nunofagun

Alla inlägg under april 2018

Av nunofagun - 30 april 2018 08:15

Att träna mentalt är lika viktigt som att träna fysiskt. Ändå blir vi förvånade när effekten av en föreläsning inte håller i sig i mer än någon vecka. Det är lite som att tro att tre rep situps i halvåret skulle ge en tvättbrädemage.

 

För några år sedan hade jag turen att jobba på ett företag som skickade mig på både föreläsningar och utbildningar i personlig utveckling. Kanske tyckte de att jag inte var tillräckligt utvecklad. Vilken än orsaken var, så har jag verkligen använt mig av alla lärdomar jag har fått. Numera får jag se till att träna mentalt på egen hand. Det går lika bra. Nätet är fullt av inspirerande sajter och jag läser en del böcker med optimistiska budskap mellan tentorna. Jag sparar också på visdomsord, affirmationer, som det heter. Ett sådant visdomsord som jag måste hålla hårt i mest hela tiden är att fokusera på de styrkor jag har istället för de styrkor jag önskar att jag hade. Det går bättre och bättre, även om jag tjurar ibland över att inte lyckas med somligt som ser bra ut i samhälls-cv:n. Det är ledsamt att jag inte riktigt kan frigöra mig från de yttre kraven. Men det är svårt eftersom de är så integrerade i systemet. Oavsett om jag söker jobb eller partner så har vissa egenskaper företräde. Vem som helst kan räkna ut att om man låtsas vara något man inte är, så sitter man där en dag vid fel skrivbord och åker sedan hem till fel partner. Hur mycket man är beredd att kompromissa för att kunna betala hyran tål att tänkas på.

 

Ju äldre jag blir, ju duktigare blir jag på att leva enligt det där visdomsordet. Men enkelt är det fortfarande inte. Jag hamnar då och då i situationer när jag måste spela teater, även om jag inte vill. Någonstans vid vägens slut, tror jag att jag kommer att ha gjort upp med både styrkor och svagheter. Än är jag inte där. Så jag traskar på, med lite mer packning i ryggsäcken än jag egentligen behöver.

ANNONS
Av nunofagun - 28 april 2018 08:15

Ibland drar jag slutsatser som inte stämmer. Till exempel när jag är ute i trafiken.

 

Om jag cyklar, vilket händer, och en ilsken bilist svär åt mig fast jag inte har gjort något fel, vilket också händer, kommer jag hem med känslan av att alla bilister är ute efter att köra över mig bara för att jag färdas på två hjul och inte fyra. När jag har lugnat ner mig, måste jag resonera med mitt eget förnuft för att våga mig ut i trafiken igen. Jag kommer fram till att en bilist svurit åt mig och att hundra bilister inte har betett sig hotfullt, fastän jag har upplevt situationen så. Känslan är primitiv, den börjar i reptilhjärnan som evolutionen har missat och slår ut mitt sunda förnuft. Jag känner mig lite som ett byte, fruktar för mitt liv. Känslan förstärks av att jag inte kan möta blicken hos alla de bilister som sitter bakom tonade rutor i anonyma bilar med lampor som liknar rovdjursögon, de syns mig mest som en hjord av skenande bestar som vädrar blod. Helt fel har inte reptilhjärnan. Alldeles för många människor och djur skadas och dör i trafiken. Ibland på grund av att trafikanter tappar kontrollen och blir aggressiva. Jag har varit med om det många gånger som cyklist, även som fotgängare och bilist själv fast det inte är lika vanligt. Min rädsla är således inte obefogad. Ändå måste jag vakta på mina tolkningar. Låta reptilhjärnan få säga sitt, och sedan resonera med den ängsliga rösten som försöker övertyga vettet.

