nunofagun

Alla inlägg under april 2017

Av nunofagun - 29 april 2017 08:15

Jag är så trött.


Är ledig från nattjobbet i en vecka och kan sova när jag vill. Så det gör jag. Somnar sittande, stående, gående. När jag vaknar ur komasömnen, är min första tanke när jag kan sova nästa gång. Jag har inget betungande som hänger över mig. Delar upp pluggandet i rimliga doser, en uppgift varje dag. Samma med skrivandet. Vårstädningen av lägenheten är klar, det finns ingen oreda som ska skyfflas in i garderoben. Allt som hör säsongen till är avbockat; deklarationen är inlämnad, bilen tvättad, balkongen sopad. Ändå är jag så trött. Släpar mig ut på förmiddagen, något stärkt av en stadig frukost. Cyklar i riktning mot solen, värmer mig. Börjar snarka redan på hemvägen och stupar i säng omedelbart jag kommer innanför dörren. Inga bekymmer tröttar mig. Jag har mycket att glädja mig åt. Saknar inget, känner mig älskad både av Himlen och människor här på Planeten Jorden. Ändå orkar jag inte flytta kudden till nästa steg av Maslows behovstrappa, kommer inte längre än att sömnigt lyfta ett ben och balansera på det andra, likt en stork. Tittar på klockan. Om någon timme, kan jag med att krypa ner under täcket igen.


Läser ni ett blogginlägg här efter helgen, har jag lyckats ta mig upp. I annat fall, har jag gått i idé och kvicknar till liv först när björken lövas. 

ANNONS
Av nunofagun - 28 april 2017 08:15

När människor frågar mig vad min uppsats handlar om, vet jag knappt det själv längre. Jag har gjort om den så många gånger att jag inte riktigt minns vilken version jag håller på med just nu. Ursprungligen skrev jag om propaganda i demokratier, och hur ”vanligt folk” ska kunna genomskåda den. Jag tyckte att det var ett rätt viktigt ämne. Men se sanningsbegreppet är filosofiskt och hör inte hemma i samhällsvetenskapliga discipliner, fick jag veta då. Således tog jag bort allt som hade med sanning att göra, och skrev istället en uppsats om icke offentlig militär verksamhet (vilket är samma sak, fast från ett annat perspektiv). Jag fick tillbaka uppsatsen med kommentaren att frågan var för stor. Tredje gången jag skrev om uppsatsen, vred jag den därför i ytterligare 90 grader och lade fokus på hur västvärldens interventioner i tredje världen kan skapa konflikter istället för att göra slut på dem. Än en gång blev jag underkänd, varför, har jag förträngt helt.

 

Självklart handlar inte kritiken enbart om tolkningen av begrepp eller brist på avgränsning av forskningsfråga. Jag har fått arbeta om det teoretiska ramverket, metodiken och bevisföringen. Nu är jag registrerad för fjärde gången på universitetet. Allt som behövs är kompletteringar, jag behöver varken försvara uppsatsen igen (vilket jag gjorde med den första versionen likt St Göran mot draken) eller opponera någon annans uppsats. Men det är stopp. Det handlar inte om att det är jobbigt att skriva. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till med mina 40 otillräckliga sidor. Kanske borde jag trösta mig med att Bill Gates inte heller klarade sin master-examen. Fast jämförelsen känns lite skev när man jämför våra inkomster. Jag klarar mig ändå, jag har en inkomst och skriva får jag, fast mitt skrivande är mer närproducerat än globalt. Det som grämer mig är allt arbete och alla timmar jag lagt ned på att söka information som jag vill att människorna i stugorna och höghusen ska få ta del av. Jag, som gått den långa vägen, ville vara en länk mellan den akademiska världen och ”vanligt folk”, tolka hieroglyferna som inte är meningen att gemene man ska förstå. Empowerment, kallas det, rätten till de verktyg man behöver för att kunna ta makten över sitt eget liv.

 

Det må vara så att Aristoteles inte har att göra inom en samhällsvetenskaplig disciplin. Men lögnen är högst reell, och det effektivaste vapen som finns i en demokrati där ingen utanför den akademiska världen vet att sanningen inte är något annat än en teoretisk konstruktion. 

ANNONS
Av nunofagun - 27 april 2017 08:15

Jag är inte så mycket för att använda bloggen som dagbok,


Jag tycker inte om att ha en huvudroll, är hellre statist där jag kan passera obemärkt i en folkmassa om än kanske gåendes i en annan riktning än övriga. Därför har jag svårt att förstå drivkraften att bli känd, som om det vore ett yrke i sig. Jag har försökt finna skäl till att till exempel systrarna Kardashian är kända men ingen kan riktigt förklara det. Det är ett kusligt fenomen, att vara känd och få betalt för något man inte gör utan är, eller rättare sagt inte är. Ännu kusligare är det att vi beundrar dessa kändisar som om de åstadkommit något på riktigt. Vi slukar rubrikerna om funnen och förlorad kärlek och antal kilon upp och ner och på något sätt gör det väl oss lyckliga fast jag inte förstår hur och varför. Kanske tror vi att vi vill leva deras liv fast inte verkar det vara något eftersträvansvärt att se sin vikt eller partners snedsteg på löpet. Ändå är det skvallret och skandalerna som får mest läsare, inte lokalpressen som skriver om dem vi bor granne med och borde bry oss mer om.


