nunofagun

Alla inlägg under januari 2017

Av nunofagun - 31 januari 2017 09:22

Vetenskapen är, påstår jag, världens största religion och de få som ifrågasätter den är kättare. Vetenskap förutsätter vetande, det är det den lever på; tro förutsätter även tvivel vilket jag tycker är sunt, för det öppnar upp för nya upptäckter och sanningar.


Jag har läst i tidningen att även vetenskapen nu ansätts av stora tvivel emedan ett bestämt vetande visat sig vara felaktigt. En nyupptäckt kvasargrupp har ställt till de tidigare teorierna om universums storlek och struktur vilket betyder att kosmologerna helt enkelt därför måste tänka lite till. Märkligt, menar jag, att när vetenskapen som påstår sig veta nu närmar sig kättarnas tro, så är det ett framsteg, emedan kättare i alla tider förföljts och föraktats. Det viktiga är ändå det större perspektivet, det verkliga vetandet, vilket alltid varit en så stor drivkraft för kättare att de varit beredda att lida för det då nobelpris inte varit ett alternativ.


I slutändan vinner dock ingen på att grupper ställs mot varandra; kan vetande och tro samarbeta och komma fram till en gemensam slutsats så är vi alla på sätt och vis nobelprisvinnare och det kan bara vara bra.

ANNONS
Av nunofagun - 30 januari 2017 10:48

Lillebjörn har tappat nosen.

 

Det är kanske vad man måste förvänta sig i hans ålder – han är 42, vilket väl är att jämföra med hundår - men det känns ändå tråkigt eftersom det betyder att jag också blir äldre och kommer att tappa om inte näsan så förmodligen något annat jag vill ha kvar. Det värsta är att det är mitt fel att nosen föll av, även om jag hade en god intention; saken är – och detta bär mig emot att erkänna – att Lillebjörn aldrig har tagit ett enda bad i sitt liv. Mig gör det inte så mycket, men när det kommit gäster så har jag varit lite orolig för hur de ska se på min skötsel av honom och möjligen ringa någon myndighet. Sålunda fick Lillebjörn dela tvättpåse med en bygelbehå och åka karusell i tvättmaskinen. Av detta var han inte överdrivet road, och inte blev det bättre av att han fick göra om samma sak i torktumlaren där han också svettades ymnigt i pälsen. Ut kom han i alla fall med förståndet i behåll, alldeles ren och fin och även hans röda rosett hade jag tvättat och strukit. Men, som sagt; nosen fattades och det har gett honom ett förvånat utseende som jag nu måste vänja mig vid.

 

Efter att ha varit småputt på mig i några dagar efter tvätten och det påföljande nosbortfallet, har han nu tagit för vana att krypa upp på kudden bredvid mig på kvällarna vilket är oerhört trivsamt. Han är inte stor, Lillebjörn (vilket man kan förstå av hans namn), men det är hans kärlek och vi ska följas åt många år till i denna trasiga värld där vapen är vanligare än gosedjur.

ANNONS
Av nunofagun - 28 januari 2017 10:29

Det är jag som vaktar Månen. Det vill säga, vi är flera som gör det såklart, annars skulle ju någon kunna stjäla den om en av oss till exempel blev förkyld och låg till sängs i ett par dagar.

 

Månväktare är inget man presenterar sig som så det är inte så många som vet om att det är därför jag är vaken på nätterna men när ni sover, går jag med näsan pekandes uppåt och en komradio i handen så jag kan hålla undan moln som skymmer samt satelliter, sputnikar och annat krafs som inte hör hemma i rymden. Ibland tar jag foton av Månen eftersom den precis som jag är lite fåfäng, ibland pratar jag med den eftersom den precis som jag kan känna sig lite ensam på natten. Oftast sköter jag vardagssysslor som att putsa på glaset mellan oss och Månen så den syns klarare och fyller i den glada munnen när den bleknat; det är inte särskilt glamouröst men nödvändigt. Det händer att Månen är ledsen och då gör jag lustiga konster och grimaser och hoppas att ingen ser för lite pinsamt vore det. Vi har en del hemligheter ihop, Månen och jag. Månen berättar för mig om allt den ser däruppifrån och då kan jag både rodna och gråta och skratta för den har sett det mesta och jag berättar för Månen om sådant som jag inte kan säga till vem som helst för det är inte alla som förstår vad jag menar. Det är lätt att vara månväktare för Månen är en tacksam måne, den tar aldrig för givet att jag ska vara där och den gör så mycket för mig istället; den lyser upp min väg då jag kör i mörkret på vägar utan gatlyktor, den reglerar min ebb och min flod så jag kan vila lugnt på havets vågor och den har låtit mig vandra på dess skrovliga yta då jag haft vägarna förbi. När morgonen kommer går vi till vila båda två, Månen på sitt håll och jag på mitt. Jag vinkar till den innan jag drar ned persiennen och den blinkar tillbaka till mig, en gång för god natt och två gånger för jag älskar dig.

