nunofagun

Alla inlägg under december 2017

Av nunofagun - 30 december 2017 08:15

Jag bekymrar mig för om de ska få plats, alla mysterier och mirakler i vår vetenskapliga, gladpack-plastade nutid. Var ska rymdskeppen med de små gröna männen landa? Hur ska änglarna kunna vaka över barnen som inte längre sover utan är uppkopplade dygnet runt? Vem ser tecknen i skyn i konkurrens med 3d-teknik och nyårsfyrverkerier?

 

Som jag tänker mig, var det nog vanligt med magi då vi bodde i borgar och trolska skogar, miljön inbjöd liksom i sig till att hjältedåd och brinnande buskar; i den tid då vi tror oss ha alla svaren ty de står i Wikipedia, har vi fyllt varje ledig yta med meningslösheter för att hindra det meningsfulla att slå rot. Men trots missilerna och Absolut Jul och baklängesdansande tomtar finns de där: Ärkeängeln talar om livets allvar med Änglahunden när ingen ser och när Grannen utropar ”amazing”, kan man inte vara säker på att man ser det som får henne att häpna. Parallellvärlden existerar fast den inte är lika synlig och lätt att ta på; den är lite suddig, som fotona jag tagit när jag darrat till på handen, men den känns desto mer. Jag kan inte föreställa mig livet utan den världen, mysterierna och miraklen och jag önskar att fler fick uppleva dess rikedom. Jag tror att man kan om man vill, men kanske vill man inte och då slipper man såklart. Ändå är jag förundrad över bristen på tro. När jag under en stjärnklar natt såg en meteor klyva himlen, undrade jag för mig själv hur någon kan tvivla på om det finns liv i rymden eller att vi är det enda mänskliga liv som existerar på denna lilla stenbumling; nog tycker jag att det är högmod att tänka att vi människor är höjden av intelligens och att om det finns liv väldigt långt bort, är det inte mer utvecklat än en amöba.

 

Om ni vill ha bevis så kan ni inte få det, det är därför som tro kallas tro. En dag kommer den andra världen både gå att mäta och väga; till dess går den bara att se diffust, och man kan bara ana konturerna av draken i havet som slukar solen så att mörkret faller över jorden.

ANNONS
Av nunofagun - 29 december 2017 08:15

Det finns ett uttryck som jag är synnerligen anti; att hitta sig själv.

 

Mycket kloka sanningar som sagts genom tiden har blivit klyschor, och därmed också löjliga. Såklart vet vi innerst inne var vi befinner oss – inte har vi gått vilse inne på IKEA – frågan är bara hur villiga vi är att upptäcka oss själva eftersom det kan leda till stora och jobbiga förändringar, inte minst för omgivningen. Att återfinna den man en gång var är inte svårt. Ett musikstycke eller en doft så är jag där, när jag var fem år gammal och visste att världen väntade på att jag skulle erövra den. Sedan kom världen och bankade mig i huvudet och sa kom inte här och kom. Nu har jag slutat gå framåt, eftersom jag insett att det bara leder mig på villovägar, och vandrar istället bakåt. Jag frågar fem-åringen vad hon längtade efter innan hon fick för sig att hon aldrig skulle få det och då skiner hon upp, hoppar jämfota och pratar så fort att hon snubblar över orden. Inte bara har hon idéer och visioner, hon tror att hon kan, och att alla andra tror det också.

 

- Du har rätt, säger jag. Du har alltid haft rätt. Världen väntar på oss, och nu är det dags att erövra den.

ANNONS
Av nunofagun - 28 december 2017 08:15

Det finns en massa saker som vi bör ta på allvar.

 

Konstigt nog gör vi inte det, utan tittar bort från allvaret ty det kan göra en dyster att tänka på. Roligare är det då att stirra mot julbelysningen och bli så bländad att man inte förmår ta sig för något vettigt alls. Däremot brukar vi ta oss själva på blodigt allvar, vilket inte alls är nödvändigt. Faktum är, att vi nog skapar en massa problem som inte finns genom att gräma oss över alla gånger vi gjort bort oss eller inte presterat gott nog. Man kan med fördel skratta åt sig själv och med sig själv och bjuda på klavertrampen hellre än att banna sig själv och försöka smussla med dumheterna man gjort. Om man gör sig själv till världens centrum tror jag nämligen att ens värld kan kantra när det inte går som man tänkt sig.

 

Så låt oss ta oss själva lite mindre på allvar och det bortom oss själva lite mer; möjligen mår både vi och världen bättre av det, och det kan ju aldrig vara fel.


Av nunofagun - 27 december 2017 08:15

Jag har mött så många arga människor. Det är bättre att vara arg än ledsen, säger de till sitt försvar. Bättre vet jag inte, lättare kanske. Ilska är nog mer hanterbart än smärta; den går att rikta mot någon annan, och den gör inte lika ont som sorg.

 

Fast jag tror ju att om man inte känner känslorna i deras ursprungliga form, så muterar de till någon ohälsosamt. De blir huvudvärk och magknip och så vill inte folk umgås med en om man är ilsken för jämnan. Det finns för all del mycket att vara arg på, och i vissa fall tror jag att vreden kan vara sund. Man kan använda den som drivkraft mot större orättvisor än om någon haft åsikter om ens frisyr, och då har den ju ett sunt syfte. Helig vrede, till exempel, som ett svärd mot övergrepp i alla dess former. Vrede kan också vara väl så funktionell utan att den uttrycks med stora gester: man är liksom inte mer rättrådig ju högre man skriker och ju mer man svär. Jag tror att det finns de som tror att det är så, den som låter mest är den störste hjälten. Men handling står inte alltid i relation till prat, och jag har sett många som åstadkommer storverk i det tysta, utan beundrande supportrar.

