är i form av symbolik. Trots skolväsende och sociala medier är det svårt även idag att kommunicera. På Jesu tid borde det ha varit ännu svårare. Förmodligen var vi människor lika enfaldiga då som nu och behövde enkla liknelser, typ nivå bilderbok. Fast alla liknelser är inte enkla och jag kan förstå att det ibland krävs flera års teologisk utbildning för att kunna uttolka somlig symbolik. Särskilt som mycket av den kräver kunskap om den tidens historia och kultur. Jag tar mig ändå rätten att i dagens blogg tolka en av Jesu mest gillade statusar; sanningen ska göra er fria. Det där med vilken sanning och på vilket sätt den ska göra en fri har jag grubblat över för vem vill vara ofri, liksom? Idag talade den meningen till mig. Den sa mig att vi människor i det längsta vägrar att se oss själva i spegeln. Hellre påför vi andra vår skam och vår skuld, pyntar och pimpar oss. Våra lagom fula sidor kan vi tänka oss att titta närmare på men de riktigt uschliga blundar vi för.


Såklart kan man inte vara fri om man ständigt måste se till att vakta på sina demoner så att de inte hoppar fram och skrämmer slag på en. Så när den där tolkningen av Jesu uttalande kom till mig, testade jag den genom att syna en av mina absolut sämsta egenskaper som jag inte riktigt har velat kännas vid. Det var förfärligt! Jag grät bittra tårar. Efteråt kände jag förunderligt lättad. Inte så att egenskapen försvann bara för att jag bekräftade den och jag blev ingen bättre människa men jag mådde bättre. Det var en så fantastisk upplevelse att jag genast ville skärskåda ännu en uselhet. Även då fick jag samma resultat. Egentligen vill jag nu ta itu med hela mig men jag har bestämt mig för att vänta tills jag är riktigt redo för nästa sanning. Jag inbillar mig att man kanske inte ska avslöja alla sina hemligheter ens för sig själv på en gång, utan ta ett par i taget. Faktum är att jag vill dra ut på processen bara för att få uppleva den där lättnaden som följer.


Om jag har rätt eller fel i min tolkning av Jesus sannings-statement spelar egentligen ingen roll så länge som det gör skillnad i mitt liv; snart kommer jag att se mig i spegeln igen, och sanningen ska göra mig fri.

ANNONS
Av nunofagun - 28 juni 2018 08:15

Jag har bara träffat Amanda en gång. Ändå gjorde hon ett så starkt intryck på mig att jag tänker på henne varje dag. Jag vill träffa henne igen, men jag vet inte om det är rätt mot henne. Kanske ger jag henne förhoppningar, och får se förtvivlan i hennes ögon än en gång.

 

Det började med att en äldre bekant fick en dvärgpapegoja av sina barnbarn för att hon inte skulle känna sig så ensam. Gojan hade det bra. Han fick flyga fritt och äta så mycket god mat han ville. Färska grenar fick han också. Men Gojan var ensam. Han saknade en fågelkompis. Ibland satt han in fönstret och pratade med talgoxarna utanför. Det var ledsamt att se. När min bekant var i zoo-affären för att köpa frön till Gojan, träffade hon en man som tog sig an vilsna fåglar. För precis som så många andra djur som somliga människor skaffar för att få kärlek av eller få sätta sig över, far många fåglar illa. Fågelmannen tog med sig Gojan hem och satte honom i en voljär tillsammans med andra fåglar. Gojan levde upp, fick känna sig som en riktig goja och prata goja också, med andra gojor. Men min bekant ville gärna träffa Gojan i sitt nya hem och se hur han hade det där, så vi begav oss till Fågelmannen. Vilken upplevelse det var! Massor av lyckliga fåglar fanns där i fristaden, kvittrande och sprättande. Så fick jag se Amanda, en vit kakadua som hade arbetat på cirkus och inte haft det bra alls (det har inga djur på cirkus). Vi såg in i varandras ögon och tiden stannade. Kärleken var ögonblicklig. Amanda, som lärt sig att människor inte är snälla, stack försiktigt ut sina klor och kände med dem på ett av mina fingrar. Så drog hon sig snabbt tillbaka. Efter en stund ville hon känna igen, lite längre denna gång. Till sist greppade hon med klorna runt mitt finger, hårt: hon höll handen med mig. Jag började klia henne i nacken. Hon blundade, njöt av beröringen. Jag också. Efter någon timme måste jag och min bekant lämna Fågelmannen, Gojan och Amanda. Försiktigt lösgjorde jag mig ur Amandas omfamning och började gå. Amanda grät. Amanda skrek. Jag gick baklänges ut för att kunna se på henne så länge som möjligt. Hon följde mig så långt hon kunde se mig genom fönstret. Ända ut till vägen hörde jag hennes förtvivlade läten. Mitt hjärta brast.

 

Kärlek mellan människor är alltid komplicerad. Mellan människa och djur aldrig. Amanda. Jag älskar dig!

Av nunofagun - 27 juni 2018 08:15

Vi är alla rädda för något. Existentiell ångest är vanligt. Rädsla för att framträda offentligt ännu vanligare.

 

Att ställa sig framför en grupp människor som söker fel hos en är läskigt; man kan bli dömd. Man kan fundera på varför dömandet skrämmer oss så. Kanske är det våra grottgener som påminner oss om att vi behöver bli godkända för att få tillhöra en gemenskap och på så sätt överleva. På sätt och vis har generna rätt. Fast numera klarar vi oss rätt bra utan en specifik flock. Fungerar inte den ena, finns det alltid en annan att söka sig till. Möjligen handlar det mer om fenomenet att vi inte klarar av att ge oss själva en OK-stämpel i rumpan utan ger bort den rätten till andra. Det är inte riktigt sunt. Att göra så gott man kan, till och med sitt bästa. Men så kommer någon som kanske inte ens känner en och påstår att det där duger inte. Man går hem och känner sig misslyckad, och vill aldrig mer. Men för det första så är det ingen annan som ska ha sista ordet, utan man själv; jag har tolkningsföreträde på min personlighet, ingen annan. För det andra så är man inte misslyckad för att man misslyckas (vad nu det innebär). Ändå känner vi oss misslyckade ibland, ty vi människor tilldelar varandra hellre adjektiv än verb. Och just misslyckad är ett ovanligt otrevligt adjektiv, bara ett steg från värdelös som i sin tur är det hopplösaste adjektivet av alla. Men i dagens samhälle kan vi välja, vi behöver inte vara med i "Uppdrag granskning" om vi inte vill.

 

Fast den viktigaste sensmoralen i dagens blogg är ändå att de kritiska blickarna och de elaka tungorna aldrig kan ta ifrån oss vårt värde: att döma, däremot, är värdelöst på riktigt.

Av nunofagun - 26 juni 2018 08:15

- Men har du ingen utbildning, undrade en gammal klasskamrat.

 

Plötsligt var det inget värt, mitt präglade papper med min akademiska examen på. Teoretiska kunskaper räknas inte i mina gamla hoods. Trots att världen bortom har flyttat gränserna, står ett rejält kneg fortfarande högre i kurs än ett manschettyrke, som inte är något riktigt jobb. Idag är det möjligt, även om det fortfarande inte är enkelt, för någon från förorten att läsa vid universitetet. Även om de flesta av de gamla industrierna är borta i den traditionella arbetarstad som jag kommer ifrån, finns spåren kvar. Inte minst bland människorna. Bildningsföraktet är svårt att få bort. Det har blivit strukturellt, sitter i väggarna i betongen i förorten. Så länge jag kan minnas, har jag upplevt det. Det genomsyrade skolsystemet när jag växte upp på 70-talet. Först när jag kom till gymnasiet vågade jag räcka upp handen och svara rätt på frågorna läraren ställde. Den var den tiden då man sa att fick man inget annat jobb, kunde man alltid bli chef på Volvo. Att vi aldrig lär oss, tänker jag, att det inte handlar om att det ena är bättre eller sämre än det andra. Att vi aldrig lär oss att alla behövs, både de med praktiska och de med teoretiska kunskaper. Det stora problemet som jag ser det när det gäller all oenighet på den här planeten är att vi helt enkelt inte vill ha jämvikt; vi vill inte att makt och resurser ska fördelas rättvist utan att den del av mänskligheten som vi tillhör ska ha mer, vara mer. I min del av staden betyder det att den som murar en vägg eller tar blodprov har rätt att trampa på den som har en akademisk examen. Lite längre ut mot kustbandet är det tvärtom. Ingenting har förändrats de senaste 40 åren. Ingenting kommer att förändras, så länge vi inte kan prata om det och förstå varandra.

 

Jag ser min gamla klasskamrat i ögonen och vet att det inte är någon idé att säga allt det där.

- Nej, svarar jag. Jag har ingen utbildning. Bara ett präglat papper som inget är värt.

Av nunofagun - 25 juni 2018 08:15

Vi människor är lika på många sätt, just för att vi är människor och inte mineraler eller tomtar eller ekorrar. Detta faktum, att vi har mycket gemensamt, talas det gärna om då segregation i alla dess former ska debatteras. Det är bra, för om vi kommer ihåg att vi är människor med ungefär samma uppsättning organ och känslor, kanske vi blir mindre benägna att vilja slå ihjäl varandra.

 

Ändå tror jag att det är viktigare att tala om våra olikheter och att lära oss att acceptera dem för annars blir det svårare att leva tillsammans och det måste vi; alternativet är att bo under en gran i skogen och det kan bli både kallt och ensamt, tänker jag. Själv gillar jag den förklaringsmodell av mänskligheten som bestående av två huvudgrupper där den ena gruppen är mer förnuftsmässigt lagd och den andra mer känslomässigt. Konflikter lär uppstå när dessa två grupper ska interagera, emedan den förnuftsmässiga gruppen inte förstår sig på den känslomässiga (som däremot, märkligt nog, är mer flexibel). Sammanhang där man gärna grupperar sig och inte blandar två personlighetstyper brukar bli trygga och trivsamma men inte särskilt utvecklade eller utvecklande. I detta resonemang kommer vårt normtänkande in igen, det som säger att allt utanför den grupp som består av flest människor är fel (vilket är en farlig tanke inte minst i diverse masspsykoser som lett till högst onödiga krig). Det somliga ser som dygder att sträva efter, ser andra som brister att rätta till och det är både sorgligt och skrattretande.

 

Så länge vi vill leva i den villfarelsen och envisas med att fortsätta att tänka på varandra i termer av diffusa grupper istället för intressanta individer, kommer fördomarna att fortsätta frodas tills den dag någon gör sig lång nog att kliva över den barriär som egentligen inte finns för att se vad som finns på andra sidan.


Av nunofagun - 23 juni 2018 08:15

Ett stenkast från lägenheten i förorten finns Skogen med Berget.

 

Klättringen uppåt sker med varsamma steg, ty naturen är inte arkitektritad för vandrare med cykel under armen. Men varför ha bråttom. Man kan stanna till länge med ena foten framför sig och vänta på att marken bär. Och vägen är värt mödan. Högst upp, kan man se tvärs över Havet och lite till. Men koltrasthannen är högre upp än så. Han sitter i en grantopp och beskådar sina domäner. Han känner inte kylan och blåsten. Tiden stannar. Här kan man förlora sig själv och bli sten, bark och mylla. Långt bort hörs dragspel från någons midsommarfest. Där det är fest, finns det också samvaro. Men den som är ensam och objuden, är ensammare än någonsin. Den som inte är på insidan, är på utsidan.

 

Det normativa har rätten på sin sida. Men det har inte rätt att definiera hur midsommar ska firas. Ingen kan hindra människor från att bestiga berg, om de vill det. Ingen kan ta människors glädje ifrån dem. Inte i mitt universum, där solen alltid lyser.


Av nunofagun - 22 juni 2018 08:15

De finns överallt, de kantiga.


De har inte alltid varit kantiga. Andra människor, eller livet självt, har gjort dem sådana. Somliga av dem bär sin kantighet i famnen och försöker ge sig själva den kärlek de aldrig fått. Kanske får de alltid leva så, i ständig beredskap att ge sig själv första hjälpen för att kunna gå ännu ett steg. Så finns de som är i krig med hela världen och de varken kan eller vill bli hjälpta. De har gett upp, och de vill bara att allt annat omkring dem ska vara lika kantigt. Jag vill tro att det finns hopp för alla. Men när det kantiga gör även andra illa, räcker det inte med att vara medmänniska, eller ens professionell hjälpare.


De finns överallt, de kantiga. Och ibland måste man gå en omväg runt dem.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se