nunofagun

Alla inlägg under november 2016

Av nunofagun - 30 november 2016 10:54

Den senaste tiden har det blivit mycket fokus på kondition och mindre på styrka.

 

När jag idag gick till gymmet efter någon månads uppehåll, kunde jag därför inte börja där jag sist slutade, utan fick backa några steg. Det skulle man ju kunna ta som ett nederlag, men det vore väl dumt när det finns andra sätt att se det på. Som till exempel att jag bevisligen varit starkare och kan bli det igen, vilket betyder att träningen fungerar. När jag jobbade mig från maskin till maskin tänkte jag på att det svartvita synsätt en del människor håller sig med – allt eller inget - i tron att det ska ge dem det bästa, istället inte ger dem något alls. Det är definitivt bättre att träna lite och lågbudget än att inte träna för att bara intensiva pass på stans dyraste gym duger. Möjligen är den inställningen bara ett försvar för att slippa, så att man kan dölja sin egen ovilja genom att se ner på andras vilja (vilket är ett fenomen som finns överallt, inte bara inom sport).

 

Ibland hör jag människor säga att de är rädda för att komma otränade till gymmet och inte platsa och det är ungefär lika illa som att tro att man inte kan gå till tandläkaren med hål i tänderna. Den känslan får inte hindra någon, och inte högmod heller. Så mitt förslag är att den som känner sig hågad att lyfta några kilo idag gör det och inte väntar till den 1 januari, för ett nytt år kan börja när som helst.

ANNONS
Av nunofagun - 29 november 2016 10:57

Jag har gått från att vara i total avsaknad av tålamod till att kunna vänta i evigheter på det jag vill ha.

 

Bara denna enda förändring får mig att tro att det omöjliga är omöjligt. Det är det inte, ibland måste jag ge upp, men just detta att bli tålmodig har jag lyckats med tack vare statistiken. Jag är inte tålmodig i onödan, det inser jag när jag prickar av önskelistan och ser att en efter en ramlar de in, beställningarna. Visserligen inte efter 3-5 dagar, som det står på hemsidan till den nätbutik där jag beställer kursböcker. Det mesta är försenat; det som ankommer idag har avsändningsdatum i min barndom, typ. Inte heller har det jag beställt sett ut som jag tänkte mig men det är inte så konstigt, jag drar större storlekar än när jag var tio år.

 

Vem det är som läser min önskelista och bestämmer vad som ska levereras och när, vet jag inte. Men ifall avsändaren läser dagens blogg, vill jag passa på att tacka för det jag fått och säga att jag väntar tålmodigt på nästa leverans.

ANNONS

FM

Av nunofagun - 28 november 2016 08:25

Häromdagen var det nära på att jag fick praktisera mina kunskaper i krishantering hemma i köket; micron protesterade plötsligt högljutt mot att behöva micra och förstärkte sina protester med att helt enkelt skära ihop.

 

Först blev jag handlingsförlamad, näst intill lamslagen (förmodligen samma reaktion som skulle uppstå om jag oväntat inte hade tillgång till dator, mobil eller läppstift): fanns någon affär öppen där jag omedelbart kunde införskaffa en micro? Sedan tänkte jag på det där med minimalismen i mitt liv, och hur fiffigt den sköter sig själv genom att reducera de onödiga och onyttiga inslagen utan att jag behöver göra aktiva val. Diskställ har jag inget sedan ett halvår, det gick sönder det med och vet ni att när man inte har något diskställ, blir aldrig någon disk stående på diskbänken. FM, dvs före micron, har jag ett tydligt minne av att jag kokade tévatten på spisen och värmde maten i ugnen. Det var inte jobbigt, däremot förmodligen hälsosammare. Vad som skulle ske om vi tvingades till vedspis eller stenhäll vet jag inte, kanske hade vi inte tid att kolla mail och mess lika ofta, eller så kan man gissa att den tekniken försvann med den elektriska spisen.

 

Överlevnad handlar om anpassningsförmåga, vilket kan vara en anledning till att jag ser fiskmåsar på himlen utanför fönstret och inte pterosaurier; på bänken där micron var placerad, står nu en fruktskål och på spisen puttrar nudlarna så jag klarar nog detta också.

