nunofagun

Alla inlägg under februari 2018

Av nunofagun - 28 februari 2018 08:15

Mycket av livet går ut på att bara få ihop det. Hitta ledig tvättid, jaga extrapriser på kaffe och komma ihåg födelsedagar.

 

Det går liksom inte att komma undan de momenten, de ingår för oss alla. Utöver detta, gäller det att hitta en balans mellan att komma vidare i sin personliga utveckling och att återhämta sig så man inte brakar ihop på väg till mataffären. Ibland innebär det att man måste pressa sig förbi både det man vill och vågar. Det är jobbigt, men nödvändigt för att inte bli kvar där man är. Om man inte gör det dagligen och stundligen, är det ingen fara. Det är när vilan inte blir vilsam, som vi blir sjuka. Därtill är det viktigt att vara klar över vad för utmaningar man behöver. Det som är personlig utveckling för den ene kan vara en nära-döden-upplevelse för den andre. Som alltid, handlar det om att känna sig själv och att hitta en rimlig jämvikt i tillvaron.


Lagom är ett bra ord. Vi borde leva det lite oftare.

ANNONS
Av nunofagun - 27 februari 2018 08:15

Det är svårt att inte återkomma till ämnet tolerans, emedan världen står i brand på grund av brist på den. Dock tänkte jag idag bortse från de stora, om än viktigare, intoleranserna till förmån för de mindre.

 

Jag tycker att det är lätt att vara tolerant när det gäller de stora frågorna. Svårare är det om någon tar min tvätt-tid eller när jag går och väntar på ett besök som inte kommer. Ändå finner jag mig i det mesta; på något sätt har jag väl resignerat inför en kultur i förfall, där det är OK att slänga skräp på marken för någon annan tar väl upp det, och att det är normalt att inte svara på mail. Hur våra umgängesformer ser ut handlar nog mycket om vad vi prioriterar, och hur vi ser på våra egna behov i relation till andras. Såtillvida är jag tolerant av nödvändighet, jag måste ta människor som de är, särskilt som jag vet att det jag ser som dygder förmodligen upplevs som störningsmoment av den som inte har samma strukturer i livet som jag. Att kunna samverka handlar om överlevnad, och jag är bra på det i alla sammanhang där jag inte kan välja mina medmänniskor. I min privata sfär, där jag hämtar styrka, väljer jag bort mina ytterligheter vilket inte alltid beror på att jag har problem med dem, utan att de ibland har problem med mig (ni kanske minns min blogg om att existentiellt lagda människor har lättare för sin motsats än tvärtom). I det sammanhanget kan jag också nämna det något märkliga faktum att jag faktiskt till och med kan gilla dem som inte gillar mig. En positiv känsla kan mycket väl vara enkelriktad, den behöver inte vara en del av ett samspel.

 

Världen lär inte bli tolerantare av dagens blogginlägg, men kanske kan vi som tycker likadant ta ett steg bort från fientlighet genom att gå runt provokationerna, istället för att konfrontera dem.

ANNONS
Av nunofagun - 26 februari 2018 08:15

När jag växte upp – vilket inte var för hundra år sedan – levde min familj någonstans i höjd med existensminimum. Vi bodde fem personer på 50 kvadrat. Oftast fick jag ärva mina kläder av någon släkting, eller så sydde mamma dem. Ett starkt minne är att när mina äldre bröder skulle klä sina skolböcker, hade vi inte råd med omslagspapper så mamma klippte isär papperspåsar att skydda pärmarna med.

 

Jag skulle kunna berätta mer om hur det är att växa upp marginaliserat, men det är inte viktigt. Vad jag vill säga med denna inledning är att den som inte har varit i samma situation inte vet hur det är. Därför blir jag oerhört provocerad av shabby chic. Ingen som har suttit på en plockepinnstol för att den måste, tycker att det är mysigt att inreda sitt hem med ett hopplock av bättre begagnade prylar. Ännu mer provocerad blir jag av människor som bär trasiga kläder, särskilt de som uttrycker att det är en solidaritetshandling. Den som är fattig går aldrig i trasiga kläder om den inte måste. Solidaritet blir kolonialism när den kommer uppifrån, för det är ofta medelklassen som påstår att pengar inte är viktiga. Det är inte sant. Den som inte har pengar, förstår hur viktiga de är. Som barn och ung tonåring var jag ändå mycket lycklig. Livet var ett äventyr varje dag: en liten slänt var lika brant som en pist i alperna, plaskdammen var lika stor som Medelhavet. Världen väntade på mig, och jag skulle äga den. Att vi människor inte har samma förutsättningar (vilket också är sådant som brukar påstås av dem som inte levt under små omständigheter) förstod jag den dag jag lämnade slänten och plaskdammen för att ta min rättmätiga plats i världen bortom dem.