 

Det är jag som vaktar Månen och tror ni inte på mig, så se ut genom fönstret klockan 2.30 i natt när jag smeker dess skärva kärleksfullt.

Av nunofagun - 27 januari 2017 09:05

Först föds man.

 

Bara det är en chock; man måste lämna värmen och tryggheten därinne och det första som händer när man kommer ut är att en vilt främmande människa slår en i arslet. Sedan försöker man kommunicera basbehov som att man behöver bajsa, är hungrig och känner sig ensam och rädd. Då inser man till sin förfäran att de därute inte pratar samma språk! Alltså får man lära sig att tala igen, och det tar tid. Därefter är det dags att försöka stå på två ben, och det tycker de som är större än en själv är jätteunderhållande; förmodligen har de glömt hur ont det gör att ramla hela tiden, och hur förnedrande det är att bli utskrattad när man gör det. Man tror att värre än så här blir det inte, men det gör det, för därefter ska man vägas och mätas regelbundet, plugga matte och försöka att inte bli vald sist in i brännbollslaget. Så blir man lika stor som alla andra, och livet är fortfarande komplicerat och man fattar inte vad folk säger och ramlar gör man, fast man lärt sig att dölja hur ont det gör. Hela denna process syftar förmodligen till att ha så roligt man kan, samtidigt som man utvecklas tillräckligt mycket för att bli lite bättre på att vara människa. Risken är nämligen annars att man får göra om samma sak, inte en gång utan kanske hundra, och bara tanken på det gör en illamående. Men precis när man börjar känna sig stor på riktigt så krymper man igen och så är man liksom tillbaka till där man började; man försöker kommunicera att man behöver bajsa, är hungrig och känner sig ensam och rädd.

 

Det kanske inte verkar så, men dagens blogg är en hyllning till livet; märkligt och förfärligt men också underbart och härligt. Jag älskar dig, livet, fast jag inte alltid förstår dig.

Av nunofagun - 26 januari 2017 08:42

Ibland är det alldeles tyst.

 

Tillvaron ger inte ett enda livstecken ifrån sig, det är som om man befann sig på en oupptäckt kontinent, helt ensam. Det är lätt till då att katastroftankarna sätter igång. Kommer aldrig något mer att hända, tänker man. Är hela förbättringskvoten förbrukad och allt som nu återstår sand och busksnår till förbannelse på denna oupptäckta kontinent? Tyvärr tror vi ofta att framsteg och framgång stavas händelser. Händelser är tecknet på att vi är i rörelse, förslagsvis framåt. Tystnaden och stillheten skrämmer skiten ur oss, eftersom den antyder död. Men bara för att något är tyst och stilla, är det inte livlöst. Inget kan växa om det inte får vara i fred, och ju tystare och ju mer stilla det är omkring oss, ju mer kan vi mogna, och växa. Medan vi betraktar sanden och busksnåren borde vi inte känna förtvivlan, utan tillförsikt i att livet planerar det som ska hända den dag vi lämnar den oupptäckta kontinenten, för det kommer vi att göra. Vi tror också att svårigheter kan lösas endast genom handling vilket är fel; om svårigheterna får försvinna in i tomheten, kan de rentav upphöra helt och hållet utan att man vet hur det gått till. Att slita och dra i svårigheterna trasslar ibland till dem något så fruktansvärt att man till slut inte varken vet ut eller in.

 

Nej, den oupptäckta kontinenten är ingen förvisning, utan en tillflyktsort dit vi förflyttas vänligt men bestämt när livet behöver arbeta ostört med att ordna ett och annat för oss. Så var i tystnaden, och stillheten och var aldrig, aldrig rädd för allt är som det ska vara.

Av nunofagun - 25 januari 2017 10:46

Relationer utgör en stor del av våra liv; de kan betyda den största glädje men också den djupaste sorg.

 

En aspekt av relationer är den om relationen är relaterat till en person eller en funktion. Det vill säga, alla söker sig inte till relationer för människans skull, utan av andra skäl; bara för att ha någon i sitt liv hellre än att vara ensam eller för rent och skärt utnyttjande. Ibland kan det ju finnas en överenskommelse; jag ger dig, så ger du mig. Om båda är med på det så har ingen annan med det att göra men tvärilsk blir jag när jag hör människor tala om andra människor som om de vore handelsvaror. Förfärande många verkar vilja ha en ekonomisk backup, kurator, statussymbol eller sexpartner – mindre viktigt verkar det vara vem det är som ska ta de rollerna; dockhuset är färdigmöblerat, det saknas bara någon därinne som ska röra sig mellan rummen. Men förr eller senare kommer tomheten i de relationerna att genomsyra också människorna och så faller hela bygget ty det har ingen substans.

