nunofagun

Alla inlägg under september 2017

Av nunofagun - 30 september 2017 08:15

Sommaren är över. Jag låter den varsamt gå för den har gjort sitt och jag har gett den allt jag haft att ge.

 

Jag ställer mig förväntansfullt på det högsta berg jag kan hitta för att invänta min årstid, hösten. Det blåser upp, vinden sliter i trädens grenar och regnet tilltar i styrka; jag andas in den råa luften och går naturens våldsamhet till mötes som om den vore min älskade. Jag har ett steg fram till stormens öga och jag tar det, jag omfamnar min höst och jag blir ett med den. Efteråt faller jag utmattad ner på löven och vilar på en bädd av senapsgult, knallorange och flammande rött.

 

Mina stunder i stillheten måste jag ha, de är heliga. Men det är i dramatiken jag lever fullt ut, det är där jag blir den jag är, omåttligt kraftfull och stark; ett människobarn är jag, men jag föddes av sturm und drang.

ANNONS
Av nunofagun - 29 september 2017 08:15

I somligt – inte allt, bara det som är viktigt för mig – söker jag perfektion.
 
Ordet väcker starka känslor, av olika skäl som jag inte riktigt har förståelse för. En och annan gör ett likhetstecken mellan perfektion och elitism, vilket jag tycker är fel. Om en kirurg ska skära i mig, vill jag nog gärna att han är perfektionist, för att ta ett exempel; i det läget är det ointressant för mig om han därtill lider av hybris. Jag vet också att somliga tar det personligt när jag uttrycker min beundran för extraordinär kompetens, som om jag skrev mellan raderna att de borde skärpa sig, men så är inte fallet; förutom när jag går till doktorn eller köper tjänster som reparation av bilen, skiter jag fullständigt i var andras nöjd-gräns går. Perfektion är något helt annat än att göra sitt bästa; det ultimata åstadkommer man inte efter ett års övning eller ett försök, man gör om det hundra eller tusen gånger tills det är fulländat och det helt enkelt inte kan bli bättre. I min värld är perfektion något sunt; jag kan uppleva total lycka framför en tavla som jag vet att konstnären gjort sitt yttersta för att fullborda och jag beundrar oreserverat den forskare som söker botemedlet kritiker säger inte finns. Andra – inte sällan samma människor som blir upprörda – delar inte min uppfattning utan menar att perfektion är osunt; de talar om det i samma mening som kontrollbehov och verkar tycka att de som siktar mot stjärnorna borde rätta in sig i ledet.
 
Att sträva efter det perfekta i det vi företar oss tänker jag aldrig kan vara fel ty tack vare att det finns de som har den ambitionsnivån, har vi ljus i våra hus och penicillin. Vi andra medelmåttor får nöja oss med att göra så gott vi kan och kan vi vara tillfreds med det, klarar vi också av att hylla dem som kan lite bättre.


 

ANNONS
Av nunofagun - 28 september 2017 08:15

När världen överväldigar mig, inträder jag i Sanctorium.

 

Ingen vet var Sanctorium är beläget och jag tänker inte berätta det, eftersom det är min tillflyktsort där jag hämtar kraft långt ifrån 3D-monster, vapenskrammel och samtidens krav. Det är tyst i Sanctorium, inget hörs utom min egen andning och ibland samstämmig sång på avstånd; jag kan aldrig riktigt urskilja orden men jag tror de är en hyllning till livet som det var tänkt att levas. I Sanctorium får jag vila, jag kan krypa ihop som en liten boll och hålla om mig själv. Här kräver ingen mig, jag behöver inte klä ut mig till narr och inte heller uppdatera min Facebook-status. Framåt kvällen kommer mina vänner på besök, jag serverar dem chai-thé och cognacspraliner under det att vi talar med viskande röster om Hemligheterna. Därute är vi alla dödliga och döende, inom Sanctoriums väggar är vi bortom det som kan skada oss. Vi skålar med varandra ty man kan aldrig veta när vi ses nästa gång men vi har ingen oro, inget kan skilja oss åt.

 

Nu är det kväll, jag släcker ned i Sanctorium för en natts djup sömn. Bredvid mitt sängläger brinner ett stearinljus med en klar och outsläcklig låga som en påminnelse om varför jag är här och varför jag återigen måste lämna Sanctorium när jag vaknar imorgon. Kanske är det som kallas verkligheten en del av spelet, kanske är det Sanctorium som är det; det spelar ingen roll, det viktiga är att hålla stearinljusets låga brinnane så att den lyser upp vägen i mörkret för dem som vill se den.




 



























 


 














 


 

Av nunofagun - 27 september 2017 08:15

Jag läste att de anklagelser som riktats mot en person var svåra att tro på emedan personen såg blid ut. Om anklagelserna är sanna eller ej har jag ingen aning om, ingen är skyldig förrän den är dömd, men nog förväntar jag mig mer av en professionell skribent än att göra ett likhetstecken mellan utseende och karaktär. Det är ännu en sådan där märklig om A så B som jag skrivit om i en tidigare blogg, eller som exemplet med mannen som omöjligt kunde vara hustrumisshandlare för att han var trevlig i hissen. Man kan inte se på en person hurdan den är; om det vore så enkelt, skulle alla förbrytare likna björnbusarna.

