nunofagun

Alla inlägg under maj 2017

Av nunofagun - 31 maj 2017 08:15

För någon vecka sedan upphörde inte bara laptopen att fungera utan även mobilen.

 

Jag tyckte då att det var lämpligt att beklaga mig en stund över att inget håller nu för tiden, annat var det förr när man ärvde sin transistorradio från den äldre generationen och bakelittelefonen klarade av att ramla i golvet minst en gång om dagen. Därefter blev jag lite skraj över att vara avskuren från alla mina kontaktmöjligheter; om jag till exempel skulle ramla och bryta benet, fanns det inget sätt för mig att meddela omvärlden detta. Efter att ha travat några håglösa varv runt lägenheten, försiktigt för att inte halka, satte jag på en CD-skiva med stillsam musik och tog fram min målarlåda. När jag hörde musiken kom en massa minnen till mig daterade fn, det vill säga före notebooken. Målarlådan sa att den hade saknat mig, och erbjöd sig att färglägga min dag vilket inte hade gjorts på länge. När jag lade mig på kvällen och för en gångs skull inte var trött på grund av internet-inputs, kände jag mig bejakad av livet. Musiken och färgerna följde mig in i drömmen, och dröjde sig kvar även nästa morgon. Då jag kom till affären där jag köpt notebooken, sa säljaren att det var kortslutning i batteriet eftersom jag använt både det och el-anslutningen samtidigt. Jag tänkte att han inte visste hur rätt han hade. Då jag kom hem, tog jag ur batteriet på notebooken och plötsligt fungerade också androiden igen.

 

Teknik är viktigt; när den fungerar, underlättar den livet. Ändå får inte inte glömma att också färglägga sina dagar, för annars kan det bli kortslutning i batteriet.

ANNONS
Av nunofagun - 30 maj 2017 08:15

Jag har tänkt på hur det som kallas misslyckande kan sänka en människa till botten, bara genom att uttalas.

 

Att vara misslyckad i dagens samhälle är, vad jag förstår, detsamma som att vara socialt död, vilket verkar vara ett plågsamt tillstånd. Vidare tänkte jag att misslyckande är kopplat till värderingar utanför en själv, även om man ibland kan tro att de är ens egna vilket de blir om man hjärntvättas med dem tillräckligt frekvent; därför är människor egentligen inte olyckliga för att de har misslyckats med sina egna ambitioner, utan samhällets. Vikt är ett exempel. Massor av vackra, normala kvinnor känner sig misslyckade för att en norm säger att de borde se annorlunda ut. I en annan tid eller en annan kultur hade de kanske tvärtom varit ovanligt lyckade. Att välja bort barn, som jag gjort, är ett annat exempel. Det är definitivt inget misslyckande i mina ögon, eftersom jag är helt säker på att jag har valt rätt och att beslutet är väl genomtänkt. Men det finns stunder då jag möts av människor som ifrågasätter det till den grad att jag börjar oroa mig för att jag till slut ska tro dem och känna mig misslyckad i alla fall, eftersom jag uppfattas som det enligt normen. Normen är svår att frigöra sig helt ifrån eftersom den styr så mycket av den värld vi lever i; det är inte lätt att hålla isär sin egen och samhällets, särskilt som samhällets har så många företrädare som ivrar för kollektivanslutning till den.

 

Jag är inte helt säker på vad det innebär att vara socialt död, det är nog otrevligt. Men det borde vara värre att frivilligt ge bort sitt enda liv till någon annan att levas till ingen nytta alls för en själv; det är nästan som att inte finnas alls och det, om något, borde vara det största misslyckandet av alla.

ANNONS
Av nunofagun - 29 maj 2017 10:30

Jag må finna nöje i att fundera på hur många stjärnor det egentligen finns på himlen och över min maktlöshet inför de stora eländena i världen, men jag är inte i de känslotillstånden 24 timmar om dygnet.

