nunofagun

Alla inlägg under januari 2018

Av nunofagun - 31 januari 2018 08:15

Det kan aldrig sägas nog många gånger att en människa har sitt värde inte i vad den gör och ger, utan i vem den är. Dock måste prestationer värdesättas i vissa sammanhang. Om jag inte har rätt kompetens, har jag inget värde för arbetsgivaren som arbetskraft (däremot kan jag ju vara en tillgång på fikapausen) och förmodligen är jag helt körd hos en man som går igång på brunetter; därtill skulle jag vara en skam för Sverige i OS i höjdhopp. Jag tar inte detta personligt, det handlar helt enkelt om ett utbyte av tjänster - rätt kompetens = lön, ny hårfärg = ny relationsstatus på Facebook, 2.42 i höjdhopp = medalj.

 

Mitt personliga värde har helt andra kopplingar, som att det finns människor som tycker om mig trots att min bilkörning traumatiserar dem och att de inte sover på tre nätter efter att ha druckit mitt bryggkaffe. Men även relationer kan handla om värden, om vad man gör och ger mer än vem man är. Jag har haft dem i mitt liv, männen som var mer intresserade av min dyrkan än mig och väninnorna som ville ses när de behövde lätta sina ensamma hjärtan men glömde bort mig när de blev tvåsamma.

 

En relation ska vara villkorslös eller på lika villkor, den ska inte bygga på att en gör och ger för att den andre ska känna att den är. De dyrkade männen och väninnorna i lust men inte nöd har lämnat byggnaden och lämnat plats för det som är och ska komma, som en arbetsplats i behov av en konfliktlösare och en man som tycker att blondiner är roligare (OS struntar jag i, har ändå inte tid); och medan jag väntar, sätter jag på en kanna starkt kaffe till de människor i mitt liv som tycker om mig inte för det jag gör och ger, utan för den jag är.

ANNONS
Av nunofagun - 30 januari 2018 08:15

Jag har tänkt en hel del på alla dessa organisationer som ville så väl och lovade så mycket, som folkrörelserna där eldsjälar tog sig an orättvisorna frivilligt och oavlönat. Någonstans på vägen slog det slint och målet bleknade, patoset blev ett medel för makt som så småningom missbrukades.

 

Att leda är ett förtroende, särskilt när de man leder är svagare. Det gör det extra ruttet då en idrottsledare begår övergrepp på ett förtroendefullt barn, eller pengarna som skulle gå till svältande hamnar i fickorna på dem som tillhör de två välmående procenten i världen. I det läget är det lätt att fördöma organisationerna i sin helhet, men möjligen inte helt rätt. För trots korruption, besök på porrklubbar för fackets medlemspengar och svavelpredikningar som skickade kyrkobesökarna till helvetet innan de dött, finns en frisk kärna; de äkta eldsjälarna, lågmälda och tåligt strävandes framåt utan egenintresse. De har inte tappat det ursprungliga målet ur sikte en sekund, och de bär sina ideal i famnen så de inte ska trampas ner i gruset. En äldre – och klokare – person sa till mig en gång att det är inte organisationens fel att det är ruttet, det är de människor i den som beter sig illa och man ska inte döma ut helheten. Det är sant, fast man också måste känna var ens egna gränser för vad som är acceptabelt går. Jag har lämnat somliga sammanhang helt – vilka spelar ingen roll för jag har inte i avsikt att skapa opinion för eller emot - av besvikelse över hur grova fel begås under en falsk flagg av ädla syften. Men jag har också gått in i nya sammanhang eftersom jag inte kan finna den där kärnan någon annanstans, och för att jag tror att viljan och kunskapen är större än ruttenheten och faktiskt kan åstadkomma förändringar till det bättre.

 

Kanske är det viktigare att bevara de goda idealen och dess bärare än att riva strukturerna helt; kanske spelar inte strukturerna så stor roll som människorna som ger dem mening, på gott och ont.


ANNONS
Av nunofagun - 29 januari 2018 08:15

Jag överlever resten av veckan tack vare söndagarna.

