nunofagun

Alla inlägg under juli 2017

Av nunofagun - 31 juli 2017 08:15

Jag har förstått att många drömmer om resor, märkeskläder, ett annat boende, en ny smartphone. Så inte jag. Jag drömmer bara om en enda sak, och det är att ha alla karaktärerna på plats.

 

Visst finns det utrymme i livet för både det konkreta och det abstrakta. Utan att underskatta värdet av ting – de kommer också med glädje – ger de ingen beständig lycka. Inget går upp mot att stå fast vid en åsikt även när alla andra tycker tvärtom. Inget är värre än att ge upp hoppet, bara för att det inte verkar finnas något val. Karaktärsdrag må vara gratis, men ack så svåra att förvärva. Det är en daglig kamp som jag vinner ibland, förlorar ibland.


Men en dag ska jag ha bråkat färdigt med mig själv. En dag ska jag se tillbaka på ett minimalistiskt möblemang och tänka att där det inte fanns någon fåtölj, fanns det plats att växa som människa.



ANNONS
Av nunofagun - 29 juli 2017 08:15

Jag generaliserar ibland. ”Det regnar alltid på min semester” är en sådan generalisering som dessutom är en ren lögn, vilket väderleksrapporten kan bevisa.


Det finns förhållandevis oskyldiga generaliseringar, till exempel att ”det var bättre förr”. Även sådana bör granskas. Vad var det som var bättre? För vem? På vilket sätt? Är allting sämre nu? Så finns de farliga generaliseringarna, och de dumma, som är en sort för sig. De uttrycker sig som ”det är så det är” och ”det vet alla”. De dumma generaliseringarna är också farliga, om vi inte ifrågasätter dem utan upprepar dem vidare. Då blir ganska snart en lögn något som alla vet, på riktigt.


Statistik går inte alltid att lita helt på men innan vi generaliserar eller multiplicerar någon annans generalisering, bör vi ta vårt ansvar och så gott det går ta reda på sanningshalten i det vi påstår. Konsekvensen kan annars bli att människor far illa. Och med det sagt, hävdar jag att somligt var bättre förr, somligt är bättre nu. Det är så det är. Det vet alla.

ANNONS
Av nunofagun - 28 juli 2017 08:15

Häromdagen slog det mig att jag inte kan minnas när jag senast skrattade så att tårarna rinner och det knappt går att andas. Det gjorde mig ledsen. Vart har det stora skrattet tagit vägen, undrar jag.

Kanske har åldern gett mig en ängslig vördnad inför livet, som om det inte längre tål att skrattas åt. Kanske har jag, trots min ständiga strävan efter det autentiska, blivit politiskt korrekt normativ och lärt mig att skratta lagom. Eller kanske är det så som jag fruktar mest, att jag har förlorat förmågan att skratta åt mina egna mänskligheter. Om jag inte längre kan det, betyder det att jag har tar mig själv på så stort allvar att jag tror att jag är viktig på fel sätt.
 
Någonstans inom mig vilar det stora skrattet, i väntan på att jag ska återuppväcka det.

Av nunofagun - 27 juli 2017 08:15

Definitionen av förväntningar är viktig, påstår jag.

 

Om jag förväntar mig att få min examen och inte blir godkänd, blir förväntningen en börda som tynger ned mig till marken. Om jag däremot förväntar mig lärdomar av min utbildning, är det svårt att bli besviken. Då blir också förväntningen uppfylld, och därmed till glädje. Jag tror att det är ett kardinalfel vi gör i livet, att ha fel sorts förväntningar. Vi specificerar vad vi vill ha i detalj och inväntar leverans som om vi gjort en postorderbeställning. Istället för att tänka i dokumentform – betyg, äktenskapslicens, antal julkort – borde vi möjligen tänka känslomässiga upplevelser. Kanske kan den gemensamma nämnaren mänsklig samvaro, utan kvitto, vara rimligt att förvänta sig. Om examensbeviset uteblir, ska jag se till att min uppsats kan läsas av andra ändå. Den tanken får mig att skriva dag efter dag, hur less jag än må vara emellanåt.

 

Jag har stora förväntningar. Och jag kommer inte att bli besviken.

