nunofagun

Alla inlägg under november 2017

Av nunofagun - 30 november 2017 08:15

Emellanåt talar vi som tror på mer än det man kan ta på om det där med att vara en del av Alltet.

 

Såklart kan man känna sig som en del av helheten även om man inte intresserar sig för det osynliga, men det är inte lika vanligt att dela de tankarna över en fika med någon som förnekar all existens utom den egna och de närmaste grannarnas. Hur som helst så är det en känsla som kommer allt oftare till mig att gränserna mellan mig och trädens grenar och tegelstenarna och gräshopporna suddas ut, jag vet inte riktigt var jag slutar och det andra börjar, jag ser Alltet som en enda stor sprakande färgstark energi och jag uppgår i det. Sedan landar jag förstås igen på asfalten med ett sådant brak att det gör ont i knäna men jag kan inte få bort leendet från läpparna, jag är uppfylld av en sådan kärlek till livet och mänskligheten att jag nästan vill plocka blommor åt företagsledarna som fått fallskärmar fast pengarna borde gått till åldringsvården.

 

Verkligheten finns alltid där, mörk och gruvligt dyster, men när jag tröttnar på att vara en dinosaurie på jorden så kan jag ta ett steg uppåt och förenas med Alltet, viktlöst svävande, påmind om att jag är här bara i en minut av evigheten.




ANNONS
Av nunofagun - 29 november 2017 08:15

Ju långsammare jag lever, desto mer räcker tiden till och ju fler detaljer i detta som kallas min stund på jorden upptäcker jag.

 

Varje händelse blir meningsfull när jag hinner stanna till; jag ser det många andra skyndar förbi, de sista kanadagässen på väg mot sin långa resa, vattenpölen det går att spegla sig i. Jag tror inte längre att det är viktigt att hinna med så mycket så möjligt. Däremot tror jag på värdet av att göra varje händelse viktig. Att dricka morgonkaffet som om det vore den sista koppen, eller leta efter äventyret på väg till Lidl.

 

Denna dagen ett liv, sa Ellen Key. Och en sådan dag i taget är nog för mig.

ANNONS
Av nunofagun - 28 november 2017 08:15

Ibland förlorar jag mig själv i smutstvätt, räkningar och sömnbrist; att besvara mailen i inboxen känns som att skriva master-uppsats och jag kan omöjligen minnas livets mening, som jag annars inte direkt brukar glömma bort.

 

Allt det där brukar reda ut sig med ett par cognacspraliner och en sovmorgon, och så ett steg bakåt i tiden. Steget bakåt i tiden brukar jag göra tills fem-årsåldern, då jag fortfarande trodde att allt var möjligt och att hela världen väntade på just mig. Genom åren har jag glömt och gömt mina drömmar bara för att alltför många cyniker påstått att det går inte och man får inte. Men ingen och inget kan tysta femåringen i mig helt, hon upprepar envist vad hon vill tills jag lyssnar och gör som hon säger.

 

Jag tar itu med tvätten, betalar räkningarna och svarar kortfattat på mailen; sedan går jag ut i världen som väntar på mig och gör allt det som jag vet är möjligt oavsett vad cynikerna påstår.

Av nunofagun - 27 november 2017 08:15

Ett nytt år med nya förutsättningar behöver inte börja den 1 januari; om man misslyckas med sina goda föresatser redan första veckan, är det bra trist att behöva vänta sådär en 360 dagar på nästa chans.

 

Varje dag borde vara som ett nytt år där man har möjligheten att förändra och förbättra; varje morgon borde börja med att man fyller lungorna med ny luft, lättare att andas. Att jag under hela första halvåret av 2017 var komatrött och släpade mig mellan gymmet och sängen hindrade inte att jag vaknade idag med ett förväntanspirr i magen, full av energi och glädje bara över att leva. Om det var vitaminerna jag köpt på hälsokosten eller det faktum att jag fått rent grötkastrullen efter tre dagars skrubbande vet jag inte men när jag sprang till gymmet, kändes det som om mina fötter inte ens nuddade marken.

 

Alla dagar kan inte vara så, jag vet det, dyngdagarna måste finnas där också ty sådant är livet. Men jag tror på var och ens inneboende kraft och om man hittar den, hittar man också förmågan att börja om, dag efter dag och år efter år. Och när dyngdagarna håller en tillbaka får vi hjälpas åt att dra varandra framåt, för det är dit vi ska!

Av nunofagun - 25 november 2017 08:15

Jag tror på nuet. Det är allt som finns, det är där verkligheten för dagen uppenbarar sig.