 

Det går att föra samma diskussion om livet i stort. Jag lyssnar mer på lidandets frekvens än NRJ. Jag kan inte annat, för trots allt lider större delen av Planeten Jorden och allt som lever på den. Bruset finns där alltid hos mig i bakgrunden, jag får aldrig glömma vad som sker omkring mig. Men jag måste också fokusera på allt det goda, det glada som sker. Annars vinner mörkret. Så jag pumpar däcken, ger mig ut i rusningstrafiken i samråd med reptilhjärnan och hoppas på det bästa. Och det bästa sker: en bil utan tonade rutor stannar fast den inte behöver det och vinkar fram mig. Bilisten ler. Jag också, när jag korsar överfarten, på väg mot mitt mål.


ANNONS
Av nunofagun - 27 april 2018 08:15

Vi var några stycken som talade om medmänsklighet över en fika. Den gyllene regeln och hjälpa sin nästa, ni vet.

 

Vi gjorde vårt bästa för att överträffa varandra. Det var ingen ände på de utgivande exemplen, och på vår självgodhet. Man kunde nästan tro att det var vi där vid fikabordet som bar upp hela samhället. Till sist sa en försynt liten person att hon inte kunde göra något för någon annan eftersom hon hade fullt upp med sig själv. Vi andra blev tysta. Några av oss skämdes, men inte alla. En och annan blev upprörd. En av de upprörda, som jag slog följe med hem, talade om själviskhet. Jag tyckte att hon hade fel. Jag höll med den lilla försynta. Visst är omsorg om andra en bra avledning från självupptagenhet. Fast kan man kräva det av någon som inte får ihop sitt eget liv, undrar jag. Kanske är det precis tvärtom, att det är höjden av osjälviskhet att lägga sin kraft på att reda ut sitt eget så att någon annan slipper göra det åt en.

 

Att be om hjälp är ingen skam. Tvärtom är det en förutsättning för en samexistens att vi hjälps åt med att bära varandras bördor. Ibland går bärandet jämnt upp, men inte alltid; i livets barter-system kan många sorters varor och tjänster ingå, men aldrig medmänsklighet.

Av nunofagun - 26 april 2018 08:15

Det är dags att besöka frissan. Frisyr och eventuell färg är alltid stora beslut. Jag är lite inne på granny grey, särskilt som jag bitvis kan bidra till den nyansen naturligt.
- Nej för faaan, säger frissan när jag delar mina tankar med henne.
Jag känner min frissa väl. Jag vet att hon är ärlig för att hon vill mitt bästa. Så istället diskuterar vi 50 nyanser av brunt. Jag vill åt det mörkare hållet, hon försöker hålla mig tillbaka. Till slut driver jag igenom en mustig mocka. Hon tjurar lite men blir gladare när jag lovar att ta fullt ansvar för mitt eget hår. När färgningen är klar, är vi överens om att jag klär i mockan trots min bleka blondinhy.

Goda råd är bra. Det är tack vare att jag har lyssnat till människor som kan mer än jag, som jag har utvecklat mig själv i positiv riktning. Fast ibland har också min lyhördhet inför andras synpunkter lett till att jag gjort riktigt dåliga val. Dessa båda perspektiv har fått mig att fundera på hur långt mitt ansvar sträcker sig, både när det gäller att ge och ta råd. Jag har blivit försiktigare men att påstå att jag vet, om jag inte är 110 % säker på min sak (vilket faktiskt händer ibland att jag är). Istället uttrycker jag min uppfattning med tillägget att det är just min uppfattning. Överhuvudtaget lägger jag mig inte så mycket i andras liv numera, om de inte uttryckligen ber mig om det. När det gäller de råd jag får (eller som prackas på mig), har jag lärt mig att söka fakta bakom dem innan jag går till beslut. Därefter väger jag den informationen mot min egen, och hittar utifrån detta ofta en medelväg.

Var och en av oss har ansvar för det vi ger ut och det vi tar in. Kanske mest det sistnämnda, eftersom det är vi själva som får leva med de val vi gör. En misslyckad granny grey går alltid att färga om. Värre är det med beslut som påverkar hela ens framtid. Men just nu har jag inga sådana beslut att ta, utan gläds åt min nya hårfärg som passar mig så väl.

