nunofagun

Alla inlägg under mars 2018

Av nunofagun - 31 mars 2018 08:15

Häromdagen var jag så trött att jag jag på allvar trodde att jag aldrig någonsin skulle bli pigg mer. Men efter en god natts sömn och en halv ledig dag (vilket är mindre än en hel men mer än ingen alls), var jag dopad på livet igen.

 

Medan jag sovit, hade våren kommit på allvar och fåglarna höll årets första körövning utanför mitt öppna fönster. Hysteriskt förväntansfull tog jag ett jämfotahopp ur sängen för att ta mig an dagens projekt, storstädning av bilen. Alldeles ensam var jag i denna arla morgonstund vid biltvätten; jag såg dimman lätta och solen stiga i takt med att jag avlägsnade grus och vinterdamm både från bilen och själen. Några timmar senare var bilen ren och fin. Det var däremot inte jag, när jag – fortfarande lika vårhög – hoppade på cykeln och begav mig mot simhallen långsamt för att hinna se staden klä av sig halsduk och vantar. Inte heller i bassängen slog jag några hastighetsrekord; långsamt avverkade jag längd efter längd, ibland med slutna ögon. Svepte sedan bastuns värme omkring mig som en filt innan jag cyklade hemåt där ett mejl med sista tentaresultatet från förra kursen kommit varpå jag kunde pricka av en stor och viktig post på min lista.

 

Ett skäl till att jag orkar mina 80-timmars veckor är att både jobbet och skolan ger mig så mycket glädje. Så har jag de halva dagarna av lycka, då jag vill sträcka ut armarna mot världen och skrika att det här är min stund på jorden, och jag ska se till att den blir minnesvärd.

ANNONS
Av nunofagun - 30 mars 2018 08:15

Vi människor har våra försvarsmekanismer när vi inte vill eller kan hantera våra demoner, i alla fall om man får tro Freud. Det finns försvarsmekanismer som kan vara behagliga, som verklighetsflykt (NYC/hängmatta/dejt med George Clooney), eller så kan man till exempel ge skulden till någon som förmodligen inte vill ha den.

 

Faktum är att man funnit att allvarliga konflikter som i sin tur leder till krig faktiskt kan ha sitt ursprung i att man mår så dåligt med sina demoner att man beter sig som en själv mot någon annan alternativt får för sig att det är den andre som är demonisk. Ibland anfaller man helt enkelt på grund av sina föreställningar om den andre, föreställningar som inte ens har med egna erfarenheter att göra eller så har man mött en människa från just den förorten som man inte tyckte om och då är nog alla därifrån likadana. Min simpla tanke är att våra Facebook-fasader ställer till det för oss. Om vi vågade välja bort våra försvarsmekanismer och kommunicera på riktigt om våra demoner – de rädslor vi har och de svårigheter vi kämpar med – så förstår vi varandra bättre och kan kanske utbyta erfarenheter om vad vi ska göra med våra dem. Sanningen är att vi inte utkämpar en massa olika strider egentligen utan bara en – den om de där rädslorna och svårigheterna – och den striden kan vi aldrig vinna genom att ha ihjäl varandra.

 

Tänk om vi enades och bestämde oss för att bekämpa rädslorna och svårigheterna – och inte minst våra fördomar istället för varandra: tillsammans är vi oslagbara, tillsammans kan vi döda demonerna.

ANNONS
Av nunofagun - 29 mars 2018 08:15

Shopping är en religion jag inte utövar oftare än jag måste. Däremot får jag frid genom att göra mig av med både ting och tankar jag inte har någon användning för längre och jag vandrar med allt lättare bagage.

 

Jag går här och hoppas att jag kanske räddar ett träd någonstans nu när det inte kommer ett ton reklam varje dag i min brevlåda. Sådant som brukar firas materiellt, har jag också slutat med. Istället vill jag fira den första spirande grönskan för året, gärna med att hoppa jämfota i en vattenpöl eller något annat som jag borde göra oftare. Det är verkligen inte mycket jag behöver, i alla fall inte av det som kostar pengar. Om någon skulle fråga vad lycka är för mig, skulle jag svara att det är friheten att göra vad jag vill med mina pengar när hyran är betald. Konstigare än så är det inte men de som säljer manualer och verktygslådor för att leva vill att jag ska tro att det är svårt, helst vill de sälja hela mitt liv till mig.

 

Det finns dock ett väldigt bra skäl till att det inte går; jag äger det nämligen redan.

Av nunofagun - 28 mars 2018 08:15

Nyheterna är fulla av elände. Kanske kan vi läsare inte ta in mer, eller så bryr vi oss helt enkelt inte.

 

När två kvinnor knivhuggs mitt på dagen, mitt i Stockholm, säger en förbipasserande till journalisten att hon såg en skrikande kvinna som blödde ur buken men konstaterar att ”det inte var livshotande” (hur visste hon det?) och fortsatte att gå eftersom hon hade en tid att passa. Det är Stockholm idag, typ, tillägger hon och skrattar. Några dagar senare skriver en bekant i sin statusuppdatering på Facebook att hon har kört på ett rådjur. Hon är upprörd, men inte över händelsen i sig utan att hon måste vänta på jägaren som ska göra slut på lidandet hos det plågade djuret och att hon därför kommer att anlända sent till en fest. Händelserna är parallella. Båda gör mig illa till mods. Inte bara för att jag kanske inte kan räkna med hjälp om jag själv blir skadad, utan för att en konstutställning och en fest är viktigare än liv.

