nunofagun

Alla inlägg under februari 2017

Av nunofagun - 28 februari 2017 08:15

Hade en diskussion med en god vän nyligen om pyramidspel. Han berättade att när det var som hetast för några år sedan och människor febrigt anslöt sig i tron att snabba pengar fanns att hämta enkelt (bara där borde de blivit misstänksamma), blev han kallad tråkig för att han avstod.

 

Så klart var han inte tråkig; han var mycket klok, och de som gick på framgångsreklamen mycket okloka. Hela tanken med pyramidspel – det framgår av namnet – är att det är just ett spel, och ett som vi aldrig kan vinna eftersom enda skälet till att vi får delta är att vi ska bygga pyramiden åt dem som vill bo i den. I den processen finns säkert en och annan som gör ett klipp, men förutom att det tjänar som marknadsföring för att lura in fler stackare som stängt av sina förstånd, är det mer en slump. Pyramidspel kan se ut på många sätt; det kan handla om hotfulla kedjebrev (”om du inte skickar vidare så får hela din familj snuva inom tre dagar”), om ren omsättning av pengar (du ger 1000 kr till en okänd person. Själv får du 0 kronor) eller om att sälja horribelt bra produkter till horribla priser (vem vill inte köpa tio flaskor skitdyrt shampoo i månaden). Det som är intressant i pyramidspelen är påtryckningsmedlet för att få människor att gå med, och det är förlöjligande. Vi lever i ett civiliserat samhälle, alltså får vi inte knäskålarna krossade, vi utesluts ur den pyramidala gemenskapen där de ingår som inte vågar eller förstår bättre och de vill gärna ha sällskap.

 

När ni får en fråga som innebär att ni ska investera något av er själva – pengar, tid, engagemang – lyssna inåt, inte utåt för andras övertygelser gagnar inte nödvändigtvis någon annan än dem själva. Var som min gode vän, var klok fast ni kallas tråkiga, såvida ni inte vill bygga pyramider gratis för andra att bo i.

ANNONS
Av nunofagun - 27 februari 2017 08:15

Jag tycker om kantstötta människor, de är på riktigt. De som berömmer sig över att vara oskrivna blad vet jag inte riktigt vad jag ska göra med; de är som fotografier, färgglada och retuscherade men inte tredimensionella. Man kan promenera med dem, prata om vädret och pastellfärgade nagellack, men sedan är det inte mer.

 

De kantstötta människorna bär på berättelser de skrivit själva, de återger inte sådana de läst i skvallerpressen. De har gråtit och blött och överlevt, medan de oskrivna bladen oroar sig för en fläck på fasaden. De kantstötta människorna har också råd att ge utifrån sådant de upplevt själva, de har inte läst om det i böcker, och de kastar inte bort skor de gått många mil i bara för att de blivit nötta. De kantstötta människorna lever livet utan hjälm, de sneglar aldrig ängsligt åt sidorna så att de inte ska falla ur sina konturer, och de älskar inifrån och ut istället för tvärtom. Det äkta är så vackert, och det konstgjorda så frånstötande. Vi vet det, för vi talar om karga klippor och sträv bark med sammet i rösten, samtidigt som vi förbannar de röda papperskorgarna i plast som förstör naturbilden. Men när det gäller människor, tänker vi tvärtom, och det är konstigt. Det kan aldrig ha varit meningen att vi skulle komma hit för att återvända obrukade, nog måste vi vara en del av kretsloppet, som allt annat.

 

En dag är jag karg som en klippa och sträv som bark, och jag har levt, och varit människa, och det är så det ska vara.

ANNONS
Av nunofagun - 25 februari 2017 08:15

Då jag inte jobbar nätter, skriver jag uppsats 12-14 timmar om dagen; vågar inte pausa längre än för en powerwalk till mataffären, ty då hittar jag inte tillbaka in i min text igen. Hade dock sedan länge en kulturafton inplanerad tillsammans med M, vilket jag verkligen såg fram emot. Att gå på teatern är komplicerat, det märkte vi då vi av misstag tog oss in bakvägen och grubblade över varför alla andra besökare stod i kö på utsidan. Tyvärr var vi inte på rätt teater, varför vi fick försöka ta oss ut igen, gåendes mot strömmen (precis som om vi inte gjorde det annars) och leta på rätt teater. Vad manusförfattaren avsåg med pjäsen vet jag inte, men min tolkning är att den handlade om att aggressioner alltid är destruktiva, oavsett uttryck och vem som uttrycker dem. Att ta makten från den grupp som har den är inget framsteg, bara ett maktskifte, och på det sättet går vi runt, runt i samma problematik i all evighet.