Av nunofagun - 25 april 2018 09:15

Jag träffade en av mina närmaste vänner för ett tag sedan och pratade om livet.

 

Trots att vännen har en stor plats i mitt hjärta, ses vi inte så ofta. Det behövs inte. Vi vet ju var vi finns, både bildligen och bokstavligen. Ibland skickar vi en rad till varandra på mail, och vet att vi är i samma flöde. Ibland tillbringar vi flera dagar på raken ihop. Det är en del av andligheten, att höra ihop med människor på ett sätt som inte går att förklara. Att messa när man känner att något är fel, och be för personen. Den här gången umgicks vi under ett par timmar. När han hade gått, visste jag inte mycket mer om hans göranden sedan vi hördes sist än när han kom. Däremot fick vi ta in varandras stämningar, och ge kraft till varandra. Det är så med andligheten, att även om man aldrig glömmer att man är en del av Alltet, svävar vissa människor i ens orbit och går att nå även när vi är skilda geografiskt. När vi satt där med vår vanliga jordiska kaffetår, konstaterade att vi båda nått livets höst. Lite tidigt kanske om man ser till ålder, men sådant följer inte kalendern. Man vet inom sig. Inga mer högtflygande planer, inga galna passioner, inga större äventyr än IKEA på en söndag. Vi är nöjda. Drömmarna handlar numera om lugn och ro, om lågmälda samtal och om att betrakta gulnade löv.

 

Det slog mig när han hade gått att de drömmar jag hade som inte blev något av, var de viktigaste just för att jag prövade dem och de visade sig vara luft. Hade jag inte använt dem som lackmustest, hade jag fortfarande längtat till något som inte var. Jagat tiden, försökt få den att räcka till allt jag ville. Nu behöver jag inte skynda mig längre. Och det är väl därför jag är i en sådan frid; jag är färdig.

Av nunofagun - 24 april 2018 11:00

Jag har ägnat ett antal bloggar genom åren åt kärnfamiljsnormen. En del av den är föräldraskapet. Jag hyllar alla som är kallade, och lämpliga därtill, att föda och fostra barn. Jag hör dock inte till dem.

 

Ni som har följt mitt skrivande genom åren vet att jag är oerhört trött på att människor undrar varför jag har valt bort familjebildning. Frågan är inte bara personlig och oförskämd, den är dessutom märklig. Rimligare borde det vara att låta dem som skaffar barn förklara och försvara sitt val. Man bildar inte familj för att alla andra gör det, eller för att det bara är så. Att bli förälder är ett stort och oåterkalleligt beslut som följs av ett lika stort och oåterkalleligt ansvar. Ändå finns det så många rent inkompetenta vårdnadshavare, vilket de stackars barnen är beviset för eftersom det är de som får ta konsekvenserna. Att förklara och försvara mina val är lätt för mig ty jag har vägt alla skäl för och emot, flera gånger om. Till att börja med, inbillar jag mig att man måste ha för att kunna ge. I mitt fall handlar det om att jag inte kan lära ett barn att vara hård i en hård värld eftersom jag själv inte är sådan och vet hur man gör. Inte heller har något pappa-material passerat i mitt liv trots att jag har dejtat en ansenlig mängd män; en passion har nämligen inte det minsta med lämplighet som förälder att göra, vilket jag tror att många människor missar när de prioriterar förälskelse före kompatibilitet. Sist men inte minst är jag inte kallad att leva i en kärnfamilj. En kallelse har jag, men den ser ut på ett helt annat sätt och kräver ett heltidsengagemang.

