nunofagun

Alla inlägg under augusti 2017

Av nunofagun - 31 augusti 2017 08:15

Jag har varit på kurs i tre dagar. Fast egentligen handlar inte mitt blogginlägg om kursen, den är bara en introduktion till dagens tema.

 

När man går på kurs, börjar man alltid med en presentation om sig själv inför resten av gruppen. Det är nästan den nyttigaste övningen av alla, att fundera på vem man är, och vad av allt det man är som är relevant för andra att veta. Ibland blir jag så trött på att upprepa mig själv och det är ju inte bara till att byta personlighet sådär till varje ny kurs, så jag tänkte till ordentligt inför min presentation. Skulle jag möjligen presentera mig som ett kraftfält av ljus, som cognacspralinsberoende eller som pilgrim på livets vandring? Är jag det namn jag getts, min nationalitet, mitt CV? Jag kom fram till att jag är mer det första än det andra, men bestämde mig för att uppträda normalt och inte skapa oreda redan innan morgonkaffet. Att säga sitt namn underlättar, nationalitet är ointressant och meritförteckningen är oanvändbar eftersom ingen kommer ihåg den ändå. Efter så mycket tankemöda att jag nästan fick sprickbildning i hjärnbarken, kom jag fram till en begränsad mängd information om mig själv som jag tyckte mig om att kunna leva upp till, samt som kunde vara användbar för människor jag ska lösa ett antal uppgifter med under tre dagar.

 

Det tar nog någon vecka till innan lärdomarna från kursens innehåll har lagt sig, det brukar vara så när dagarna är intensiva och de nya bekantskaperna många. Men lärdomarna om mig själv fortsätter att ramla in, dag efter dag, år efter år. Kursen i att vara människa är den svåraste av alla, och den tar inte slut förrän den är slut på riktigt, om ens då.

ANNONS
Av nunofagun - 30 augusti 2017 08:15

Berit Ås är den norska professor och politiker som tog sig an begreppet härskartekniker och utvecklade det.

 

Härskartekniker förknippas mest med genus och professionella sammanhang, fast de används av både män och kvinnor, och även i andra situationer än de som är arbetsrelaterade. Oavsett vem som utövar dem och var de utövas, är det klokt att vara medveten om deras funktioner så att man kan bemöta dem; kanske bör man också vara vaksam på att man inte lägger dem i sin egen verktygslåda, utan hittar bättre sätt att förhålla sig till andra människor. Härskarteknikerna handlar om att osynliggöra, förlöjliga, undanhålla information, dubbelbestraffa eller påföra skuld och skam. Om man utsätts för något av detta ska man inte ta det personligt utan för vad det är – tekniker som används så länge de fungerar – och se till att de inte fungerar. Ett ganska enkelt sätt är att synliggöra det som pågår genom att ifrågasätta det; den som inte kan försvara sina osakliga påhopp, blir förmodligen mindre intresserad av att göra dem till en fortsatt strategi.

 

Jag kan imponeras av officiell makt som utövas med omdöme – den är en förutsättning för ett samhälle – men inofficiell makt är ungefär som en norm, den skapas godtyckligt av någon som tar sig den rätten. Vi kan alla känna oss mycket små ibland men inte blir vi större för att vi förminskar någon annan, det finns bättre sätt än så att hantera sin mänskliga rädsla. Om vi på riktigt vill göra något åt de orättvisa asymmetrierna på global nivå, kan vi börja på kontoret, i bostadsrättsföreningen och i tvättstugan; men inte genom att härska, utan genom att möta varandra på samma nivå.

ANNONS
Av nunofagun - 29 augusti 2017 08:15

Ibland uppstår förvirring bland de bekanta som läser min blogg då jag inte beskriver händelser i den ordning som de vet att de har skett; de perspektiven är dock inte viktiga, det viktiga är att jag får till bloggen som jag vill ha den (vilket tar ganska lång tid, speciellt när den kräver källarbete).

 

En del känner sig lite oroliga över att de kanske plötsligt dyker upp som huvudpersoner i min blogg, men det sker aldrig utan att jag ber om lov till det först ty jag har en stor respekt för människors integritet och den som inte vill vara med under sitt riktiga namn får en pseudonym. Då mitt eget liv innehåller begränsat med underlag, är jag dock väldigt tacksam över alla människor som vill bidra till bloggen, eftersom den egentligen främst är ett forum för de berättelser som är redo att låta sig berättas; jag skulle kunna berätta fler, men jag är lite försiktig med att göra hela min omgivning till en blogg, folk kan ju få för sig att jag vill umgås med dem bara för att få material att skriva om och så är det faktiskt inte. I de få fall jag nämner en namnlös person i relation till ett ämne, har personen ingen direkt koppling till mig (oftast rör det sig om samtal som sker högljutt i offentliga miljöer att de därför inte på något sätt kan betraktas som privata), igenkänningstecken som exempelvis kön är ändrade och händelsen ligger om inte preskriberat långt bort i tid så näst intill. Sist men inte minst är min blogg ingen dagbok; den avser inte att avspegla hela mitt liv, bara de delar av det som jag bedömer är av allmänintresse. Den information som har ett värde enbart för mig stannar i Blå Soffan ty den är inte offentlig egendom och därför kommer jag inte att berätta om vad jag gör på onsdagskvällarna, var nyckeln till mitt hemligaste rum finns eller vilken man som får mig att tappa andan. Därtill kommer jag aldrig att skriva en rad om någon av mina arbetsplatser eller andra sammanhang där jag företräder något annat än mig själv som privatperson.