 

Min historia har lärt mig att det som är sant idag, behöver inte vara sant imorgon; därav, har jag mer och mer insett att det är i nuet jag ska vara. När det gäller den knepiga konsten att interagera med andra människor, har jag också lärt mig att det bara leder till smärta att se tillbaka till gårdagen, oavsett om det som skedde då var bra eller dåligt. Var det bra, blir jag sorgsen över att det existerade endast då och inte nu. Var det dåligt, vill jag inte återuppleva det om och om igen, som om smärtan skulle blekna för det gör den inte. När det gäller allt det andra, det där som handlar om vad som är nyttigt och farligt, förändras det så snabbt att man blir rent av yr i huvudet över att hålla sig uppdaterad; plötsligt kan man dö av det man tryckte i sig massor av förra veckan för att leva i hundra år.

 

Jag tror på nuet; inget innan, inget efter, bara det.

Av nunofagun - 24 november 2017 08:15

Jag har en viktig rutin, den att regelbundet inventera mitt liv och dess förbättringspotentialer.

 

Det är lite som att städa i garderoben; somligt passar inte längre, annat kan ändras och så behöver jag en del nytt. Fast så får jag emellanåt insikter som är lite jobbigare än när jag konstaterar att jag aldrig kommer att bära favoritklänningen igen; allt ordnar sig nämligen inte. Det är som att vi lever i någon slags lycko-kultur där vi vill att alla filmer ska ha ett happy ending men så är ju inte livet. Jag vet precis vad jag vill ha ut av min stund på Planeten Jorden och jag bär den visionen på mina utsträckta händer för att det ska vara någon mening att gå upp på morgonen. Tack vare det, har mycket av det jag önskat mig faktiskt blivit sant; det har börjat med en tanke, fortsatt med planering och slutat med ett praktiskt genomförande. Men så finns det sådant som aldrig kommer att ske hur gärna jag än vill det och då har jag att välja mellan att blunda för verkligheten eller acceptera att just den punkten kommer jag inte att kunna checka av på min lista. Ibland kanske det gör mer skada än nytta att låtsas – både för sig själv och andra – att det omöjliga kommer att bli möjligt för även mirakler har sina gränser och när universum sagt sitt, är det så. Då är det nog bättre att låna ut en axel att gråta mot över det som är, hellre än att låtsas som att det inte finns.

 

Nej, allting ordnar sig verkligen inte; men tillräckligt mycket för att det ska vara underbart att leva.

Av nunofagun - 23 november 2017 08:15

Jag tror att förväntningar är mer negativt laddat än positivt.

 

Att förvänta sig något innebär nästan att man har krav, kanske på livet, kanske på andra människor. Det är liksom bäddat för besvikelser då, för både livet och människor har sina vägar som kanske inte alls korsar ens egna. Att ha förhoppningar och drömmar och mål är något helt annat, för de tänker jag mer handlar om att man själv är aktiv i att skapa dem istället för att lägga ansvaret utanför sig själv. När det gäller förväntningar så kan jag visst skicka ut en och annan önskning i universum i hopp om att den kommer tillbaka till mig med ett resultat. Men jag vill gärna se det som en glad överraskning bara för att slippa känna besvikelsen för det är minsann ingen rolig känsla.

 

Lite enklare att vara människa kan det nog vara, tänker jag, om man vet vart man är på väg och är öppen för det som sker på vägen istället för att förbanna det som inte sker.

Av nunofagun - 22 november 2017 08:15

Vi är olika men jag är sådan att jag behöver tävla med mig själv då och då. Jag tröttnar om jag står still för länge på samma ställe och behöver lagom med prestationsångest för att må bra; för lite av den gör att jag tappar kraft, för mycket av den berövar min arbetsglädje så det gäller att hitta mellanläget.

 

Jag vet att uttrycket ”att göra sitt bästa” kan provocera. Men för mig betyder det att göra mitt dagsbästa, vilket kan variera från att ta sig upp på morgonen till att spränga ljudvallen; det kan handla om något så simpelt som att göra en sak noggrant, dammsuga kanske, hellre än att göra en massa saker halvdant och känna efteråt att det inte alls blev som jag ville ha det. Lika viktigt är det att göra sitt bästa när man vilar, vilket man ska göra så ordentligt att man inte går upp ur sängen förrän det är dags att gå och lägga sig igen.

 

Fast det viktigaste av allt är nog att göra sitt bästa när det gäller att vara sig själv, och det kan verkligen ingen ha en åsikt om.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se