nunofagun

Alla inlägg under juni 2017

Av nunofagun - 30 juni 2017 08:15

Ibland förvånar jag mig själv något oerhört, och inte alltid i positiv mening. Jag kan säga och göra de mest märkliga saker fast jag inte alls vill egentligen och det får mig ju att undra om kontakten mellan hjärnan och resten av kroppen tillfälligt bryts i de stunderna, ungefär som när jag har störningar på min internet-anslutning.

 

Efter långvarig tankemöda har jag kommit fram till att jag har en del negativa drivkrafter som tar över för att skydda mig även om resultatet kan bli tvärtom. När jag ser tillbaka på en del beslut jag tagit, har de inte alltid varit grundade i sunt förnuft utan mer i irrelevanta känslor. Jag har inte gjort allt jag velat i livet; somligt har helt enkelt inte gått, som det där med att jag inte kan bli soldat för att jag ser för dåligt, och annat har helt enkelt skrämt skiten ur mig så mycket eller för all del också verkat för besvärligt att jag undvikit det. Jag måste ju förmoda att en dålig magkänsla indikerar att något bör undvikas, men det har säkert också funnits sådant som hade varit bra för mig om jag inte hade argumenterat så kraftfullt emot det, alldeles på egen hand. För visst har jag gjort andrahandsval bara för att de varit lättare, eller mindre otäcka (i det sammanhanget vill jag nämna att jag tycker sådant är lätt som normala människor knappt klarar av medan jag kan få hicka av det andra ser fram emot. Det gör mig användbar i till exempel katastroflägen eftersom jag inte är rädd för döden medan orden tills döden skiljer oss åt gör mig fullständigt skräckslagen). Fast faktiskt tror jag att man inte ska göra allt man känner motstånd inför, även om man missar lite på vägen; det är tröttsamt att gå emot sina reflexer dagligen och stundligen och man behöver inte vara modig jämt. Någon måste ju vara trumslagarflicka och då kan jag bli det när jag blir stor och så kan någon annan gifta sig och skaffa familj så jag slipper befolka jorden.

 

Och just nu vill jag inte diska för det känns oöverstigligt och då låter jag bli det för det kommer en dag imorgon då motståndet kanske inte är lika stort.

ANNONS
Av nunofagun - 29 juni 2017 08:15

Det gäller att fokusera på rätt saker så att man inte får mer av det man inte vill ha. Till exempel så hjälper det inte att jag tänker jättemycket på den kraschade laptopen, den blinkar inte mer åt mig för det. Mycket bättre är det att tänka på min nya dator som står där alldeles tom och väntar på bloggar, sociala nätverk, hardtrance och högupplösta foton.

 

Det är en lättnad att ha ett fungerande arbetsredskap igen. Dock är det inte enkelt att försöka bygga upp det gamla i en ny miljö som förmodligen inte är helt kompatibel. Jag tänker att när det är svårt att frivilligt lämna det som varit, måste det kanske till att det kraschar helt för att man ska ta det där steget till en ny dator eller ett nytt liv. I alla fall var det så när jag blev utbränd och det är så nu när datorn verkar ha blivit det också. Kanske ska man vara aktsam med vad man bär med sig och inte försöka kopiera allt rakt av, om det nu var alltet som gjorde att man själv eller datorn kraschade. Det är lätt att tro att man behöver allt man haft, även det dåliga, bara för att man är van vid det. Men så sker det där man inte vill vara med om och det är paradoxalt nog en möjlighet att trycka på delete och börja om från början. Med datorer och liv är det nämligen så förunderligt att man får nya chanser, flera gånger till och med, att starta från scratch.

 

Det viktigaste jag har i minnet ska jag behålla, men jag vill också lämna plats för det nya så att det jag gör imorgon blir en förbättrad version av det jag gjorde igår.

ANNONS
Av nunofagun - 28 juni 2017 08:15

Jag läser en artikel om psykologen Stefan Sandström, expert på hot och våld. I texten hittar jag en mening som intresserar mig; den som behandlar andra illa försöker skyla över sin egen känsla av att vara värdelös, säger han.