Jag föreslår att vi låter systrarna Kardashian bli statister i våra liv och ger plats åt scenen åt alla vardagshjältar, som faktiskt både gör och är på riktigt.

Av nunofagun - 26 april 2017 08:15

När människor frågar hur läget är, svarar jag oftast ”prima”.

- Du har det bra du, kan de då säga, lite surt.


De tror förstås att ”prima” betyder att jag är mer lyckligt lottad än dem. Att jag slipper deras skoskav, själsskav, relationsskav. Så är det inte. Jag drabbas av väl så mycket svårigheter, ibland mer än många andra jag känner. Mitt prima-värde relaterar till hur jag hanterar mina skav. Således kan jag faktiskt känna mig glad och tillfreds fastän jag blöder, både invärtes och utvärtes. Det har inte alltid varit så. Jag har länge befunnit mig i ”när det här är över, ska jag bli lycklig”. Fast det är aldrig över. När ett problem är löst, dyker ett nytt upp. Det finns alltid en räkning att betala, en konflikt att lösa. Någonstans under vägen, bestämde jag mig för att visst måste jag reagera på det negativa som sker, men inte längre låta det påverka mig så att alla livets glädjeämnen kom i skymundan.


Såklart är en positiv livshållning inte enbart ett viljebeslut. Om det vore så enkelt, hade jag sanningsenligt kunnat svara ”prima” för längesedan. Vid varje motgång, får jag bråka med mig själv. Men jag ser till att alltid vinna, för om jag förlorar, är inte bara jag förlorad utan även den enda existens på Planeten Jorden jag har.

Av nunofagun - 25 april 2017 08:15

När jag för många år sedan låg kraschad på marken likt en fågel med brutna vingar, ringde en arbetskamrat för att muntra upp mig.

- Gå och köp dig en ny tröja, var hennes råd.

Jag minns fortfarande hur arg jag blev. Min värld som jag kände den hade gått under, mina känslor var i kaos. Men en ny tröja skulle hjälpa!


Jag dömde henne onödigt hårt den gången, eftersom jag inte kände mig förstådd. Idag, när jag har fått perspektiv på krisen jag genomgick då och har överlevt några till efter det, tänker jag annorlunda. Shopping som botemedel när livet havererat är heller inte särskilt fruktbart, förutom för säljaren förstås. Men om en ny tröja, ett rödare läppstift, några gilla på Facebook lindrar smärtan i några minuter så må det vara hänt så länge det inte blir en livsstil. Vi kan mäta glädje i parametrar som sträcker sig från falsk till äkta, och sträva efter den äkta. Men på vägen dit, måste vi kanske ibland använda oss av blingbling för att inte mörkret ska bli så kompakt. I bästa fall, ger det oss också den skjuts vi behöver för att ta itu med problemen på rätt sätt.


Jag köpte ingen ny tröja, fast jag nog borde ha gjort det. Vad jag gjorde istället, minns jag inte. Men nästa gång – för det blir en sådan – så ska jag köpa en ring med en oäkta sten, som lyser ikapp med solen och ger mig en stunds glädje. 

Av nunofagun - 24 april 2017 08:15

En gång i tiden, stod människorna i direkt förbindelse med Gud. De behövde inte söka efter Honom; Han var ständigt närvarande. Ville de tala med Honom, så gjorde de det, och de hörde Honom svara. Det var ingenting konstigt med det, människorna visste ju att de var ett med Gud, en förlängning av Honom. Livet var enkelt, Kärleken villkorslös och obefläckad.


Men Universum är dualism, så även på lilla Planeten Jorden. Ljus och mörker är oförenliga tills den dag Ljuset lyser så starkt att mörkret uppslukas av det. Tills det sker, pågår ständigt en kamp mellan dessa två krafter; den kraft som bara är, och den kraft som måste gödas för att existera. Redan då fanns reptilerna på Planeten Jorden, och de ville förslava människorna för att de skulle tjäna reptilernas syften. Men så länge människorna var en del av Alltet och levde i Kärlekens Ljus, var de naturligtvis inte särskilt intresserade av ge upp sin paradislika tillvaro för att bli slavar åt primitiva härskarödlor.

- Vi måste fresta med något som är ännu bättre än det de redan har, väste ormen.

- De har redan det bästa, suckade varanen misslynt.

- Låt mig försöka, envisades ormen.

Och så blev det. Ormen passade på när en av människorna vandrade för sig själv bland fruktträden.

- Vackra, kloka människa, viskade ormen uppifrån lövverket. Jag ser att du saknar något!

- Jag saknar inget, svarade människan vänligt ty inte ens reptilerna räddes hon tack vare sin förening med Gud.

- Du är förslavad, fattar du inte det, fräste ormen otåligt. Du får inte bestämma själv över ditt liv.

Människan blev förvirrad.

- Jag förstår inte. Guds liv är mitt liv, hur skulle det annars vara?