 

Det har gått bra för mig och mina syskon. Våra föräldrar försakade mycket för vår skull och tack vare det, har vi kunnat gjort resorna de aldrig gjorde, både geografiskt och socialt. Så är det inte för alla. Livet handlar inte alltid om val, ingen väljer fattigdom frivilligt; slumpen avgör om man föds på Östermalm eller i Rinkeby. Riktig solidaritet innebär att fråga den som är marginaliserad hur den vill att solidariteten ska se ut; om man vågar, eftersom svaret kan kräva lite mer än att klä sig shabby chic.

Av nunofagun - 24 februari 2018 08:15

Det är lätt att säga att social status inte är viktigt men inte helt sant; oavsett vad vi tycker om det, blir vi bedömda utifrån var vi bor, hur vi ser ut och vad vi tjänar av människor som har inflytande över våra liv.

 

Att följa sitt hjärta kan få konsekvenser som att vi blir utan både bostad och arbete och i det läget kan det kännas bittert att bara ha principer att luta sig mot. Fast så finns det den sortens social status som är ett kvitto på en människas karaktär och som handlar om omoderna egenskaper som ärlighet och ansvarstagande och den tror jag står sig långt efter det att bekräftelse och belöningar tagit slut.

 

Det är inte enkelt att förändra en hel samhällsstruktur men det går att göra en Gandhi och själv vara förändringen; att bekräfta och belöna människor för rätt saker är en bra början som kanske slutar med att vi alla vågar följa våra hjärtan.

Av nunofagun - 23 februari 2018 08:30

Ibland drabbas jag av missnöje, trots att jag har ett bra liv.

 

Missnöjet vet dock att det uppstått av ett skäl och låter sig varken ignoreras eller motas bort; envist pyr det tills jag blir irriterad nog att ta reda på orsaken och göra något åt den. Jag tänker att vi ofta ser vissa känslor, som missnöje, som dåliga. Men alla känslor är bra såtillvida att de är budbärare som vill säga oss att det finns ett bättre sätt. Ingen känsla uppstår ur tomma intet och precis som vi själva skapar dem ur tankar och beteenden, kan vi också eliminera dem om vi hanterar dem rätt.

 

Så om missnöjet eller någon annan obehaglig budbärare knackar på dörren; bjud in den på fika och hör vad den vill. När det sagt sitt, kan livet ha förändrats till det bättre för alltid.

Av nunofagun - 22 februari 2018 08:15

En journalist uttrycker i en dagstidning att allmänheten gör anspråk på hennes yrkesroll genom att fota och skriva om aktuella händelser emedan var och varannan numera har tillgång till både smartphone och internet. Därtill lär tillgängligheten till icke sekretessbelagda uppgifter på nätet öka, varmed pengar tillförs skattkassan. Detta innebär förstås att en massa uppgifter om oss blir tillgängliga för människor som vi kanske inte vill ska veta allt om oss; å andra sidan uppdaterar vi dagligen vår Facebook-status med allt från känslotillstånd till relationsstatus så kanske finns det inte mycket mer att tillföra från databaserna.

 

Journalistik handlar om makten att tolka och återge sanningen och med den makten följer ett etiskt ansvar, speciellt som ”vanligt folk" har rätt stor tilltro till media som informationskälla. Naturligtvis borde de som har både flera års utbildning och praktisk erfarenhet veta vad de pysslar med - själv skulle jag till exempel föredra att en utbildad kirurg opererar mig och inte någon som bara råkar äga en vass kniv - och en journalist har rimligen mer på fötterna än en glad amatörbloggare, inspirerad av Wikipedia. Problemet är bara att inte ens "riktiga" media alltid återger sanningen; propaganda är inte ett fenomen förbehållet enbart diktaturer utan förekommer lika frekvent i demokratier. Är det till exempel en slump när ett nyhetsprogram väljer att intervjua en ekonomisk analytiker från samma bank som har köpt reklam mellan inslagen?