 

Kanske är det rentav från sagorna vi lärt oss stereotyperna som får oss att tro att livet är lika simplistiskt och kanske vill vi inte tänka längre än näsan räcker men då får vi lära oss den hårda vägen istället vilket inte är lika roligt men effektivt. Det som faktiskt är värre än att vi sätter oss själva i skiten är att vi kanske dömer oskyldiga. Jag kan inte tänka mig ett hemskare scenario än att vara offer och inte bli trodd; inte nog med att offret får uppleva ett trauma av något slag, bara för att gärningsmannen har kammat sig. ska offret behöva bevisa att det skett, och kanske därtill få skylla sig själv av någon oklar anledning. Läste nyligen om forskning i just den frågan, att vi människor har en tendens att hitta skäl till varför övergrepp sker och kan vi förvränga verkligheten så att det finns en orsak till att någon blir offer hellre än att det faktiskt finns människor som begår övergrepp, känner vi oss tryggare. I de ögonblicken är jag inte särskilt stolt över att vara människa.

 

Men, för att sluta där jag började, så är det viktigt att minnas att mycket inte är vad det ser ut, eller påstår sig vara. Kanske sparar det en besvär om man är medveten om att alla reptiler är inte gröna, de finns de som ser ut som en själv också.

Av nunofagun - 26 september 2017 08:15

Jag undrar hur många miljarder år du hängt däruppe och sett planeter förinta sig själva. Kanske orkar du inte ens längre bli sorgsen över all dumhet ty det är inte annat än korkat att få så mycket att förvalta och så lite förstånd att göra det. Inte heller har vi vett på att tacka dig för att du är ett ljus i natten som lyser upp vägen där vi irrar hit och dit som om vi inte visste vart vi är på väg; utan dig vore det verkligen helt kolsvart och då vore vi ännu mer vilse. Ibland talar jag med dig om mina futtiga bekymmer och det känns lite löjligt för inte är de något att komma med i jämförelse med istider och världskrig. Men i mitt simpla människoliv är jag liten i förhållande till universum och när jag fastnar i bana runt mitt ego så behöver jag dig för du lyssnar utan att avbryta. Jag tycker om de stunderna, kanske mest för att vi är ensamma och alla andra sover då.

 

Du är en fin vän, Månen, och jag hoppas du inte försvinner bakom molnen de nätter jag är vaken.

Av nunofagun - 25 september 2017 08:15

Välmående, eller wellbeing som det kallas ty vi ska inte prata svenska i onödan, är obegripligt komplicerat.

 

Människor plågar sig på alla tänkbara sätt istället för att göra kost, motion och vila till naturliga inslag i livet. Jag bara undrar: Varför spinna på ett dyrt gym och inte komma någon vart alls när man kan cykla för att transportera sig. Varför gå på farliga dieter när man kan utesluta dåliga livsmedel som gör oss sjuka. Varför åka på spa och bli inpackad i lera när man kan lägga sig i gräset och glo på molnen. Kanske vill vi betala för ohälsosamma hälsoråd istället för att använda vårt sunda förnuft alldeles gratis. Eller så kanske vi inte må bättre, utan bara se ut som om vi är det.

 

Innerst inne vet vi. Och vi behöver inte vänta tills den 1 januari för att göra bruk av den vetskapen.

Av nunofagun - 23 september 2017 08:15

I en morgontidning läste jag en utmärkt krönika av en kvinna vars namn jag tyvärr glömt. Krönikan handlade om hår på ställen på kroppen där vi inte anser att vi bör ha det. Egentligen ville hon gå emot normen och låta håret växa. Men hon klarade inte av det, eftersom hon kände sig ful.


Att hon kände sig ful har inget med hennes egna åsikter att göra. Vad som för tillfället är vackert eller fult är skapat av människor som tjänar pengar på vårt behov av bekräftelse och acceptans. I förlängningen handlar bekräftelse och acceptans om kärlek, som vi glömt, eller aldrig vetat, hur vi ska få på något annat sätt. Vi tror att vi vet varför vi tycker som vi tycker om saker och ting. Men sanningen är att vi är manipulerade. Reklam är inte bara en annons i fyrfärgstryck, det ligger mycket forskning bakom.


Även om jag är medveten om detta faktum och ibland står emot trender, är jag lika mycket ett offer. Jag gör dagligen fel val för att jag påverkats av reklam. Precis som kvinnan som skrev krönikan rakar jag mina ben, och andra kroppsdelar också. Jag vill inte. Men än en gång har marknadsintressena vunnit, och jag har förlorat.

Av nunofagun - 22 september 2017 08:15

Emellanåt tar jag mig tid att sortera bland mina planer. Har jag tappat bort någon ambition, glömt var jag lagt livsmålen eller ligger jag i fas?

 

Efter en översyn, konstaterar jag att läget ser bra ut. Somligt, som examen, ligger i mappen Avvaktar svar. Att dra ner på kaffedrickandet går inte så bra, så det lägger jag i mappen Femårsplan. En efter en placerar jag mina planer i rätt hög. Mot slutet får jag syn på en som jag sorterat under Förhoppning. Den verkar malplacerad. Jag granskar den från alla håll. Med ens känner jag mig ledsen. Det är ingen plan, inte ens en förhoppning. Bara en illusion. Fast jag vet varför den har lyckats gömma sig i plan-högen, år efter år: jag har behövt den. Faktum är att den har tjänat som förebild för många av mina andra planer. Nu har den bleknat, och jag ser att den inte är verklig. När jag sträcker ut handen för att kasta den i papperskorgen, upplöses den i intet, som om den aldrig funnits. Det känns lätt inombords. Och tungt på samma gång, för jag vet inte riktigt vem jag är utan den. Men jag vet att när jag har lärt mig att klara mig utan den, kommer det att finnas plats för nya planer, som är verkliga.

 

Jag lägger plan-högen åt sidan för denna gång. Och vet att när det är dags att gå igenom den igen, kommer mycket att vara annorlunda.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se