 

Jag tror inte att detta påstående är helt sant. Det finns andra undersökningar som visar att inte bara självkänsla påverkar hur vi behandlar andra utan även brist på empati, eller en känsla av att faktiskt stå över andra. Men det går inte att komma ifrån att självkänsla är en oerhört viktig del av en personlighet och att bristen på den – eller för all del för mycket av den – nog är en vanlig orsak till elände i våra liv; inte bara ska man brottas med sin egen självkänsla och få den att uppföra sig, man ska också behöva stå ut med effekterna av andras självkänslepyssel. Generellt brukar jag hålla mina egolegobyggen för mig själv men jag har haft förmånen att utsättas för många andras genom åren så jag vet hur de kan uttrycka sig; allt från den kvinnliga kollegan som gick in till chefen och bad att få jobbet jag precis blivit erbjuden till väninnan som systematiskt använde andras misslyckanden som bränsle för sin egen tillväxt. Jag kan inte känna något större medlidande med den som känner sig pytteliten och låter mig betala priset för det. Bristande självkänsla är ändå ngen sjukdom och det är inte OK att göra andra illa för att själv må lite bättre en kvart.

 

Jag är övertygad om att det enda som hjälper en skadad självkänsla är att ge sig själv en sund uppmärksamhet och inte andra en osund; när allt kommer omkring är det inte andra som är problemet i våra liv, utan vi själva.

Av nunofagun - 27 juni 2017 08:15

Ibland känner jag mig beklämd av att vara bara en droppe i ett hav.

 

Jag tror att den känslan kallas missnöje och den är lömsk, för den kan få vem som helst att ge upp. Men den kan också få mig att använda musklerna till att simma åt ett annat håll för att inte frysa till is. När missnöjet på det sättet blir konstruktivt, kan jag se hur värdefullt varje bidrag är istället för att jag åstadkommer endast litet av värde. Jag tar också tillfället i akt att lära av de som kommit längre istället för att gräma mig över att jag inte har mer kunskap. Inte heller bekymrar jag mig över att tiden kanske inte räcker till, utan litar på att den tvärtom är alldeles tillräcklig för att jag ska hinna göra det jag tänkt mig.

 

När missnöjet kommer på besök, bjud inte in det för att stanna; resonera med det och se till att vinna argumentationen om hur en droppe i ett hav räcker till, istället för att vara otillräcklig.

Av nunofagun - 26 juni 2017 08:15

Idag ska jag berätta om Kurre och Leo.

 

Man skulle kunna säga att Kurre och Leo är bästisar, fast det stämmer inte riktigt; bästisar kan man ha många, men Kurre och Leo har en vänskap som är lite mer speciell än så. Redan första gången de sågs, var det som om de alltid känt varandra. Där är du ju, sa båda två och så började de genast leka tillsammans. Allt eftersom Kurre och Leo har lärt känna varandra har de funnit mer och mer likheter och de tycker liksom inte det där med att Kurre är en kanin och Leo ett lejon är ett hinder; de har ju en massa gemensamt, båda två tycker till exempel om att äta glass och titta på tecknad film. Sedan finns det skillnader mellan dem också och det är bra, för då kan de lära av varandra. Leo lär sig att hoppa av Kurre och Kurre lär sig att vifta på svansen av Leo. De uppmuntrar också varandra att bli bättre på att vara de djur de är; Kurre applåderar med sina små tassar när Leo tränar på att ryta fast det mest låter som ett jamande och Leo ropar ”engångtill” när Kurre säger mojötter istället för morötter. Precis som det är krångligt ibland att vara människa, är det heller inte lätt att vara ett mycket litet djur. Speciellt inte om man är en kanin som inte har lust att hoppa åt samma håll som andra kaniner eller ett lejon som hellre kramas än klöser. Man kan rentav bli ledsen när andra kaniner och lejon och människor tycker att man borde hålla sig till sin art och bete sig som dem. Kurre och Leo förstår inte varför, eftersom det gör dem lyckliga att vara Kurre och Leo. Det finns nog inget finare, tänker de, än att möta någon som låter en vara den man är.

 

Och så viftar de jättemycket på svansen båda två för att det gör dem så glada innan de somnar tätt intill varandra under en virkad färgglad filt.

Av nunofagun - 24 juni 2017 08:15

Pablo Picasso lär ha sagt att livet handlar om att finna sin gåva och sedan ge bort den. Det är tänkvärt, även om Picasso själv nog inte lär ha gett bort sina målningar utan tagit rätt bra betalt för dem.