- Du är smart, du kan väl tänka själv, sa ormen listigt. Tänk att alltid få göra som DU vill, när DU vill.

Människan funderade länge på detta. Blev osäker. Började tvivla. Ormen hade egentligen rätt snälla ögon, inte ville den väl henne illa? När ormen bet med sina gifttänder i en av de stora frukterna på grenen ovanför människans huvud såg hon inte att handlingen var ond, eftersom hon själv var så god och inte kände till ondskan; ormen visste att hon inte nådde frukten så högt upp, och ville ta ner den till henne. Frukten föll till marken och människan plockade upp den. När hon tog första bettet, precis där ormen satt sina tänder, förstod hon hur fel hon gjort. Ormgiftet spreds omedelbart med blodet i hennes kropp och rusade till hjärtat. Det blev kallt där. Kärleken, som omslutit henne med sin värme, lämnade henne sakta och sorgset. Fåglarna i trädet slutade sjunga. Människan frös.

- Gud, var är du? Ropade hon. Jag ser dig inte, jag hör dig inte.

- Jamen du skulle ju klara dig på egen hand, kom vi överens om, snäste ormen otåligt.

- Det är så kallt utan kärleken, klagade människan. Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag leva för?

- Om du klär dig vackert och dansar för mig, så ska jag bekräfta dig, lismade ormen.

Människan såg på honom, och förstod. Förstod att livet från och med nu var ett enda långt slaveri, som skulle ärvas från generation till generation. Människorna skulle klä sig vackert och dansa för reptilerna, för en stunds bekräftelse. Däremellan skulle de berusa sig för att stå ut. Hon började gråta.

- Du har lurat mig, jämrade hon sig.

- Inte alls, svarade ormen. Jag sa att du skulle göra dina egna val, och det gör du nu. Antingen dansar du för mig, eller så gör du det inte.

Han ringlade nöjt iväg i gräset, lämnade blankt slem efter sig.


Och människan följde slemmet, för att hon inte såg någon annan väg. 

Av nunofagun - 22 april 2017 08:15

Har ni varit med om att ni är så färdiga med allt att inget återstår? Det hände mig häromdagen, och det var riktigt obehagligt.

 

Själv har jag trott att det är en mil långa göra-listor som skapar stress. Men nu inser jag att det är det som väntar – eller inte väntar – bortom dem som är problemet. Som när jag hade tvättat tvätten, diskat disken, klippt mig, fått fastighetsskötaren att täppa igen ett hål i väggen som jag fruktat att husdjuret skulle försvinna in i, svarat på alla mail, målat naglarna och med lyckat resultat cyklat med vinterdäck i djup snö. Man skulle då kunna tro att jag därefter gick in i en trivsam viloperiod, men inte; istället kändes det tomt och lite ledsamt. Efter mycket tankemöda, kom jag fram till att det inte är en känsla av vara klar jag eftersträvar utan tvärtom att ha en uppgift, om än liten och obetydlig.

 

Kanske är det så att jag inte är färdig förrän den dag jag varken vill eller kan komma på något mer att skriva på göra-listan, och kanske är det bortom den som de riktigt stora och betydande uppgifterna väntar; kanske handlar livet om att inte bli färdig, utan alltid vara på väg, och att aldrig komma fram.

Av nunofagun - 21 april 2017 08:15

När jag står inför en motgång, tillhör jag inte den sortens människor som upprymt tar sig an den som om den vore en utmaning. Först går jag in i förnekelse. Jag suckar, beklagar mig högljutt och tittar åt ett annat håll i hopp om att den ska försvinna. Därefter tänker jag ganska mycket på motgången och på hur synd det är om mig som har drabbats av den. Till sist har jag inget annat val än att göra något åt eländet, som under tiden växt sig allt större.


När jag väl kommit så långt, går jag in för uppgiften till 100 % och löser den så gott som alltid. Min envishet är i det läget en tillgång. Men envisheten är också en egenskap som samtidigt är ett hinder. Jag vet att mitt sätt att hantera motgångar inte är bra. Ibland gör jag på ett annat sätt, som fungerar mycket bättre. Jag hoppar över hela förnekelsefasen och går direkt på problemet. Det går inte bara fortare (vilket innebär att jag inte behöver vara missnöjd lika länge), oredan hinner heller inte bli lika stor. Ändå håller jag fast vid min gamla, dåliga metod och jag har länge undrat om det beror på att vanans makt är likt ett beroende, om jag är så dogmatisk att jag inte kan ändra mig eller om jag helt enkelt undermedvetet tycker om oreda. Dock har jag på senare tid fått hjälp på traven. Om det är min egen tankekonstruktion vet jag inte, men det verkar finnas ett Kinder-ägg gömt längst in i varje motgång. När jag tagit mig igenom allt trassel, visar det sig att jag klarat mig från en olycka för att jag missade bussen, att mailet som inte gick iväg innehöll fel information och att jobbet jag sökte men inte fick var rena slavkommenderingen.


Kanske lär jag mig aldrig att bli bra på att hantera motgångar. Men det känns inte lika jobbigt längre, med ett Kinder-ägg som väntar längst in. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se