 

En annan av mina favoritsysselsättningar är att städa min sminklåda. Sminklådan är ingen metafor, den är verklig och innehåller färger och borstar och pennor som är lika roliga att använda som fantasin på en ibland grå vardag. Vad det säger om mig, vet jag inte riktigt. Jag vet dock att vi har lätt för att döma varandra utifrån de olika situationer vi möts i. Somliga människor ser mig som dyster och alltför fokuserad på livets allvar, andra uppfattar mig som blond. De allvarliga frågorna ger mig en djupare mening med livet, sminklådan ger mig en sorts champagne-bubblig glädje; de två kompletterar varandra så bra. Jag har säkert bloggat tidigare om mannen jag svärmade för, han som såg rätt igenom mig när jag hade en palett i ansiktet, men som plötsligt blev jätteintresserad när jag för ovanlighetens skull var tapetbeige. Jag gissar att man skulle kunna bedöma honom som seriös och mig som ytlig men om man dömer ut någon bara på grund av färg (är inte det lite rasistiskt?), är det väl i det ytligheten sitter, tänker jag, och inte i färgen.

 

På ett sätt är vi alla ytor. Vi är kläder och Facebook-profiler och yrkestitlar. Och så är vi det som finns alldeles under ytan som sträcker sig från beige till läppstiftsrött; alla de nyanserna är värda att lära känna, på djupet.

Av nunofagun - 27 maj 2017 08:15

När jag fick förkylningar förr, blev jag alltid jättedålig i en vecka. Min stackars kropp har numera insett att det inte är någon idé att be om att få vila så länge, varpå den har övergått till att bli compact-sjuk i två dagar eftersom det är vad kalendern medger.

 

Att inte ha tid att ligga i sängen när man är sjuk är inte sunt, och det är ett tecken på att det är samhället det är fel på, inte oss människor. Jag vet inte riktigt hur evolutionära vi var tänkta att bli från början, men det kan ju inte ha varit avsikten att vi skulle mutera till maskiner. Ändå gör vi vårt bästa för att det ska ske, vi pressar oss förbi alla rimliga gränsvärden tills vi kollapsar och slutar fungera och det är säkert bra för statsfinanserna, en pension mindre att betala ut (för övrigt samma resonemang som förts om krig i alla tider, att det är välgörande för ekonomin och håller befolkningsökningen på en jämn nivå).

 

Jag har ett bra liv på många sätt, även om det är långt ifrån fulländat; den tredje graden av det kommer jag aldrig att uppnå eftersom jag lever i en sekulär tid och kultur som i brist på krig inte siktar mot det fysiska hjärtat utan själen, ty Paris Hilton är Gud. Jag lägger en bit om dagen i livspusslet som aldrig går ihop och det är som det är; så länge somliga bitar visar en skymt av himmelsblått, kan jag leva med att helhetsbilden är kamouflagegrön.

Av nunofagun - 26 maj 2017 08:15

Jag har roat mig med att titta på tecknad film, Ice Age. Det finns en fantastisk sensmoral i filmen, den att en hjord inte behöver bestå av individer av samma sort; den sabeltandade tigern lämnar sina medtigrar för att vandra tillsammans med en mammut och något råttliknande, möjligen en lemur. Mammuten och lemuren träffar under vägen andra mammutar och lemurer men även fast de blir glada över att möta dem som ser likadana ut som de själva, håller de ihop med sin lilla flock.

 

I det sammanhanget tänker jag på begreppen normal och normativ. Det är mycket vi kallar för normalt, fast det inte nödvändigtvis behöver vara det. Jag antar att begreppet normal är kopplat till något slags majoritetsbeteende och här avstår jag från att ge exempel på diverse masspsykoser som inte på något sätt kan anses normala. Det borde vara mer rätt att använda begreppet normativ om en vanlig företeelse, och därmed lämna utrymme för att det kanske finns alternativ som är mer rätt eller riktiga, eller i alla fall möjliga att välja. Ordet normal gör att människor får svårare från att avvika från en gruppmentalitet de kanske inte vill vara en del av, för vem vill vara onormal? Faktiskt tror jag att bara tanken på att bli kallad det avskräcker många från att leva autentiskt. Det finns så många sammanhang, som arbetsplatser, där vi måste uppgå i en normal eller normativ gruppidentitet att det blir än viktigare att få vara den man är i de få, privata stunder man har.

 

Det är inte normalare att vara tiger än mammut eller lemur, möjligen mer normativt eftersom det är ont om mammutar nuförtiden och lemurer är svåra att fånga på bild. Var och en må gå med den flock som känns bäst, och få känna sig helt normal.

Av nunofagun - 25 maj 2017 08:15

Jag och Ärkeängeln sitter i bilen på väg hem från landet, där vi besökt Grannen och hennes syster.