 

Ordet är ett kraftfullt vapen och det ska användas med respekt; ibland, fast mer sällan, som en verbal handgranat men oftast i form av hjärtformade bokstäver att hålla i till glädje och tröst.

Av nunofagun - 28 augusti 2017 08:15

Vi människor har läggning för olika saker och att hamna på fel plats, gör det komplicerat både för oss själva såväl som andra. Det är inte lätt att veta vad rätt plats är, men en ledtråd borde rimligtvis vara hur man känner inför det man gör. Själv känner jag mig synnerligen olycklig vid tanken på att jobba inom finansvärlden och ge förtroendefulla människor råd om investeringar (mina pensionspengar har jag placerat i etiska fonder som går skitdåligt. Skulle satt dem i vapenindustrin istället). När jag däremot tänker på konflikter och kriser känner jag mig glad och förväntansfull vilket skulle kunna tyda på att jag hanterar sådant bättre än aktiemarknaden.

 

I detta sammanhang vill jag sticka ut hakan och påstå att vi lever i en kultur som övervärderar känslornas betydelse. Jag tänker att vi ibland tar dåligt underbyggda beslut för att vi vill undvika eller uppnå olika känslotillstånd, och för att vi inte vill lyssna till det sunda förnuftet för att det kanske säger annat. När vi låter oss vägledas enbart till hjärtat och glömmer hjärnan, är risken att vi väntar i all evighet på något som aldrig kommer; den stora passionen eller drömjobbet uteblir, och känner oss lurade när saker och ting inte blir som vi tänkt oss.

 

Jag tycker inte att man ska göra avkall på drömmar eller förhoppningar, tvärtom; det finns mycket som är realistiskt att drömma om och hoppas på. Dock tror jag att en viktig ingrediens för lycka är att man prioriterar en fungerande verklighet före orealistiska förväntningar på livet; om ett sunt förnuft får vara grunden i det hus man bygger, brukar konstruktionen klara stormar både på utsidan och insidan.

Av nunofagun - 26 augusti 2017 08:15

Jag såg en dokumentär på TV där en myndighetsperson uttryckte att om man är intelligent och inte döljer det, kan andra bli upprörda. Tyvärr har han rätt. Talangfulla idrottare behöver inte skämmas. Inte begåvade artister heller. Den som är duktig på att laga mat, kan få tävla i TV. Men är man smart, ska man smyga med det såvida det inte leder till ett nobelpris, för då kan alla vi svenskar känna oss malliga fast vi inte har något alls med det att göra.

 

Jag vet inte varifrån inställningen till boklig begåvning kommer men den gör mig arg. Alla sorters kunskap behövs. Ingen är finare eller bättre än någon annan. Att somlig kunskap ska hemlighållas, begriper jag mig inte alls på. Det är Jante i sin mest förvridna form, som i slutändan leder till att vi förtvinar både som individer och folk. I USA är det tvärtom. Även om konkurrensen är hårdare där, är inställningen till kompetens odelat positiv. Vi ett av mina besök hos släkten, presenterade de mig som ”kusinen från Sverige som talar sex språk”.

- Shhhhhh viskade jag förfärat. Säg inte så, de kan bli ARGA!

Men de blev inte arga, de blev imponerade. Och jag blev förvirrad. Å ena sidan kändes det bra att få ett erkännande för alla års slitsamma studier. Å andra sidan, vred sig Jante av obehag. När jag kom hem till Sverige, blev allt som vanligt igen; jag smög runt med min språkexamen för att ingen skulle tro att jag gjorde mig märkvärdig. Log ansträngt när en släkting tyckte att det var stöddigt med visitkort, slutade le när en före detta kollega sa något i stil med ”vem tror du att du är” för att jag skaffat en hemsida.

 

Jag ser mig inte som särskilt intelligent. Däremot har jag en fallenhet för vissa ämnen, som både ger mig glädje och betalar en del av mina räkningar. Hur de som vill att Jante borde vara statsminister tycker att jag ska sälja mina tjänster vet jag inte, men att sätta upp en handskriven lapp med mitt telefonnummer på anslagstavlan i ICA kanske är lagom ödmjukt. Marianne Williamson har sagt i sin dikt (”Our deepest fear”) att om vi slutar att vara rädda för vad andra tycker, kan vi vara så lysande som vi föddes att vara. Så, kära medvandrare på Planeten Jorden; släpp fram ljuset, och låt det aldrig slockna bara för att Jante trivs bäst i mörkret.

