nunofagun

Alla inlägg under december 2016

Av nunofagun - 31 december 2016 11:24

Jag tror inte en sekund på att det går att tänka eller känna sig till ett bättre liv. Tankar och känslor är bidragande men inte bärande faktorer, påstår jag. Förändring börjar förvisso med en tanke som sedan blir till en plan, samt en magkänsla som antingen är för eller emot. Utöver detta, händer inte mycket om inte en aktiv handling startar ett förlopp. När handlingen väl blivit en ny vana, följer också nya tankar och känslor som ett resultat.


Jag tänker att alltför många nyårslöften bryts redan första dagen på grund av att tankarna och känslorna inte arbetar för oss. Så gott som alla nyårslöften är jobbiga att ta itu med. Vore de inte det, skulle vi inte högtidligt behöva ge oss själva samma löften varje år, och misslyckas med att hålla dem om och om igen. Vi inväntar någon slags våg som ska bära oss fram till målet. Men att hoppas på att rätt mental inställning ska infinna sig kan göra att vi blir sittande väntandes i evigheters evighet. Själv har jag sällan eller aldrig agerat utifrån positiva känslor, snarare tvärtom. Vågen har möjligen kommit när den nya vanan är sedan länge implementerad och jag har fått goda tankar och känslor kring den. Inte heller har jag alltid lyckats med det jag föresatt mig. Men när det ha skett, har det inte berott på att stjärnorna har stått i rätt position utan för att jag inte har gett upp trots att det har varit motigt.


Att börja med en god vana eller sluta med en dålig kräver egentligen bara en enda egenskap och den stavas uthållighet. Det är inget man föds med. Uthålligheten är flyktig och finns bara så länge man när den dagligen och stundligen. En släkting till den är tålamodet, som det inte verkar finnas så mycket av i turbo-tidsåldern. Om vi vill slippa rapa upp samma nyårslöfte nästa år vid den här tiden, finns det dock inte så mycket att välja på; handla, hålla ut, och ha tålamod.

ANNONS
Av nunofagun - 30 december 2016 11:40

Det där med förlåtelse är svårt, och kontroversiellt.

 

Inom konflikthantering säger man att det som ger en konflikt ett avslut är just förlåtelsen. Många tror att förlåtelse är det samma som att säga att det som hänt inte var så farligt, men det stämmer inte; att förlåta är att släppa taget, inte minst för sin egen skull, och att avstå från hämnd. Det är inget lätt beslut, säkert kan det ta år att komma fram till det. Ändå är det bara sig själv man skadar när man håller hårt i en oförrätt och upprepar den om och om igen så att den alltid är närvarande i ens liv. Ibland går debatten överstyr, det är som att offer borde förlåta förövaren dagen efter något hänt, annars tycker de som står utanför upplevelsen att han eller hon är en ogin person; plötsligt har offret blivit en förövare. En försoningsprocess är en lång och känslosam historia som helst ska omfatta alla parter men det är inte säkert att alla parter vill. Man kanske inte får ursäkten man tycker att man behöver och då måste man förlåta alldeles på egen hand. Enklare kan det bli om man vet att det som skett inte var avsiktligt; omvänt kan det kännas oöverstigligt om man vet att någon med vilje försökt skada en; möjligen i avsikt att bli av med egna frustrationer, men det känns ändå personligt. Jag har haft förlåtelseprocesser jag inte blivit färdig med bara för att jag inte har tyckt att jag kunnat, det har helt enkelt gjort för ont och kostat mig för mycket. En dag insåg jag hur mycket det påverkade mig negativt att inte kunna förlåta. Jag insåg också att även jag gör misstag – om än inte i avsikt att skada någon annan - och vilken befrielse det är att bli förlåten. Båda insikten om att oförmågan att förlåta är en fotboja som hindrar en från att gå framåt såväl som lättnaden över att bli förlåten – skuld är en väl så tung börda - fick mig att inse hur allt hänger ihop.

 

I det ögonblick jag lyfte min tunga säck, bar den till soprummet och lämnade den där utan att någonsin se tillbaka kände jag en oväntad rörelse i bröstet; det var kärleken till livet och människorna i det som började flöda fritt. Och det är sant som det sägs att kärleken övervinner allt ty när man låter den vara den kraft den är, river den alla fördämningar och spolar bort all bråte i sin väg. Så är det gamla borta och man får vila i det som är, istället för det som var.





ANNONS
Av nunofagun - 29 december 2016 11:13

En väninna undrade om jag inte skulle förnya mig genom att köpa gardiner. Denna övertro på tingens makt gjorde mig faktiskt svarslös, vilket inte händer ofta. Möjligen skulle ett par gardiner förnya utseendet på min bostad, men min personlighet krävs det nog lite mer än hemtextilier i årets nyans för att rå på.