 

Över den traditionella muffinsen efteråt, som är en självklar ingrediens i en kulturafton, bekände M att hon verkligen inte tycker om evighetsekvationer som coops logga, universum och YouTube. Jag kan hålla med. Att veta att något aldrig tar slut, känns hopplöst. Vidare diskuterade vi begreppet tolerans, och hur många som ser sig som toleranta bara för att de gjort ovanliga livsval. Men om man inte samtidigt är tolerant mot dem som gjort vanliga livsval, är det lika illa som i pjäsen; det är bara ett maktskifte och ingen verklig utveckling. Toleransdiskussionen föll så fint på plats ihop med pjäsen och evighetsekvationerna och muffinsen, som var lika god som vanligt.

 

Dagens sensmoral är att man nog inte ska grubbla för mycket över sådant man inte kan påverka, som var universum tar slut, men att det finns annat som man kan påverka; att i evighet driva ekvationen om rättvisa i förhållande till var man själv står är hopplöst på riktigt.

Av nunofagun - 24 februari 2017 08:15

Igår hade jag ett ärende till en del av staden som jag varit i otaliga gånger; mest bilburen, ibland via kollektivtrafiken. Eftersom mina inkomster inkommer med stor oregelbundenhet, transporterar jag mig gratis när det går, på cykel eller till fots. Satsade denna gång på cykeln, och hittade en väg online som utlovade ankomst efter 15 minuter. Eftersom jag ständigt ifrågasätter alla uppgifter online och mitt eget lokalsinne därtill, la jag på 45 minuter.

 

Först gick det jättebra, det var bara att följa vägskyltarna. Sedan försvann både vägen och skyltarna, och jag fann mig olyckligt trampandes på en skogsväg som var både lerig och stenig. Vägen blev allt brantare, kurvigare och smalare och jag allt nervösare, men intalade mig själv att idag var en väl så bra dag att lära sig köra mountainbike. Dock kändes det inte alls som om jag var på rätt väg, och ingen fanns att fråga; det enda mänskliga liv jag såg var en liten damm med två änder i vilket var en vacker bild, men inte särskilt användbar. Efter att ha fått bära cykeln sista biten över diken och tidiga vårbäckar, kom jag till ett industriområde jag inte visste fanns, men det var ju ändå ett tecken på civilisation. Bakom industriområdet låg huset jag skulle till, så det visade sig att jag liksom smitit in bakvägen.

 

När jag cyklade hem (och valde rätt väg som inte tog 15 minuter den heller, vilket stärker min teori om att hämta information online), började små, vita snöflingor falla mot marken. Jag tittade uppåt på dem och tänkte på alla vägar, krokiga och raka, och allt som finns att uppleva på dem bara man inte har bråttom.

Av nunofagun - 23 februari 2017 08:15

Jag tror att det vi människor är absolut sämst på är att lägga energi på rätt saker. Vi kör slut på oss genom att irritera oss på i stort sett allt vi inte kan påverka, istället för att göra något åt det vi faktiskt kan förändra.

 

En väninna beklagade sig över hon missade de viktiga mailen i inboxen på grund av all spam. Jag ser problemet, men jag ser också flera lösningar; lämna inte ut mail-adressen hur som helst, avprenumerera spammen eller skaffa två mail-adresser, en för viktiga mail och en för spam. Vill man lyfta frågan från den personliga nivån till samhällsnivå, kan man även skriva tidningsinsändare för att väcka opinion. Det visade sig att väninnan behövde spammen för att få rabatter och erbjudanden från företagen de kom från; i övrigt verkade hon inte jätteintresserad av att faktiskt hitta en lösning på problemet.

 

Såklart förstår ni att jag inte är ute efter att lista tips på hur man slipper spam – ni har säkert bättre förslag själva – vad det handlar om är vår vilja att stanna i en offer-roll. Självklart finns det situationer där vi är offer på riktigt, men de brukar handla om betydligt allvarligare ting än vardagstrasslet, och det är i det vi gärna fastnar. Jag påstår, fast det må vara provocerande, att vi har stora vinster med att vara offer i problemställningar som handlar om vår bekvämlighet. Om vi väljer att se att det finns lösningar, innebär det nämligen att vi måste se vår egen roll i dem, vilket är mindre roligt än att lägga skulden på någon annan. Jag kan ha fel, men hittills har jag aldrig upplevt någon vardaglig situation där det inte finns två val; båda är lika medvetna, fast bara ett av dem innehåller en verklig lösning på problemet.