 

Jag hade en fas då jag letade väldigt efter mina gåvor. Det var slöseri med tid eftersom jag redan hade koll på dem, fast jag inte förstod det då. Jag tror det är så med mycket, vi går och väntar på att saker ska ske fastän de pågår hela tiden men inte på det sätt vi tänkt oss. Tunnelperspektivet är bekvämt, vi riskerar inte att se något annat än det vi förväntar oss men vi kan heller inte få mer än så. Och när vi väl kommit på vad våra gåvor består i, är det inte alltid lätt för oss att släppa taget om dem och det är synd, för då stagnerar de och är inte till nytta för vare sig oss själva eller andra. Det är viktigt med omsättning, att allt går runt i ett evigt flöde och aldrig stannar till hos en individ. Vi glömmer att vi inte äger något alls utom våra identiteter och vad vi gör med dem och så försöker vi hålla fast vid ting och tankar som inte tjänar oss.

 

Jag vet inte säkert om jag kan men minst en gång om dagen ska jag försöka att lyfta mig över mig själv för att kunna se på min värld med ett fågelperspektiv; och sedan vill jag göra en Picasso.Årets sommar har hittills inte gått till historien som den varmaste. Men några heta dagar har det varit, och fler kommer. 

Av nunofagun - 23 juni 2017 08:15

Veckan får gå till historien som en av de mer prövande jag varit med.

 

Irritationsmomenten måste räknas till kategorin i-landsproblem och jag har definitivt varit med om värre saker, men ändå. Jag ska inte belasta er med detaljerna men det började med 55 000 datafiler och slutade med att jag stängde av frysen av misstag; allt däremellan ska jag bespara er. Det är egentligen inte intressant vad som händer när man kommer in i en sådan där cykel utan kanske mer varför och hur man hanterar att plötsligt vara mitt i ett brick game där tegelstenarna kommer ramlande allt snabbare. Det kan inte vara en slump att ingenting fungerar och att varje åtgärd leder till minst ett nytt problem. Jag har förstås inget vetenskapligt att komma med men jag har läst en bok om något som kallas synkronicitet och det skulle inte förvåna mig om det är något magnetiskt. Därför tror jag att man kan vända den illvilliga sortens synkronicitet till en mer välvillig om man är vid gott mod och helt enkelt tar itu med svårigheterna. Om ni undrar hur jag lyckades med det, kan jag meddela er att efter 55 000 kraschade datafiler var jag knappt kontaktbar men när jag överlevt det däremellan och kröp runt på golvet för att torka upp det som runnit ur frysen, kände jag mig nästan lika tapper som Angelina Jolie i Tombraider.

 

Nu är den slut, helvetesveckan och jag har fått fler tegelstenar i huvudet än på plats. Men nästa gång får ni akta er, ni som gör mig till ofrivillig deltagare i ert brick game för då ska jag måla blommor på alla tegelstenarna och bygga ett torn som når till himlen.

Av nunofagun - 22 juni 2017 08:15

Det finns tre olika strategier som både djuren och vi människor tillämpar när vi känner oss trängda; att fly, spela död eller slåss.

 

Jag måste erkänna att jag till stor del föredrar den sista, fast jag inte tillämpar våld på annat sätt än mot omständigheterna; är jag arg, blir mattorna piskade ordentligt (jag vet, det är förmodligen bara jag som fortfarande piskar mattor). Är jag ledsen, målar jag läpparna extra röda och är jag frustrerad över något som inte fungerar, gör jag något som fungerar. Det tar inte bort de jobbiga känslorna, men det gör dem meningsfulla; jag kan inte tänka mig något värre än att bli paralyserad av dem och kunna röra mig först efter att jag åldrats ett år och missat en massa av livet. Det har hänt att jag har flytt, och ibland har det varit nödvändigt; man ska inte stanna på platser som är så dystra att man blir likadan själv. Andra gånger borde jag ha stannat och hållit ut och det brukar jag tänka på idag, när jag får för mig att prova någon annan metod än den våldsamma. Jag säger inte att det är lätt, men jag tror verkligen att det går att bruka alla känslor konstruktivt för i grund och botten är de energi; destruktiva blir de om de kanaliseras fel, eller man övermannas av dem.

 

När känslorna är så starka att de hotar att dra ner en mörkret kan man i alla fall försöka att använda dem till att hålla en svag glödlampa tänd; kanhända lyser det upp vägen tillräckligt för att man ska se var man går.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se