 

Sammanfattningsvis tror jag att alla känslor behövs och att det är meningen att de ska kännas så att man sedan kan släppa taget om dem. Och är känslorna starka, kan man kanske använda dem som lera och skapa ett kärl att dricka ur eller sammanfogande mellan stenar. Bara fantasin sätter gränser och allt är bättre än en pyrande eld av missnöje, som förtär både en själv och allt i ens närmaste omgivning.

Av nunofagun - 26 december 2017 08:15

Att vara sann i en falsk värld är inte lätt. Det är heller inte lätt att spela fair mot dem som fuskar.

 

Jag möter ibland – inte ofta – människor som klarar av det. Det gör mig hoppfull, eftersom det visar att det går. Vad de än möter för motstånd, står de fast vid sina åsikter och sina övertygelser. De vägrar att låta sig föras med strömmen och de går inte på alla måsten som kommuniceras från samhället. Det har alltid kostat dem. De har fått välja bort människor och möjligheter som hade kunnat förenklat livet, på ett ytligt sätt. De har också sänkt sin gard och gjort sig själva sårbara, ibland dödligt. Men de har något som väldigt få har; de går med raka ryggar, och de äger en stolthet som inte kan köpas för pengar.

 

Till alla kända och okända sanna människor vill jag säga: tack för att ni går före och visar vägen, så att vi andra kanske vågar följa efter så småningom.

Av nunofagun - 25 december 2017 08:15

Många fruktar tystnaden, den som kommer på besök när ensamheten inte är självvald. Det är i den tystnaden de egna hjärtslagen hörs och de känslor man gjort sitt bästa för att inte lyssna till kräver att få tala. Just därför är tiden med sig själv så viktig, ty om man inte låter sig få den, kan man tappa bort vem man är. I det läget är det risk för att man bli dum mot både sig själv och andra och sedan är synergieffekten igång. Nej, tystnaden i vilken man måste konfrontera sig själv är inte alltid rolig; men när man insett sanningen om den man är, blir tystnaden aldrig mer farlig och man själv aldrig mer en främling inför sig själv.

Av nunofagun - 23 december 2017 08:15

- Nu visar du mer än de andra badgästerna har betalt för, säger Miss Divine i simhallen när min baddräkt har hamnat på trekvart.

 

Det är vänskap det, att vara brutalt uppriktig hellre än att låta någon man bryr sig om göra bort sig, eller fara illa. De viktigaste människorna i mitt liv är de som tycker så mycket om mig att de är villiga att riskera hela relationen för att jag ska må bra. Inte för att jag någonsin skulle göra slut med en vän av det skälet, vilket beror på att det är riktig vänskap; en vänskap som bygger på smicker och medhåll klarar inte uppriktighet, vilket är ett bra lackmustest. En riktig vän accepterar också om man väljer att inte följa de råd man får. Miss Divine hade simmat med mig även om min baddräkt suttit på trekvart, även om hon förmodligen också lojalt skulle ha skedat för att dölja gliporna. Vi är generellt ovana vid att ge det som kallas konstruktiv kritik. Ändå tror jag att det största problemet inte är att ge kritik, utan att kunna ta emot den. Man kan aldrig hindra människor från att tycka och tänka, så man kan lika gärna lyssna. Sedan integrerar man nya insikter, eller förkastar dem. En av mina unga, kloka klasskamrater sa när vi hade en liknande diskussion att hon inte provocerades av människor med andra åsikter eftersom hon var tillräckligt trygg i sig själv för att tillåta dem. Kanske är problemet att allt som ligger utanför vår egen sfär blir hotfullt eftersom det talar om för oss att vi kanske borde ändra på något i våra liv, och det vill eller vågar vi inte.

 

Så säg till om min baddräkt har hamnat på trekvart för jag både vill och vågar rätta till den.

Av nunofagun - 22 december 2017 08:15

 Jag har berättat förut om mina kraschdagar, som jag planerar nogsamt och faktiskt ser fram emot. De är mest till för att jag ska komma ikapp mig själv och ställer inga andra krav på mig än att jag klarar av att trycka i mig så många cognacspraliner som möjligt.

 

Men så finns de ynkliga dagarna också, och de kommer oplanerat en eller två gånger om året. Jag vill inte gärna vara ynklig längre än nödvändigt, eftersom min ynklighet är relaterad till mitt personliga lilla ego-bygge (som jag i de stunderna önskar vore ett lego-bygge), och står sig slätt jämfört med de något större problemen i världen. Ändå får jag bara inte ihop det ibland och det handlar inte om kalendern, utan min personliga teori omsatt i praktiken. Idag känner jag mig ynkligare än vanligt, för jag vill så mycket och jag åstadkommer så litet; att leva mina värderingar är somliga dagar som att ro och ro uppströms utan att se ens en krusning på vattnet. Nej, de ynkliga dagarna vill jag inte ha fler av än jag måste.

 

Och imorgon är den över, men idag är mina ben mycket korta och vägen mycket lång att gå.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se