Av nunofagun - 22 februari 2017 12:45

Ibland har jag intalat mig saker som inte finns någon grund för; kanske har det varit gamla sanningar jag upprepat utan att kontrollera deras riktighet i nuet, eller så är det bara något jag har fått för mig.

 

En sådan sanning är den att jag inte alltid vet vad jag vill. Det stämmer inte alls. Jag vet visst vad jag vill. Däremot har jag valt att ignorera rösten som protesterat JAG VILL INTE emedan det har synts mig enklare än att ta strid med borden, måsten och andra lämpligheter. JAG VILL INTE har hörts tydligast då jag plågat mig genom möten med människor som inte har haft något snällt alls att säga, eller när jag gått på lina över en avgrund bara för att bevisa att jag minsann vågar. Jag tror bestämt att vi alla vet precis, exakt, hundraprocentigt vilka vi är och vad vi vill, fast det finns ögonblick då vi sviker den sannaste sanningen inom oss för att sanningen utanför är så övertygande förklädd.

 

Att handla mot sina övertygelser är fel på alla sätt som finns, och därför finns det inget mer rätt än att säga som det är: JAG VILL INTE!

Av nunofagun - 21 februari 2017 08:15

Det är verkligen svårt att veta betydelsen av det som händer en. Jag har alltför många gånger varit upprörd över sådant som verkat obegripligt och orättvist; med facit i hand, har det som gett upphov till upprördheten varit lärorika vägar till en bättre plats. Därför har jag alltmer övergått till övertygelsen att oavsett hur kantigt något ser ut och oavsett hur mycket det än skaver, är det av godo. Kanske infinner sig inte aha-känslan omedelbart, men så en morgon när man vaknar, står allt klart och det är lite som att få en uppenbarelse.

 

Jag tror att man nog får subtila signaler först, livet hintar vartåt man ska gå. Fattar man inte, blir det till att fösas med våld i en annan riktning. Därtill har jag funnit att när man inte sparkar och skriker utan faktiskt accepterar det som sker trots att man för tillfället inte förstår det, passerar det en nästan obemärkt. Jag tror också fullt och fast på en Helhet – hur den ser ut vet jag inte och jag tror inte att ett blogginlägg kan kartlägga den – och att den är så stor och komplicerad att en liten människohjärna inte ens ska försöka att greppa den. I Helheten kan inget gå fel, det är vi som är fel i Helheten när vi kämpar emot den. Om man bara håller sig fast i principen att göra så gott man kan i varje ögonblick, så räcker det; all annan strid är onödig.

 

Att vila i den tanken är som att få sovmorgon, och sedan vakna till en ny dag med nya möjligheter vad som än inträffar.

Av nunofagun - 20 februari 2017 08:15

Jag är svag för hyfs. Komplicerade etikettsregler bryr jag mig inte om eller ens förstår mig på, men vanligt folkvett imponerar på mig oerhört. Folkvett sitter inte i att äta med rätt bestick, utan i respekt.

 

Jag åkte med en fullsatt buss då en gammal dam steg på. Alla såg bort; kostymerna, de välkammade och de trendiga. En ung pojke vars framtoning hade skrämt mig livet ur mig om jag mött honom ensam på en mörk gata reste sig för damen, sa varsågod och log. Hade jag fått välja en person på hela bussen att gå på Nobel-middag med, hade jag valt honom och inte någon av kostymerna, de välkammade eller de trendiga. Seden att tassa runt i strumplästen hemma hos folk tycker jag är rent barbarisk, speciellt om man är uppklädd för övrigt. Skorna är lika viktiga som resten av det man har på sig, tänker jag. Förr envisades jag med att bära med mig min rosa skopåse med paljetter på vartän jag kom, vilket väckte mycket förundran; numera har jag motvilligt anpassat mig och tar seden dit jag kommer, men hemma hos mig bestämmer jag och där har jag mina inneskor så mycket jag vill. Jag tycker också det är oartigt att öppna dörren för gästerna och sedan försvinna själv för att låta dem leta sig fram på egen hand, men kanske är det menat som en utmaning, ungefär som att spela ett spel där man får poäng för att ta sig genom labyrinter.

 

Det finns ytor som är lackerade för att dölja sprickor och det finns ytor som är rostiga fast innanmätet är helt. Det finns också regler som inte tjänar något till. Och så finns det sunt förnuft, hur mycket som helst, fast det kräver att man inte läser innantill utan tänker själv.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se