 

- Det var väldigt vad det luktar rök, säger jag förundrat.

- Rök? Här i bilen? Svarar Ärkeängeln klentroget.

Vi sitter tysta en stund och begrundar detta.

- Det var väldigt vad det luktar nyklippt gräs, säger jag sedan.

- Nyklippt gräs? Ekar Ärkeängeln då uppgivet emedan vi befinner oss mitt ute på motorvägen.

- Nu luktar det tjära, säger jag olyckligt då vi passerar en massa granar.

Ärkeängeln svarar inte.

- Nygrillad korv, viskar jag med små bokstäver i det att vi åker förbi en hästhage och Ärkeängeln far ut i att jag har tomtar på loftet och att hon vill åka länsbuss resten av vägen hem.

Plötsligt minns jag att en läkare som var specialist på stress berättat för mig att när starka dofter kommer över en, är det ett tecken på att hjärnan läker. Kanske har jag haft en och annan trasig hjärncell som börjat fungera tack vare skogspromenaderna och därför i ren välvillighet belönar mig med lukter jag glömt. Jag känner mig riktigt lycklig när jag tänker på detta.

 

Därefter fiser Änglahunden och Ärkeängeln medger att nu inbillar jag mig inte. Vi vevar ner rutorna och kör över stadsgränsen; resan är över för den här gången.

Av nunofagun - 24 maj 2017 08:15

King of the Hill har uttryckt en stilla nyfikenhet på det som finns bortom berget och jag erbjöd därför att guida på en så kallad betongvandring i förorten.

 

Resan till förorten gick med kollektivtrafiken, där han trängdes med urinvånare för att få in rätt känsla, Jag mötte upp vid hållplatsen för att han inte skulle gå vilse bland alla höga hus där allting vid första anblicken ser likadant ut. Fast när man kommer närmare husen, ser man att de är både grå och röda och bruna och blå. Man ser också att det finns en hel del tecken på mänskligt liv i dem, och att det växer blommor i rabatterna utanför dem. Mellan husen finns också vatten. Ofta kommer det uppifrån, vilket är rent märkvärdigt när man tänker på det, men det finns också en fontän och en liten damm med salamandrar i och snäckskal på botten ty en gång var allt detta hav. Förutom betongen finns också sten som lagts på sten en gång för att begrava de döda, så långt tillbaka som bronsåldern. Och innan betonghusen kom, fanns här bondgårdar och marken var jord där det växte och skördades. När jag tänker på det, är det som att en film spelas upp för mig, där släkten lever och dör och nya kommer för att använda platsen där jag nu bygger mitt liv på ett nytt sätt. Var tid har på det sättet sin mänsklighet, som beslutar om var stenarna ska ligga och vad de ska användas till.

 

När vi passerat den sista anhalten på betongpromenaden, min favoritstaty i gjutjärn som tidigare stod mitt i skogen men har flyttats till ett mer synligt ställe, är cirkeln sluten ty statyn visar två människor samman i en evig dans; och så går vi runt, runt här på Planeten Jorden, vi bygger och river och börjar om igen och det är förmodligen som det ska vara.

Av nunofagun - 23 maj 2017 08:15

Häromdagen fick jag ett lila kuvert med en trevlig överraskning i. Det är inte var dag det händer minsann; oftast får man bomber och granater, fast kanske inte i brevlådan utan på annat sätt.

 

Dessvärre vet jag inte vem som haft godheten att förgylla mitt liv på detta sätt, emedan kuvertet kom utan avsändare. Det känns lite märkligt att inte få uttrycka min tacksamhet över gåvan. Jag undrar förstås också vad jag gjort för att förtjäna den, men inte heller det kan jag fråga. Kanske är det så med många av livets välsignelser, att de seglar ner i ens brevlåda alldeles som av sig själva och man förstår inte varför eller hur det gått till. Det är inte alltid de är så tydliga som ett lila kuvert och därför ser man dem inte. Märkligt nog, kommer de tristare händelserna i livet ofta med avsändare och det kan ju i och för sig vara bra att veta vem man ska akta sig för.

 

Till avsändaren av det lila kuvertet med glädje i vill jag rikta ett varmt och uppriktigt tack: jag vet inte vem du är, men jag vet att du är människa med ett stort hjärta som skimrar i regnbågens alla färger.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se