nunofagun

Alla inlägg under oktober 2016

Av nunofagun - 31 oktober 2016 08:22

Man kan vara för och man kan vara emot. Att vara emot blir liksom alltid en negation, även om man är emot något som är dåligt. Det ger en bättre känsla i magen att vara för fred än emot krig, till exempel.

 

Det är också tristare att fokusera på det man inte tycker om, än det man tycker om. Om man konstaterar att man blir glad av solsken så har man sagt det som är viktigt; man behöver inte trötta ut sina medmänniskor genom att upprepa hur deppad man blir när det regnar. