nunofagun

Alla inlägg under maj 2018

Av nunofagun - 31 maj 2018 08:15

Jag tror att det krävs sex sinnen för att förstå kärleken, om ens det räcker.

 

Kärleken ser ut som ett värdefullt konstverk och den låter som Vivaldis vår. Dess smak är som saffran, dyr och sällsynt, och dess doft är Calvin Kleins Obsession. När jag berör den är det som att klappa en kattunge men den är också solid att hålla i, som ett stycke bohusgranit. Kärleken är därtill det som allt detta inte är; det obegripliga, det ofattbara och det oändligt stora som får oss att göra saker vi inte trodde var möjliga.

 

Fast egentligen behöver man nog inte förstå kärleken; den ska bara upplevas, med sex sinnen och kanske lite till.

ANNONS
Av nunofagun - 30 maj 2018 08:15

Jag beundrar Jess. Tyvärr har jag aldrig träffat henne, men jag har läst hennes blogg i flera år och förundrats över hur hon får ihop sitt liv. Hon är månväktare som jag och pluggar samtidigt men hon har en stor familj också vilket imponerar på mig som har fullt upp bara med att ta hand om mig själv.

 

När Jess skrev att hon slutade röka, uttryckte jag att det var en prestation. Men så läste jag i ett senare inlägg att hon hade börjat igen och hennes kommentar till det tycker jag är en ännu större prestation: jag klarade det inte, så är det, skriver hon. Hon säger vidare att det lär ha med karaktär att göra men jag håller inte med. Beroende är en sjukdom och alla beroenden har samma mekanismer; de handlar om att fånga en människa så i sitt grepp att den blir slav under en last och därmed konsument av något som någon annan ska tjäna på. Sedan är det fritt fram för oss andra att peka finger och säga fy skäms, så kan vi känna oss duktiga. De flesta av oss väljer i viss mån våra sjukdomar genom vår livsstil fast vi inte är medvetna om det. Vi har beroenden vi inte vill låtsas om; det finns massor jag inte vill avstå från i mitt liv, och ni i ert. Inte minst märks det på hur vi rättfärdigar oss själva, inga lögner är så ordrika - någon annan har fått en att göra det, det är genetiskt, man unnar sig. Få säger som det är, som Jess.

 

Att påstå att beroenden handlar om karaktär är detsamma som att säga att man är svag och att man borde skärpa sig. Men det är inget fel på Jess karaktär för att hon började röka igen; tvärtom har hon mer karaktär än de flesta av oss när hon säger jag klarade det inte, så är det.

ANNONS
Av nunofagun - 29 maj 2018 08:15

Jag är på besök hemma hos King of the Hill. Han bor inte längre på berget, utan vid foten av det. Det tar inte ifrån honom hans titel. Han härskar ohotad över sina domäner, bara från ett annat perspektiv. Det passar honom bra. Hans förra lägenhet bebos nu av ett ungt, rastlöst par som tycker om att klättra. King of the Hill bestiger berget de dagar han har lust med det. Vi är i den åldern då vi inte längre vill vara på toppen hela tiden. Klockan tickar. Tiden går.

 

Det var länge sedan vi sågs på tu man hand. Vi har mycket att prata om. Dagens möte är inte ett av de där då vi pratar i munnen på varandra och skrattar så att grannarna hör det. Samtalen är eftertänksamma. De har ett stänk av allvar, och melankoli. Många av våra gemensamma bekanta har hängt av sig sina ryggsäckar och gått vidare på okända stigar utan dem. Vi är i den åldern då vi inte längre vill bära mer än vi måste. Klockan tickar. Tiden går.

 

Vi är tysta emellanåt och begrundar fakta. Vi är inte färdiga än med våra liv här på Planeten Jorden. Vi har mycket kvar att göra. Det finns berg att bestiga, om än inte så höga. Det finns okända stigar att gå, om än med en gps i handen. King of the Hills mat smakar godare än någonsin. Vi talar lite till om de som lämnat oss alltför tidigt, och äter som om det vore vår sista måltid. Vi är i den åldern då det inte längre går att ta kantareller för givet. Klockan tickar. Tiden går.

 

Så tackar jag för mig för idag. Det har varit ett minnesvärt möte. Jag stoppar omsorgsfullt ned det i min förhållandevis lätta ryggsäck och hänger på mig den. När jag sätter mig på cykeln för att bege mig hemåt, fylls jag av tacksamhet över att jag ännu kan. Jag klarar till och med av att cykla fort om jag skulle behöva det. Men inte idag. Jag vill rulla långsamt genom staden och hinna se bergen och stigarna, både de jag lämnat och de jag har kvar. Klockan tickar. Tiden går.




Av nunofagun - 28 maj 2018 08:15

Sverige har inte varit i krig på 200 år, enligt Försvarsmakten. Fast 1960-1964 var svenska styrkor faktiskt i strid för första gången på 140 år, vilket inte ofta talas om. Det borde talas om, särskilt som där har funnits allvarliga anklagelser mot soldaterna som aldrig riktigt klarats ut.

 

För några år sedan gjorde jag därför ett arbete om de svenska FN-styrkornas insats i Kongo. Orsaken var att jag ville förstå mer om vad som gick snett. Till skillnad från en del andra fredsarbetare tror jag att inte att alla konflikter kan lösas utan vapen. Om det var rätt att intervenera i Kongo vet jag inte, frågan är för stor och komplex för att kunna besvaras genom en kort utvärdering. Men om det var så att anklagelserna mot FN-styrkorna – som kom från 30 olika länder – stämmer, är det viktigt att utreda varför det blev som det blev för att det inte ska hända igen. Min komprimerade utredning bar tanken att ska man delta i ett krig, måste man rustas fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt för att kunna möta en grym verklighet på ett så bra sätt som möjligt. Det gjorde man inte med de i många fall tonåriga soldater som landade vettskrämda mitt i ett inferno. Vad de som deltog har att säga om min teori vet jag inte. När jag har försökt kontakta dem som fortfarande är i livet, har jag mötts av vrede eller total tystnad.

 

Det är aldrig en bra idé att inte bemöta kritik, speciellt då den är konstruktiv och till och med kan syfta till att se den anklagades perspektiv. Om vi undrar hur tragedier uppstår, måste vi börja långt innan dess med att ställa de obehagliga frågorna. Både för vår egen sinnesfrids skull, och för mänsklighetens.



Av nunofagun - 26 maj 2018 08:15

Då jag och en god vän var ute och promenerade härförleden, fick vi se en kråka som verkade må förfärligt dåligt. Den satt ihopkrupen i regnet, liten och ruggig. Fjädrarna var tufsiga. Näbben, som såg ovanligt stor ut, var öppen och ur den rann vatten. Kråkans ögon var uppspärrade i panik.


Min vän fick tag i en kartong i en affär i närheten och lyfte ned kråkan i den. Sedan begav vi oss norrut, där det finns en förening som utan betalning räddar livet på vilda fåglar som har råkat illa ut. Vägen dit var outhärdligt lång. Det var i rusningstid och bilköerna ringlade sig fram. Kråkan rosslade vid varje andetag och slog då och då vingarna svagt mot lådans lock. När vi kom fram, sa den person som tog emot oss att kråkan hade dåliga odds. Den var inte mer än ett par månader gammal, men hade fått en dålig start i livet; förmodligen hade föräldrarna inte haft tillräckligt med mat att ge den för det var mycket i dess lilla kropp som var missbildat. Bland annat hade den änglavingar som inte gick att flyga med utan hängde rakt ned. I en vecka kämpade man med kråkan som därefter fick somna in. Det var oerhört sorgligt att tänka på att denna sista vecka ändå förmodligen var den bästa i kråkans eländiga liv, då den slapp frysa och vara hungrig. Innan dess hade livet bara handlat om lidande. Så är det för många, både människor och djur. De flesta levande väsen på den här planeten kämpar för att orka en dag till.


Bilden av kråkan med änglavingar kommer aldrig att lämna mig. I dess ögon såg jag samma känslor som hos människor – smärta och rädsla. Och både med människor och djur är det så att om vi är ofärdiga, beror det inte alltid på illvilja utan på att de som sätter oss till världen inte har rätt förutsättningar att ge oss det vi behöver; man kan inte ge det man inte har, oavsett om det är mat eller kärlek.

Av nunofagun - 25 maj 2018 08:15

De senaste decennierna har det varit mycket diskussion om signalsubstanser. Serotonin, till exempel; om vi har för lite av det, blir vi deprimerade.

 

En annan signalsubstans är dopamin, som är kopplat till vårt belöningssystem. Ursprungligen behöver vi det för att överleva eftersom det utsöndras när vi letar föda, förökar oss osv. Men idag spelar det kanske en större roll när vi blir kicksökare för att vi gör oss beroende av känslan dopaminet ger oss. Av det skälet kanske vi ska nöja oss med att stanna på det nedersta steget av Maslows behovstrappa, det som handlar om just överlevnad. En vän till mig uttryckte det som så att hon är trivs där eftersom hon inte längre vill ha något annat i livet än just det basala. Och egentligen är det väl nog. Själv kommer jag ofta inte längre upp, har så fullt upp med att få ihop tillvarons alla måsten att stegen ovanför blir omöjliga att nå. Och faktiskt är det då jag mår som bäst, när jag har lagom svåra utmaningar att ta itu med. När det är tomt i kalendern, blir jag rastlös och retlig. Förmodligen är väl mitt dopamin i botten då. Jag tänker att när vi som inte står ut med att ligga på en strand och glo blir rastlösa och retliga, är det ett tecken på att vi har det för bra. Sådant som inte borde vara några problem – de brukar föregås av prefixet i-lands – drar plötsligt ner oss. Men den som har fullt sjå med att klamra sig fast vid det där första behovssteget är upptagen med viktigare saker, nämligen verkliga problem. De flesta av oss i västerlandet borde vara lyckligare än vi är, eftersom vi har mat för dagen och tak över huvudet. Men det räcker inte för oss. Vi måste hoppa bungyjump, helst varje dag, för att balansera vårt dopamin. Eller så backar vi ett steg i evolutionen och gör som våra föräldrar, eller far- och morföräldrar om ni inte är så gammal som jag är, gjorde; ägnar oss åt livets grundläggande dimensioner. Och har man inga mänskliga förebilder så går det alldeles utmärkt att studera djuren, som inte har glömt av hur man lever på ett normalt sätt (vilket de gör så länge som vi människor inte lägger oss i).

 

Ibland är vägen framför en inte alltid den som leder en hem. Ibland är bakåtblickandet det enda sättet att komma framåt.

Av nunofagun - 24 maj 2018 08:15

Jag ägde en ganska dyr kapitalvara, som jag använde ibland. Jag hade kunnat sålt den och fått ganska mycket pengar för den. Men eftersom jag hade en väninna som liksom jag levde med Svensson-ekonomi och hade behov av kapitalvaran, erbjöd jag henne den på villkor att hon hade större användning för den än jag. Hon försäkrade mig att det hade hon.


En tid senare berättade min väninna att hon gett bort kapitalvaran till en ytlig bekant. Jag blev oerhört besviken men händelsen lärde mig att det där med att ge och få är komplicerat. Av vilket skäl man ger, spelar roll. Jag har aldrig gett för att få känna mig som en god fé. Jag har delat med mig av min tid, min hjälp, mina materiella tillgångar för att jag har velat göra något bra. Inte för att jag haft så mycket av vare sig det ena eller det andra; jag har utgått ifrån att när någon ber om att få, är det för att den har mindre än jag. Men med en gåva följer också ansvaret att förvalta den, vilket i min värld följer per automatik med mottagandet av den. I verkligheten hamnar pengarna som går till välgörenhetsorganisationerna inte alltid hos de fattiga utan hos dem som redan har mer än de behöver. I verkligheten vill människor ibland ha andras tid, hjälp och materiella tillgångar utan att egentligen behöva dem.

 

Slutsatsen jag har kommit fram till är att givande i sig inte behöver vara positivt, utan tvärtom kan bidra till att upprätthålla det som är negativt om man inte ger rätt saker, till rätt person, på rätt sätt. Men kanske är den största negativiteten av alla att slösa med sig själv, och inte värdesätta de gåvor man fått. Och kanske är den viktigaste gåvan den som är svårast att förvalta; lärdomen.

Av nunofagun - 23 maj 2018 08:15

Jag har haft en handfull vänner genom åren som har varit söta som socker mot mig men inte alltid mot alla andra. Så snart jag har insett att så är fallet, har jag strukit dem ur adressboken. Som väninnan som uttryckte att hon ogillade delar av mitt umgänge. Misstag ett är att säga så; det är ohyfsat och ohyfs har jag svårt för. Misstag två är att ogilla mina vänner eftersom de är en förlängning av mig; att ifrågasätta min vänkrets är detsamma som att ifrågasätta mig, som att ge sig på mig personligen. De jag umgås med är mina spegelbilder, de delar mina värderingar även om vi kan vara olika på många andra sätt. Misstag 3 är att lägga sig i vem jag umgås med eftersom det är jag och ingen annan som gör det valet.


Om någon beter sig illa mot andra människor, hjälper det inte om vederbörande beter sig bra mot mig; ett dåligt beteende talar för sig själv. Faktiskt är det nästan värre att välja vilka man uppför sig anständigt mot. I det här fallet var det ändå bra att väninnan var ohyfsad, eftersom hon därmed sorterade bort sig själv. Fast egentligen spelar det ingen roll om man känner den som är utsatt eller inte, det är lika viktigt – kanske viktigare – att ta ställning i större skala. Möjligen hade jag tyckt att Kejsar Nero var intressant att hänga med på grund av sitt kulturella engagemang men jag hade ändå inte lagt till honom som vän på Facebook; han var också en tyrann, vilket fick förödande konsekvenser för många människor.


Vi har alla både bra och mindre bra sidor och det måste vi acceptera, annars blir vi ganska ensamma. Men ett dåligt beteende är ett dåligt beteende, och tecknen brukar finnas där tidigt; mannen som gasar i bilen på övergångsstället på första dejten är kanske inte den jag vill ha som pappa till mina barn. Ändå kan det ibland vara så konstigt att man till och med känner sig utvald av den som är vänlig mot en men ovänlig mot andra, som om man själv vore lite speciell. Men innan man släpper en annan människa för nära inpå sig, bör man lära känna en kusin till den Gyllene Regeln - att det en människa gör mot andra, kommer den en dag att göra mot mig.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se