Av nunofagun - 26 november 2016 14:23

Ibland drabbas jag av avundsjuka. Inte min egen – just denna dödssynd gör jag mig inte skyldig till – utan andras. Jag har inte kunnat begripa varför. Vad finns det att avundas? Slit från tidig morgon till sent på natten, mer debet än kredit, magknip. Jag skulle kunna göra listan på vedermödor mycket längre. Min dagliga strävan är dock ointressant, det är inte den dagens inlägg handlar om utan glappet mellan min bild och andras av mig. Jag har insett att det är perspektivet, från vilket håll jag betraktas, som är svaret. När jag ser på mitt liv, är mödan i fokus, den som ligger bakom resultatet. Mödan, som ingen förutom jag vet om, är 99 %. Resultatet, som jag delar med omgivningen, bara en %. För omgivningen, som bara ser resultatet, verkar det säkert vara tvärtom och då är det ju inte konstigt om människor tror att jag för någon slags glamour-tillvaro.

 

Jag kommer inte att ändra på balansen mellan vedermödorna och resultatet, det ena är liksom förutsättningen för det andra. Bakom vedermödorna finns också i vissa fall tvingande skäl, som ingen har att göra med. Jag tränar till exempel inte för att se ut på ett visst sätt, utan för att fungera. Inte heller tänker jag sätta mitt ljus under en skäppa. Jag är bra på somligt, dålig på somligt. Ingetdera döljer jag. Att jag marknadsför det jag är bra på beror på att jag måste för att kunna betala hyran. Det betyder inte att jag tycker om det, ty jag är inte mycket för folktäta avenyer utan rör mig helst på öde skogsstigar.


Jag är som jag är, andra människor också. Ibland är läxan inte att försöka förändra något som inte bör förändras, utan att förstå våra olika perspektiv och förhålla oss till dem så att vi kan acceptera det oföränderliga. 

Av nunofagun - 25 november 2016 00:01

Jag vet inte hur vi ska hantera Jante, men något måste nog göras om inte detta land ska utarmas på kompetens. Kanske kan Socialstyrelsen hålla kurs i hur vi ska förstå att människor som är bra på något faktiskt bidrar till framgång även på ett större plan. Att växa till sin fulla potential är inget hot, utan betyder att vi alla har möjligheter till samma tillväxt; vi får plats allihop, och behöver inte skita ned oss med att lära någon veta sin plats.

 

Jag träffade en kvinna i ett sammanhang som byggde på människors insatser, och gladdes med henne åt tillströmningen av nya besökare. Tänk så många som har så mycket kunskap att dela med sig av till andra, sa jag. Vilken rikedom! Kvinnan blev förfärad och sa att så kan man inte göra; man måste först vara delaktig i sammanhanget, lära känna verksamheten och övriga besökare väl innan man fick ta ett steg fram och vara en tillgång. Jag blev helt stum. Hur länge måste man vänta innan man får vara till nytta? Tills man dör? Skakad gick jag hem och funderade hur många jag retat upp under åren genom att inte sänka blicken mot mina fötter istället för att erbjuda hjälp. Lärdomen av detta är att man ska säga att man inte vet och kan fast man både vet och kan, för annars kan människor bli ledsna och vilja slå en i huvudet, vilket gör ont.

 

Alla har något att bidra med; att ta tillvara på det, gynnar helheten. Men när rädslan över att vara otillräcklig blir större än förnuftet, får vi det samhälle vi förtjänar. Det värsta är, att det är alldeles i onödan, ty vi är alla unika skapelser värda kärlek, och den kärleken står inte i relation till vad vi vet och kan.



Av nunofagun - 24 november 2016 01:28

Det mänskliga livet innehåller ett visst mått av känslor vi helst vill slippa, som förtvivlan, uppgivenhet och vanmakt. Vi har vant oss vid inställningen att alla plågsamma själsliga tillstånd bör undvikas, men jag vill argumentera emot och påstå att det kan vara precis tvärtom. Inte för att jag önskar mig att ständigt förtäras av lidande, men faktum är att mina största prestationer sprungit ur just motstånd.