Konsumtion har inget med personlig utveckling att göra. Insikten om att det finns människor som gör den kopplingen, var riktigt ledsam. Såklart shoppar man, om man tänker att den man vill vara går att bära hem i en påse. Problem med relationer – köp en espressobryggare. Ångest – byt hårfärg. Brist på integritet – ät en påse djungelvrål. Tyvärr är förnyelse, och förändring, svårare än så. Prylar kan bara göra om utsidan. På insidan är allt som vanligt. Att göra om insidan är inte enkelt, och går inte att bära hem i en påse. Det tar tid. Det gör ont. Det kräver mod att möta de brister man inte vill se hos sig själv. Det kommer också ofta med konsekvenser, ty de som befinner sig runt omkring en och kanske inte vill att man ska utvecklas kommer möjligen att sätta sig emot förnyelse som sker bortom gardintrygghetszonen.


Personlig utveckling är alltid ett livslångt projekt. Det kan även gardinbyten vara. Skillnaden är att verklig förnyelse ger en måbra-känsla som inte bara är ett resultat av en ansträngning, utan även varar även när man tröttnat på de nya gardinerna. Mina gardiner har jag inga planer på att byta ut trots att jag har haft dem i många år; det är inget fel på dem, och jag tycker att de är vackra. Men min personlighet har ett ständigt renoveringsbehov som jag tar itu med lite i taget, i hopp om att jag en dag ska vara lika nöjd med den som mina gardiner.






Av nunofagun - 28 december 2016 10:17

Ärkeängeln och jag har varit på äventyrsbad för första gången ihop.

 

Vi begav oss till ett hittills okänt bad där vi började med en kopp kaffe och en chokladboll för att orka, men först efter att jag pekat ut en skylt för Ärkeängeln där det stod att man inte fick trycka ner sina medsimmare under vattnet. Motionssimningen gick bra, vilket vi firade med kaffe och chokladboll. Sedan gick vi till de små rutschbanorna för att vänja oss inför de stora; det vill säga, jag fick åka först så Ärkeängeln fick se vilket skick jag kom ned i innan hon själv vågade åka. Därefter drack vi kaffe och åt chokladboll. Efter det, begav vi oss till utepoolen där vi flöt i det varma vattnet medans snön föll på oss, det var en märklig men rätt trevlig känsla. Plötsligt simmade vi i vanvettstempo och förundrades över att vi så snabbt nått elitnivå fast så upptäckte vi att man satt på någon slags pump som drev vattnet runt i hög hastighet och fick trösta oss med kaffe och chokladboll. Vi gick så till de jättelånga och jättebranta rutschkanorna och åkte en där man skulle sitta i en badring. Det var roligt ända tills badringen snurrade runt och vi fick åka baklänges ned varpå det krävdes kaffe och chokladboll för att lugna ned oss. Till sist ville vi prova vågmaskinen vilket var dumt för vågorna var hemskt höga och det slutade med att vi satt och höll oss i en stolpe i mitten och skrek när vi inte hade en våg i munnen. Så skakade var vi av detta att vi knappt fick i oss kaffe och chokladboll.

 

Sjutton koppar kaffe och chokladbollar senare var vi hemma, nöjda med att ha förbrukat så många kalorier. Det finns inget som går upp mot att simträna.



Av nunofagun - 27 december 2016 12:38

För att vara ett sekulariserat samhälle, har vi förvånansvärt många avgudar och därför tror jag inte på människor när de säger att de inte är religiösa. Jag har till exempel varit på konserter där skrikande massor med uppsträckta armar har dyrkat den som står på scenen (på grund av vad, är oklart). Förälskade talar ibland om en partner de dyrkar och så finns det de som är beredda att förlora både hus och hem för att kunna ha en dyrkad livsstil. Många dyrkar makt, både den andra har och att ha den själv. Man kan också dyrka ett kroppsideal och vara beredd att svälta sig och dö för det, likt ett blodsoffer.


En avgud är inte en staty, och inte en totempåle; det vore för enkelt, för genomskinligt. Nej, en avgud är något subtilare än så – en tillhörighet, eller så läser vi in gudomliga egenskaper i andra människor som är just bara människor. Vi följer ritualer – ofta sociala sådana – och vi ger upp dem vi är för att få rätten att dyrka vår tids avgudar.


Och i all denna fullt accepterade avgudadyrkan finns ett enda tabu i samhället med de många belätena: att dyrka den ende Gud som inte bryr sig om vad vi presterar eller hur vi ser ut.

Av nunofagun - 26 december 2016 13:14

Det går inte en dag utan att jag tänker på mitt sociala nätverk med tacksamhet och ödmjukhet.