Av nunofagun - 25 augusti 2017 08:15

Jag vet att det finns människor tycker det är trivsamt och tryggt när vårdinrättningar påminner dem om deras hemmiljö.Jag hör inte till dem. Jag har olyckligt klivit in i väntrum som ser ut som någons vardagsrum, snubblande över leksaker och sedan sjunkit ned halvliggandes i en soffa som om jag väntade på hångel istället för doktorn. Nej, jag tycker inte om det, det ger mig associationer till att här kan man inte mer om sjukdomar än det går att googla sig till. Ge mig doften av medicinsk alkohol och anblicken av kirurgiskt stål, det känns trivsamt och tryggt för mig. Jag förstår med förnuftet att personalen bakom vardagsrummet är lika professionell som personalen i en steril sjukhusmiljö, men känslan säger mig annat och förnuft och känsla går inte alltid hand i hand. Så när jag måste uppsöka dem som vet mer än jag om hur jag mår, väljer jag människorna i vita kläder. Ni som tycker tvärtom kan gärna välja dem som är klädda som om de ska åka på charter, så får vi alla som vi vill vilket kan ske vid sällsynta tillfällen i livet.

Av nunofagun - 24 augusti 2017 08:15

När Black Nurse och jag var tillbaka i simhallen efter sommarens avstängning (av simhallen som reparerats. Vi har inte varit avstängda.), hade vi samlat på oss mycket uppdateringar. Det är svårt att prata enskilt i en simhall, särskilt när man måste stanna upp och vänta in pratet för då får alla andra som simmar i samma rytm göra detsamma vilket är ett exempel på dålig kollektivism. Därför håller vi helst samtalen i bastun, i en ton som inte gör alla andra delaktiga.

 

En gång var det en kvinna i bastun som sa till en annan kvinna att det var varmt. Den andra svarade att det minsann var lika varmt när hon besteg Ayers Rock. Då tyckte den första att inget slog värmen i Mojaveöknen. Den andra drämde då i med att hon redan tänkte på hur varmt det skulle vara i Phuket som hon snart skulle åka till varpå vi andra, som plågades av både värmen och konversationen, hade helt klart för oss att samtalet inte handlade om värme utan om att här satt två beresta personer som vi borde bli imponerade av. Ungefär samma scenario utspelade sig när jag var på spa och besökte en tyst avdelning som hade en dörrskylt med texten TYST AVDELNING, vilket inte hindrade två babes (av samtalet framgick att deras chef kallade dem så) att diskutera sina jätteviktiga jobb på det jätteviktiga stora byggföretaget. Slutsatsen jag drog var att det kan underlätta att göra karriär om man inte kan läsa versaler på dörrskyltar och att smicker är ett billigt sätt att höja arbetsmoralen.

 

Att prata högt i offentliga miljöer är avslöjande, kanske inte så mycket för det man säger som hur man säger det. Man kan uttrycka att något besvärar en men om vissa ord, som värme och babe, upprepas tillräckligt många gånger, kan man misstänka att det i själva verket är tvärtom. Tyvärr brukar människor som vill förmedla att de själva är viktiga höras mer än dem som vill förmedla något viktigt, men jag hoppas och tror att alla som har öron och ett sunt förnuft därtill använder dem till att förstå skillnaden.

Av nunofagun - 23 augusti 2017 08:15

Jag har ett par klänningar som jag tycker mycket om. De är korta och glansiga och väldigt urringade och så är det blingbling på dem.

 

Klänningarna lämpar sig för filmpremiärer i Hollywood för en 20-åring med långa slanka ben och har därför inte varit ute och rört på sig särskilt mycket. Eller inte alls, om jag ska vara ärlig, för hur modig jag än är när det gäller att gå mot strömmen, finns det gränser även för mig. Hemma kan jag däremot göra precis vad jag vill. Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag ska gå omkring och skrota i ett par joggingbyxor eller storstäda i en gammal t-shirt när jag kan ha någon av mina jättefina klänningar på mig. Det är verkligen en alldeles speciell känsla att dammsuga när det rasslar om strassen eller tvätta fönster och känna tvärdraget i urringningen.

 

Livet består onekligen till rätt stor del av att betala räkningar och en filmpremiär i Hollywood är kanske inte så märkvärdig när allt kommer omkring. Faktum kvarstår, med lite glamour kan en vanlig måndag bli extraordinär. Fast tills världen är redo att möta mig i en kort, glansig, urringad klänning med blingbling så tar jag nog på mig joggingbyxorna och t-shirten när det är dags att gå ut och slänga soporna.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se