 

Jag tror att när man passerat en bro över över mörka vatten, passerar man även mer korrekta tillstånd som liksom håller en på plats i lämpligheten; ängslan för om jag verkligen kan, vad andra ska tycka och om det går för sig. Att bli lagom dyster är en bra utgångspunkt, för den driver en framåt (om man inte väldigt gärna hellre går bakåt); har man inget att förlora, vågar man helt enkelt mera. Dysterheter av olika slag behöver därför inte vara hinder, man kan istället undersöka dem nyfiket för att utröna hur de kan byggas om till ett drivkrafter. Varför mår jag dåligt? Vill jag fortsätta med det? Vad är det värsta som kan hända? Vad är det bästa som kan hända? Vad är det bästa med det värsta som kan hända? Har jag betraktat situationen från alla väderstreck? Kan jag kasta om bokstäverna och få ett helt annat ord? Kreativitet handlar inte bara om att göra sina egna julkort, det är en egenskap som med fördel kan användas även för livet självt.

 

Nästa gång förtvivlan, uppgivenhet och vanmakt kommer på besök, kan det vara värt att prova att kalla dem förväntan, möjlighet och spänning. Jag har inte facit på vad som kommer att ske, men det är mycket troligt att man upptäcker att det är trevligare att vistas på andra sidan bron över mörka vatten.





Av nunofagun - 23 november 2016 00:05

Jag vaknar på morgonen med armarna i ett crawltag tills jag minns att jag inte alls ska gå upp i gryningen för att simma utan för att löpträna med Den Gode Vännen. När vi kommer till anläggningen inser vi att här ska en stor tävling gå av stapeln just idag och jag oroar mig genast för att vi ska komma med av misstag, i första startgruppen därtill, eftersom vi är så tidigt ute men Den Gode Vännen tror att det i så fall kommer att lösa sig av sig själv emedan vi kommer att falla ifrån omgående.

 

Den Gode Vännens halvmil är länge än min halvmil, kanske beroende på att han springer fortare än jag gör och att han gärna vill prata under tiden. Jag svarar på sin höjd "mm" eftersom jag behöver mitt syre till att andas, speciellt som jag försöker tillämpa näsandning som jag läst är nyttigare; än så länge kämpar jag dock bara med en kvävningskänsla. Efter löpningen åker vi var och en hem till sig för att ses senare på kvällen och gå på bio. Vi hittar den enda lediga parkeringsplatsen i hela staden och känner oss glada tills parkeringsautomaten biter tag om Den Gode Vännens betalkort och vägrar släppa taget. Den Gode Vännen vill ta med sig parkeringsautomaten in på bion men jag hindrar honom då jag bokat endast två platser. Till sist ger parkeringsautomaten upp när Den Gode Vännen skriker åt den och vi hinner till bion i tid. När bion är över, mår Den Gode Vännen illa eftersom han har ätit för mycket godis, själv lider jag av träningsvärk på grund av att jag glömt stretcha efter löpningen; därtill har vi båda ont i höger knä av okänd anledning och får halta till bilen.

 

Den Gode Vännen är en god vän (vilket ni kan ha listat ut av hans alias), ändå brukar människor inte tro på oss när vi säger det ty enligt normen kan man inte ha en bästis av det motsatta könet. Men vänskap sitter inte i kön utan i djupare ting, som att få ont i samma knä samtidigt bara för att få dela en upplevelse med någon man gillar att hänga med.



Av nunofagun - 22 november 2016 04:36

Det gör mig lite sorgsen att konstatera att nästan inga av mina mål var slutstationer, bara rastställen. Jag önskade vid varje stopp att det var där jag skulle få stanna; inte bara för vila, utan för gott. Men varje gång, viskade en röst ”vidare, vidare”. Och jag gjorde som rösten sa, reste mig och gick vidare. Med tiden har jag lärt mig att inte ha något bagage. Jag lämnar det jag inte behöver bakom mig. Det gör det lättare att gå, om inte lättare att ta avsked från situationer, sammanhang och platser där jag känt mig hemma. Men trots att det gör ont, måste jag vidare, vidare. Aldrig framme. Alltid på väg.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se