 

Vi människor är flockdjur, vi dör utan gemenskap. Samtidigt är gemenskap i alla former det svåraste som finns. Avvisande, svek, otrohet, förräderi – beteenden som vi alla uppvisar i varierande grad – gör ont. En del människor klarar inte den smärtan, de sorterar nogsamt bort alla som uppvisar minsta tecken på något av detta. Andra accepterar sådant de inte borde acceptera för att få omge sig med ett entourage, oavsett vilka som ingår i det. Jag kan inte separera mitt professionella fokus – konflikter och mänskliga interaktioner – från mitt privata; det genomsyrar allt i mitt liv. Det betyder inte att jag alltid klarar av att leva som jag lär, eftersom jag är mänsklig. Men jag vill, och jag försöker, så gott jag kan utifrån dagsform, att praktisera den Gyllene Regeln. Insikten om att ingen av oss är felfri har gjort mitt liv enklare; de som ingår i mitt sociala nätverk har vänligheten att överse med mina brister och på samma sätt överser jag med deras. Ibland har jag varit tvungen att välja bort relationer där människor nog inte menat att skada mig, men som gjort det ändå eftersom deras behov varit så stora att de gått ut över mina. Det är svårt att veta när det är dags att ta det beslutet. Förmodligen när man prövat allt och inget annat återstår, för att skydda sig själv. Principer brukar hänga ihop med svart och vitt, som att inte vilja ha människor i sitt liv som är för små eller stora för den låda som är ens tillvaro. Jag tror att man missar en massa bra och roligt om man tänker så. Faktiskt kan man låta människor vistas i olika delar av lådan, och ge dem de bitar av en själv som fungerar; kanske är det en god idé att ha olika sorters relationer med olika vänner, anpassade men ändå fullkomliga på sitt sätt.

 

Jag vill säga till alla som finns i mitt liv på något sätt att ni betyder så oerhört mycket för mig: jag vet inte om jag har någon låda men om jag har det, får ni plats i den allihopa och ni får komma och gå som ni vill, fria under solen som lyser lika mycket på var och en av oss.

Av nunofagun - 24 december 2016 11:45

Jag tänker på alla dessa liv vi lever.

 

Vi möter varandra i olika tider, i olika roller, i olika skepnader. En dag kommer allt samman, alla liven; vi står där i slutscenen på teatern på Planeten Jorden, som dem vi blivit efter att alla liven format oss. Vi ser förvirrat på varandra. Det känns så välbekant; en gest, sättet att tala, de positioner vi har gentemot varandra. Kan det vara möjligt, tänker vi. Är det verkligen han? Och hon? Så länge sedan...så går vi varandra till mötes, trevande, i det att vi drar oss till minnes vilka vi var innan allt som vi inte ville skulle ske skedde med oss. Vi berör varandra och minnena kommer tillbaka. Vi skakar av oss nuets illusioner och växer i storlek och styrka, vi återgår till våra forna gestalter där våra väsen var stolta, och äkta. Så ser vi in i varandras ögon och vet. Så var det. Så är det. Och nu är det dags. Den sista slöjan faller.

 

En ny tid ska komma, den gamla ska gå, men inte utan smärta och inte utan strid; det är så den måste ske, förändringen.

Av nunofagun - 23 december 2016 00:06

Det händer att människor kallar mig filosof men någon slik djupsinnig tänkare kan jag nog inte berömma mig av att vara. Inte för att jag minns mycket av filosofilektionerna på gymnasiet annat än jag inget begrep, och än så länge begriper jag vad jag själv menar. Det enda bestående intrycket från de lärdomar jag gjorde då är om A så B och som jag förstår denna ekvation, betyder den att det finns en logisk ordningsföljd i vilken det ena följer på det andra.

 

Om A så B i min intressanta vardag handlar om de antaganden vi gör om varandra, och som så sällan stämmer; om A är blondin så är hon B dum, till exempel. Om A så B verkar vara en kraftfull formel emedan kaos uppstår i människors universum när denna logik fallerar. Oftast handlar det om stereotyper som tråkiga bibliotekarier, lättsinniga svenskor, militanta feminister (i verkligheten finns förmodligen kombinationen svenska militanta bibliotekarier, vilket jag tycker låter oerhört spännande). Eller som i mitt fall då jag i en tidigare tjänst var administratör (A), varpå det blev oroligt på kontoret då det uppdagades att jag var ett stort fan av filmer med Bruce Willis (Y) då jag enligt om A så B-logiken borde föredra svart-vita dokumentärer (B).

 

Jag inser att om A så B har ett värde i den filosofiska världen och att det kan förklara sådant som ligger utanför min begreppssfär, men människor kan aldrig förklaras med en formel och det finns inga mallar för hur vi borde vara sammansatta. Om det fanns en formel för mig, skulle den vara om A så O sedan <3, xxx och I4U(%) + ??? men jag behöver inte formuleras, jag är, och vill någon veta vad, så fråga inte en filosof utan mig.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se