 

Att vara en perfekt förälder går inte. Alla gör fel, de flesta gör så gott de kan. Men jag tycker ändå att man måste tänka både en och två gånger innan man startar produktionen; barn är ingen rättighet utan en gåva som man har skyldighet att förvalta tills den dag man inte är mer på denna jord. Och om den tanken skrämmer skiten ur en, så borde valet inte vara så svårt.

Av nunofagun - 23 april 2018 08:15

Jag har inte gett upp rejvandet. Varje söndag går jag till dansskolan och tänker att nu minsann! Varje söndag går jag därifrån och undrar vad som hände.

 

Sedan lektion ett har jag grubblat på varför jag inte riktigt får till det. Det tär på mitt självförtroende, jag som alltid har varit först uppe på golvet när musiken börjar spela och som alltid har stått längst fram på step-klasserna. Jag har varit bortskämd med att känna mig duktig, med att få beröm. Först nu har jag förstått vad som felar. När jag dansar utan instruktioner, är jag ett med musiken. Följer den, böjer mig för den. I gym-klasserna är stegen få och enkla, och jag är lika taktfast som en marscherande soldat. Movesen i söndagens dansklass är svåra att lära sig, inget är det andra likt. Det är pas de bourréer och kickar och graffitti i ett enda kaos, och som dessutom ska koordineras med stora och yviga gester. Jag har blivit hyfsat duktig på att minnas stegkombinationerna. Men när jag ser mig i de stora speglarna på väggen, liknar det jag gör mest Bollywood. Mina hopp är klumpiga. Mina armrörelser för tankarna mer till panikattacker än solar och åttor. Det skulle inte spela någon roll om det inte vore för att vi snart ska ha uppvisning. Kanske kommer människor då att skratta åt min dans. Att inte bli bekräftad gör mig inget i vanliga fall, jag är van vid att gå mina egna vägar utan ett entourage som följer mig. Men jag måste tro på det jag gör, och på mig själv när jag gör det.

 

När det gäller dansen, vet jag inte riktigt om jag tycker att det är roligt eller bara plågsamt. Tills jag hat bestämt mig, dansar jag vidare. Skuttar omkring och vevar med armarna. Jag tror att det som håller mig kvar är hoppet om att jag ska bli mindre Bollywood och mer Hollywood. Nog borde det gå att B mot H? Trots allt, är det ju bara en bokstav som skiljer.

Av nunofagun - 21 april 2018 08:15

Jag har fått frågan var och när jag skriver i syfte att förstå hur jag finner mitt flöde.

 

Egentligen behöver jag inga speciella förutsättningar för att författa. Orden söker mig i kön på Lidl, när jag är på väg att somna, på ett fik under ett samtal med någon vän. Fast då jag kan välja, skriver jag helst när alla måsten är avklarade. Jag har svårt att slappna av tillräckligt för att få kontakt med mitt innersta inre om viktigheter väntar. Det är lite av en grundprincip, att prioritera och pricka av på checklistan i rätt ordning. Att veta att nu är det bara jag och Orden gör skrivandet så mycket mer njutningsfyllt. Så när jag kan välja, tar jag fram laptopen vid dagens slut sittande i min bekväma sammetsfåtölj med klassisk musik på låg volym i bakgrunden. Ljuskällorna är få men varma; en diskret lampa bakom min ena axel, månskenet högt över mitt huvud. Det är då de kommer till mig, de levande och de som har gått före. De samlas omkring mig ty de trivs lika bra som jag i friden. Försynt stannar de i skuggorna emedan de är rädda att störa. Men de vet att de alltid är välkomna, och söker sig närmare när jag ber dem att göra det. Tillsammans skapar vi meningarna, aforismerna, texterna. De läses inte av många, bara vissa. Av dem som lever i skymningen som jag, de som söker mellan raderna och som viskar hellre än de skriker.

 

Så kanske borde jag inte svara på var och när jag skriver utan vad och vem som som ger mig Orden. Men så länge ingen ställer den frågan, behåller jag den hemligheten mellan mig och dem som besöker mig vid dagens slut.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se