 

Jag försöker förstå vad som händer med vår mänsklighet i de stunderna, jag försöker förstå människorna, speciellt dem jag trodde jag kände. Men det omänskliga är alltid oförståeligt, och det gör människor, även dem vi känner väl, till främlingar.



Ode

Av nunofagun - 27 mars 2018 08:15

Hon var så vacker, andhonan, där hon spatserade makligt tvärs över cykelbanan, och jag log av glädje över livet.

 

En stund efter att jag passerat, började jag oroa mig. Cykelbanan låg mellan motorvägen och spårvagnsspåren; hur skulle hon ta sig över? När jag cyklade tillbaka, kunde jag inte tänka på något annat än hur det hade gått för henne. Så såg jag hennes kropp ligga vid staketet. Hennes ögon var slutna, det såg ut som om hon sov. Bredvid henne stod hennes make. Hans små runda ögon mötte mina och i dem läste jag en bottenlös sorg. Ett klagoljud steg ur hans strupe, om och om igen. Det var en bild av kärlek, och av förtvivlan, så stark att jag nästan inte mäktade med den.

 

Jag cyklade hemåt, fylld av vanmakt över att inget kunna göra, och vrede över oss människor som vill bygga i stål och betong och jaga mänskligheten på flykten. Hela kvällen och halva natten tänkte jag på andhanen som var ensam kvar och över hur skört livet är. Vi har anledning att känna vanmakt varje dag över det vi inte kan göra något åt. Och därför måste vi värna livet; det sköra, underbara, medan vi har det.

Av nunofagun - 26 mars 2018 08:15

En kväll när jag var ute och körde bil, blev det plötsligt kolmörkt omkring mig. Hela staden släcktes ned. Armageddon, tänkte jag och svor över att jag inte hade konserver och Ahlgrens bilar hemma. Men jag hade bara nästan rätt. Det var Earth Hour, denna masspsykos då människor skrämt sitter orörliga i väntan på ljuset hellre än att dra på sig grannarnas vrede.

 

Lite samma känsla får jag när halva Sverige för en dag tar på sig olika strumpor på fötterna. Oj vad toleranta vi blir då. Jag tycker så illa om manifestationer som lurar oss att tro att vi gör skillnad. Men det spelar ingen roll om vi nästan kör av vägen för att inga gatljus lyser, inte så länge tusen juleljus tänds redan i oktober. Det spelar ingen roll om jag har solidariska strumpor om jag likväl tror att alla bögar gillar schlager. Det spelar ingen roll vad vi påstår att vi tycker om världens alla orättvisor.

 

Det är vad vi gör med vårt tyckande i praktiken, som spelar roll.

Av nunofagun - 24 mars 2018 08:15

Jag tror inte att ni är jätteintresserade av att höra hur fort jag cyklar eller hur många ord jag har fått ihop till uppsatsen men jag tänker berätta det i alla fall.

 

Gav mig i veckan upp i gryningen för att trampa till andra sidan stan och ångrade bittert att jag inte hade handskar på mig, vilket jag dock tror bidrog till att jag klarade av två mil på 55 minuter. Hade jag inte stannat för tre rödljus, två vägarbeten och ett mess från Ärkeängeln (som alltid kräver svar inom 30 sekunder, annars blir hon sur), hade jag säkert klarat det på 50 minuter vilket inte är tillräckligt bra det heller men förbättringspotential finns. Jag har också skrivit en väldigt massa ord till kompletteringarna av min uppsats och tycker själv att de är både förnuftiga och innehållsrika. Än återstår mycket arbete men det känns i alla fall hoppfullt att jag har en början, ett slut och en hel del däremellan. Utan att gå in på innehållet i min kalender, tänker jag att det är tokigt när vi pratar om att vi har olika mycket tid till vårt förfogande. Såklart har vi lika mycket tid, alla har bevisligen 24 timmar per dygn att laborera med, det är bara hur vi använder de timmarna som skiljer sig åt. Allt är en fråga om prioriteringar. Jag skär och klipper och skarvar hänsynslöst och jag vet att somliga av de människor som ibland hamnar utanför mina marginaler tycker att jag är fascistisk i min struktur. Men jag kan inte hinna allt, det går inte, trots att jag cyklar så fort jag kan och trots att jag skriver så många ord jag bara hinner varje dag.

 

En dag, kommer jag att kunna cykla för att jag vill och inte för att jag måste. En dag, är orden i uppsatsen tillräckligt många. Då ska jag skära och klippa och skarva utifrån andra prioriteringar som handlar mer om människor än prestationer.

Av nunofagun - 23 mars 2018 08:15

Jag har inte varit arg på vintern, ty jag är i varje årstid tills den tar slut; nu har våren kommit till förorten och jag kliver in i den med själ och hjärta.

 

Det grönskar på balkongerna och i rabatterna som fastighetsskötaren planterat. Betongen spricker där naturen försöker slå rot men den är på okänt territorium, den trampas ned av höga klackar som har bråttom till, eller från. Istället finner den sin plats i oaser mellan höghusen, där de gamla som inte orkar gå så långt vilar på en bänk och i sina minnen. Min vår är inte den som andra talar om; den har inte utsikt över havet och den har ingenting med barrskog att göra. Min vår är den kala björken utanför mitt nyputsade sovrumsfönster om kvällen, klädd i små, ljusgröna löv när jag vaknar till fåglarnas hyllning till livet klockan fyra på morgonen. Det är en bild för mirakel, att det som är dött ger liv.

 

Efter våren kommer något annat, men inte nu; det är en annan tid, och en annan blogg.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se