Av nunofagun - 26 juli 2017 08:15

Hur kommer de undan, har jag undrat. De grälsjuka, konfrontationssökande människorna som skoningslöst mejar ner sin omgivning med det de kallar uppriktighet.

 

Alla jag mött har betett sig på samma sätt, de har varit arketyper i livets dokusåpa. Kanske är de avsiktligt utplacerade som jokrar i syfte att klä av oss andra: vem ställer sig ängsligt ett steg bakom, vem är modig nog att inte göra det. Och självklart kommer de inte undan. Till sist hinner verkligheten ikapp dem och de berövas allt. Jag har sett det ske om och om igen, utan undantag. När det gått så långt, har de tyvärr hunnit skövla allt i sin väg, bara för att ingen ställt sig framför dem.


Vi borde inte fråga oss själva hur diktaturer kan uppstå i andra länder och intala oss själva att hände det här, skulle vi stå emot. Inte så länge vi inte kan stå emot den lokala diktatorn på kontoret.

Av nunofagun - 25 juli 2017 08:15

Att släppa taget om en oförrätt är inte enkelt.

 

Ändå är det nödvändigt att försöka, för att få frid med sig själv. Att låta en oförrätt gå är inte detsamma som att säga att det som skedde inte var så farligt. Inte heller handlar det om att den som gjort en illa ska slippa ha dåligt samvete. Men så länge man håller fast vid onda, kommer det att hålla fast vid en: det krävs att man själv lossar på greppet först.


Det sägs att förlåtelse är ett viljebeslut. Kanske är det så. Men det räcker inte med att vilja. En dag är man redo för att man helt enkelt har fått nog. Och då öppnar man sina knutna nävar, och låter vinden smeka de händer som inte orkar hålla fast i något mer.

Av nunofagun - 24 juli 2017 08:15

Ibland när jag har behövt prata av mig, har det jag sagt bortförklarats. Det har gjort mig både ledsen och arg.


Att inte bli hörd ger budskapet att det som sägs inte är viktigt, eller ens sant. I mitt fall har det handlat om smågnäll och inte resulterat i något värre än att jag aldrig mer kommer att vara just de människornas bollplank. Men vad händer med den som försöker berätta om kränkningar och övergrepp? Om den därtill tillhör en utsatt grupp som redan står utanför samhället, blir den då ens trodd? Mina upplevelser på micronivå är en påminnelse om de verkliga problemen, de som är så stora att de måste ses som systemfel. Psykologiprofessor James Waller menar att det är en försvarsmekanism som gör att vi tror på förövaren hellre än offret: att en människa, eller en folkgrupp, förtjänar sin olycka verkar rimligare än att den skyldige är skyldig. Den tanken bidrar till verkliga och sociala häxjakter. Den bidrar till folkmord.


Människors berättelser är inte alltid sanna. Men alla berättelser måste höras och dömas efter samma lag, oavsett om sanningen är obehaglig. Och vill ni inte höra den, kanske ni heller inte blir hörda den dag ni har en berättelse som ni vill att andra ska lyssna till.

Av nunofagun - 22 juli 2017 08:15

Livet består av faser.


Alla accepterar inte det. Många försöker plana ut övergångarna, de envisas med att bära leopardtights ända in i evigheten. Jag vill inte ha det så. Jag vill följa med i rytmen, vara där jag känner att jag ska vara. Utan sorg går jag långsamt men bestämt in i mättnadsfasen. Jag tänker inte upptäcka fler kontinenter eller förtäras inifrån av fler passioner. Jag är färdig med galenskaperna. Jag har prickat av de genomförbara drömmarna på listan, strukit de ogenomförbara och skakat åt huvudet åt dem som jag inte vill veta av längre. Nu vill jag ha lugn och ro. Jag vill se molnen dra förbi utan att försöka hinna ikapp dem. Jag vill ta fram den rosa boxen med alla mina minnen och smeka dem försiktigt så att de inte går sönder. Jag vill höra gårdagens musik utan att behöva dansa till den.


Vad som kommer efter mättnadsfasen vet jag inte, och jag bryr mig inte heller. Jag tänker stanna här ett bra tag, och dricka så många påtårar kaffe jag har lust med.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se