 

Söndag är den dag som bringar ordning i mitt kaos, i alla fall skenbart. Då är det technoförbud, det ska vara tyst när jag ligger i Blå Soffan och gör det roligaste jag vet, planerar. Jag har en jättestor kalender med plats att skriva ned allt som måste få plats, resten får plats för att jag skriver utanför marginalerna. Det är fascinerande hur jag enfaldigt envisas med att vecka efter vecka planera något som aldrig går att genomföra i verkligheten men samtidigt lite naivt gulligt, som att drömma om att Richard Gere i vit uniform ska bära ut just mig från fabriken; jag vet att det inte kommer att hända men tanken på det är tröstande och hjälper mig genom vardagen. Själva planerandet är en aktivitet som roar mig i sig, jag tycker om att se de prydliga bokstäverna som bildar ord ty orden innehåller morgondagen och framtiden också. "Foucault" betyder till exempel att om jag läser samma mening av honom hundra gånger, får jag min examen. "Träna" betyder förhoppningsvis att jag håller mig i den ålder jag är och inte inträder i ålderdomen före det datum då pensionen börjar betalas ut. Så står det namn här och där, vilka symboliserar mitt liv där Ärkeänglar och andra udda existenser ingår.

 

När planeringen och söndagen är över, vaknar jag på måndag morgon av att alla mina planerade aktiviteter ligger huller om buller och så är allt som vanligt igen. Men den här veckan ska allt bli annorlunda; jag ser på de prydliga bokstäverna som alla är skrivna innanför marginalerna för en gångs skull, lägger kalendern under huvudkudden där ingen kan få tag i den och somnar sedan som ett litet barn.

Av nunofagun - 27 januari 2018 08:15

Jag vet inte riktigt var gränsen mellan osaklighet och lögn går men jag tycker inte om något av det.

 

När det gäller lögner, finns förstås den sorten som jag tar till för att vara skonsam; jag behöver inte vara brutalt uppriktigt på ett vis som sårar andra, för då blir ärlighet inte en dygd utan ett vapen. Osaklighet är mer glidande och faktiskt värre, för det har sitt ursprung i en sanning som förvanskas så det inte går att förstå när den börjar att bli osann. Det kan handla om rätt oskyldiga osakligheter som att påstå att det kom 100 personer på ens fest när det i själva verket kom 10. Värre är det om det står i tidningen att 1000 människor dog i en väpnad konflikt fast det var 10 000. I båda fallen uppstår en förtroendekris; jag kommer fortsättningsvis inte att tro vare sig på den som hade fest eller den ansvarige utgivaren för tidningen. Jag tror att det finns de som tror att ifall det som uttrycks är lite sant, så är det nästan sant; det kan till och med vara så att de lyckas övertyga sig själva om saken. Men det spelar ingen roll om det är osakligt eller osant, det är i vart fall inte fakta och därmed blir det både oviktigt och ointressant eftersom det som påstås faktiskt inte har hänt.

 

En anka är en anka, oavsett hur den går och låter och det kan ingen retorik i världen ändra på.

Av nunofagun - 26 januari 2018 08:15

De få gånger jag har sett på TV de senaste åren, blir jag lika beklämd eftersom jag inser att en massa människor sitter och tittar och tror på all den smörja som visas.

 

Jag tror inte många fattar att vi hjärntvättas, att vi stöps in i en konform massa som inte har något med mänsklighet att göra. Vi lär oss att det är normalt att finna glädje i att glo på sport med en öl i ena handen och fjärrkontrollen i den andra (är det ingen som reagerar över att den kombinationen inte direkt signalerar idrottsintresse?) och att barbie-midja är en förutsättning för kärlek. Vi programmeras också till att spela om våra pengar istället för att spara eller investera dem och vi avtrubbas av porr istället för att kommunicera om och relatera till hur vi vill älska och bli älskade ty då kan vi komma varandra nära och det är läskigt. Medan vi sövs in i en Törnrosa-sömn, beroende av konstgjorda kickar, pågår det verkliga livet utanför våra fönster; alla våra livståg går, utan att vi är ombord. Och så kan de som styr och ställer planera och agera medan vi väntar på nästa avsnitt av Paradise Hotel.

 

Livet, förstår ni, är ingen semesterort men det kan vara rätt fantastiskt, om man bestämmer sig för att leva det.

Av nunofagun - 25 januari 2018 08:15

Jag besökte ett observatorium en sen kväll i veckan, vilket var något jag sett fram emot länge.

 

Kanske bidrar stjärnhimlen till att jag är nattuggla; det är något magiskt som sker varje gång jag tittar uppåt och känner min litenhet i rymden. Inför observatoriebesöket var jag inställd på att få se närbilder på planeterna, kratrar och sådant. Men i den krassa verkligheten blev små prickar bara något större prickar trots jättelika teleskop. Fast det var ändå märkvärdigt att det som fanns så långt bort kom ner i en kikare här på jorden, det gick nästan att ta på och lite tungt blev det i huvudet också att tänka på att kosmos inte tar slut utan fortsätter i all evighet.

 

Viktigast var kanske devisen från en av filmerna som visades, att jag inte är universums centrum, vilket jag har en tendens att tro vissa dagar. Ibland ger de stora perspektiven perspektiv på det lilla, som den ynkliga lilla människa man är.

Av nunofagun - 24 januari 2018 08:15

Den som läser min blogg kan möjligen få för sig att jag tränar utan ansträngning i timtal när jag inte sitter på ett café i en stad jag aldrig har besökt förut och att jag då och då slänger in någon tenta om jag nu händelsevis inte jobbar nätter. Riktigt så är det ju inte.

 

Varje morgon påminner min kropp mig om att den har ett reparationsbehov, om jag fikar en dag i veckan så måste jag göra igen det de övriga sex och jag vilar nästan aldrig; gjorde jag det, så skulle jag inte hinna det jag hinner. Cred till mina vänner, som finner sig i att anslutas till mina projekt eller simmar kilometervis med mig för att vi ska hinna umgås. Jag har det liv jag valt men enkelt är det aldrig, jag väljer och jag väljer bort och ibland dunkar jag huvudet i väggen för att det verkar vara det enda valet just då.

 

Vad jag vill ha sagt är att de flesta av oss skapar oss bilder av varandra som inte stämmer, vi ser Facebook-lyckan och känner oss otillräckliga eftersom vi själva dras med dåliga knän och Norénsk släkt. Kanske ska man inte gå så långt att man presenterar sig för en ny bekantskap med namn och åkomma, men det kan nog vara viktigt att komma ihåg att få av oss är besparade svårigheter och att det gör lika ont i tårna på oss alla när vi sparkar på grushögar på livets väg i hopp om att jämna den.

Av nunofagun - 23 januari 2018 08:15

Jag tänker att det nog finns en motsvarighet till missunnsammhetens Jante, kanske självgodhetens Fjante. Förmodligen är de rentav släkt, ty båda uttrycker att jag är lite mer och andra lite mindre.

 

Jag vet inte var de kommer ifrån, alla dessa experter utan bäring, inte heller får man säga till dem att de har en förbättringspotential, ty då bryter de ihop eller spränger kontoret i luften emedan de känner sig kränkta. Tilliten till den egna förmågan är viktig men den måste också vara realistisk, det hjälper till exempel inte att tycka att man är bäst i världen på att bygga broar om ingen vill gå över dem. Många verkar ha svårt att överbrygga det där glappet som uppstår mellan den inre och yttre verkligheten; personligen orkar jag inte höra en enda falsksjungande tonåring till som är uppfostrad till att tro på sin egen potential som idol.

 

Att banka sig själv i huvudet och kalla sig själv värdelös är destruktivt och inte minst osant, ingen är värdelös. Men lika självklart som det är att vi alla är lika mycket värda, lika självklart är det att alla inte kan vara bäst på allting. Jag har inget problem med att erkänna att jag till exempel inte är vare sig triathlonist eller simmare, båda är titlar jag måste förtjäna genom att kvalificera mig för dem, om jag gör det någonsin för allt annat vore ett hån mot dem som verkligen äger dem. Min CV saknar dessvärre också också uppgift om sångkunskaper eftersom jag inga har, inte heller är jag färdigutbildad i att vara människa. Jag kan det jag kan, tyvärr inte det jag tycker att jag borde eller skulle vilja kunna, och det får duga åt både mig och Fjante.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se