 

Om det är funktioner man behöver, är det ärligare att betala för dem än att blanda in människors känslor i ens personliga affärsplan; de flesta av oss vill bli älskade för att vi är personer i våra relationer, inte funktioner.

Av nunofagun - 23 januari 2017 23:55

Jag är inte emot krig. Det vill säga, jag är såklart inte för krig, i så fall vore jag ju inte riktigt klok. Men jag tror tyvärr inte att vi kan resonera oss ur alla konflikter, vilket människor ibland får för sig att fredsarbetare alltid tycker.

 

Att lösa konflikter utan vapen går – Liberia är ett så lysande exempel att vi får skämmas för alla primitivare metoder vi använder oss av – och dialog är dubbelt så framgångsrikt som vapen. När jag räknade på den statistiken kom jag fram till att nu när jag har ägnat mig i flera år åt fredsstudier och dessutom praktiserat mina konfliktkunskaper i ännu fler år, skulle praktik på fältet ge mig den helhetsbild jag behöver. Hur ska jag kunna prata om krig på ett trovärdigt sätt utan att ha varit i ett? Sålunda sökte jag till Försvarets grundläggande militära utbildning, och blev uttagen till tester. Innan testerna förberedde jag mig grundligt; bland annat vandrade jag i kängor till butiken bortanför min bekvämlighetszon för att handla, och bar varje gång hem 25 kilo i ryggsäcken för att vara redo för långa marscher. Den dag jag skulle påbörja testerna, var jag i toppform både fysiskt och mentalt. Jag kände mig genast hemma på garnisonen och hittade direkt människor jag synkade med. De teoretiska testerna gick bra, jag klarade många av frågorna även om jag inte riktigt förstod sambandet mellan en del av dem och utbildningen. Ända fram till syntesten kände jag mig rätt säker på var jag skulle tillbringa de närmaste månaderna. När sköterskan ville att jag skulle ta ut kontaktlinserna för att läsa jättesmå bokstäver, blev jag upprörd eftersom jag tänkt behålla kontaktlinserna i ögonen innan jag började kriga. Dock blev vi aldrig överens i denna fråga, och inte kunde jag heller läsa de jättesmå bokstäverna utan kontaktlinserna. Faktum var, att jag knappt ens såg tavlan de stod på. Jag fick samla ihop min CV, alla mina intyg och mina träningskläder, och med en klump i halsen lämnade jag garnisonen och höll mig ända tills jag kom på bussen. Då rann tårarna av ilska och besvikelse över allt jag kan och allt jag är och att det inte hjälpte bara för att jag är för närsynt. Jag fortsatte att gråta när jag kom hem över alla besvikelser jag samlat på hög i livet och blev klar framåt kvällen när kudden var så våt av tårar att den inte gick att ligga på längre.

 

Sedan reste jag mig, packade 25 kilo i ryggsäcken och började marschera mot nästa mål.



Av nunofagun - 23 januari 2017 11:45

Egentligen skulle jag inte berätta om mina barnsliga upptåg för då tror ni inte att jag kan göra slut på krig och betala mina räkningar men det kan jag; det ena utesluter inte det andra, nämligen.

 

På något konstigt sätt förstärks båda de här sidorna på mig när jag möter någon som är ännu mer av det ena eller det andra. En del människor är jättevuxna hela tiden, de går allvarsamma och förnuftiga genom livet och unnar sig inga känsloutbrott. När jag möter dem, är det som att jag måste hålla i mig för att inte göra något olämpligt. När jag däremot möter människor som inte tar något ansvar alls, blir jag väldigt lärarinneaktig och tycker att uschiamej vilken dålig ordning det var här, då. På det sättet synliggör jag mig själv genom andra och det är intressant, för då kan jag landa i mitt lagom som bevisligen inte är där andras lagom är. Det är väl också den bestämningen som gör våra möten med varandra förvirrade ibland, eftersom vi tror att lagom och det som är runtikring borde vara på samma ställe för alla. Jag erinrar mig ett samtal med en bekant där vi jämförde ganska likartade erfarenheter; hon tyckte att det hon varit med om var väldigt märkvärdigt medan jag tyckte att mitt inte var något alls att komma med. Problem uppstår när mitt lagom är någon helt annanstans än var majoritetens lagom är för även om jag gillar placeringen av mitt, går det inte att komma ifrån att det ställs i relation till ett normativt lagom, oavsett vad jag tycker om det. Hon med de märkvärdiga erfarenheterna fick byta jobb då chefen inte delade uppfattningen om hennes lagom och i det läget bör man kanske revidera sin självbild. Men så finns det de privata lagoma och de har ingen med att göra, bara man själv; när jag varit vuxen och betalat mina räkningar så kan jag klä ut mig till leopard om jag vill för en svans har jag, och lurviga öron med.

 

Och en dag ska jag se tillbaka och inte ångra att jag inte var den jag är.

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se