 

Oavsett om den som hävdar patent på sanningen gör det utifrån sin yrkesroll eller som en nyfiken Svensson, ifrågasätt; be att få uppgifter verifierade, efterfråga källor, undersök andra perspektiv; lyssna och läs – men delegera aldrig bort den viktigaste rätten av alla, den att söka sanningen.

Av nunofagun - 21 februari 2018 08:15

Det är inte alltid man har möjlighet att åka miltals på motorvägar för att upptäcka nya platser, därför begav jag och Ärkeängeln oss igår istället 30 meter under jord ett stenkast hemifrån för att beskåda det svenska flygvapnets historia. Snåla som vi är, avsåg vi att utnyttja varenda en av de 22 000 kvadratmetrarna som vi hade betalt för genom inträdesavgiften. Således var vi tvungna att hänga oss i en fallskärmssele, krypa in i ett stridsflygplan bara för att se om det gick och provsitta katapultstolen i cockpit (när jag satt där, letade Ärkeängeln hoppfullt efter avfyrningsknappen men fann den inte som ni förstår eftersom det blev en blogg idag också).


Sedan bestämde vi oss för att testa flygsimulatorn. Exalterat satte vi oss tillrätta vid spakarna och drog på gasen. Det var hysteriskt roligt, vi kiknade av skratt där vi gled fram över skogar och åkrar och hus. Så upptäckte vi att det även gick bra att göra loopar och flyga upp och ner, så det gjorde vi många gånger. Kraschade gjorde vi också, närmare bestämt vid tre tillfällen. Efter en stunds loopande och kraschande började jag känna mig riktigt illamående, rentav sjösjuk, och sneglade åt Ärkeängeln vars ansiktsfärg nu visade sig skifta åt armégrönt. I en imponerande hastighet tog vi oss ur planet och sprang hulkandes genom hangarerna till toaletten, emedan vi inte tänkte lämna heller det utrymmet outnyttjat. Därefter tyckte vi att vi hade fått valuta för våra pengar och vacklade ut, stöttandes väggarna för att de skulle hålla sig stilla.


Och om ni undrar hur man kan må så dåligt av något som inte har hänt, svarar jag att hjärnan är den mest avancerade simulator som finns, för den kan få oss att tro på vad som helst och göra oss illamående också; det kan vara värt att minnas nästa gång den säger oss att något är sant.

Av nunofagun - 20 februari 2018 08:15

Jag har en hatkärlek till att framträda offentligt. Det är som en hinderbana, jag oroar mig obeskrivligt innan för att jag inte ska komma över det första hindret – minnas vad jag heter och vad jag ska tala om – men när jag väl landat på andra sidan välbehållen, går det inte att få stopp på mig; jag pratar och pratar, hög på ämnet, och slutar inte ens när alla åhörare gått hem och arrangören fått bära ut mig babblandes.

 

Vid ett tillfälle oroade jag mig inte alls eftersom bara två personer anmält sig förutom Den Gode Vännen, som deltog för att fylla ut publiken. Fast när jag stod där och väntade på min entré, kom det mer och mer folk med famnen full av konflikter i hopp om att de skulle vara lösta när jag talat färdigt. Viskandes frågade jag Den Gode Vännen om han trodde att det gick att ångra sig och gå hem och han viskade tillbaka att det trodde han inte, i det att han tog en bulle till innan de tog slut. I efterhand kunde jag konstatera att det var en av de absolut roligaste föreläsningarna jag gjort, och ännu roligare var mötena som följde när jag slutat ha en monolog.

 

Det spelar verkligen ingen roll hur många gånger jag gör detta, det följer alltid samma mönster: ångest (innan), engagemang (under tiden), lättnad (efteråt). Senast var det en presentation i skolan, refererad till i min kalender som livet före och efter presentationen. Kanske ska adrenalinet till för att man ska göra sitt bästa, och kanske kan man byta ut ordet nervositet mot bränsle för att ladda det positivt istället för negativt; för som alltid, har ordet makt, både det vi använder i kommunikationen till andra, såväl som till oss själva.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se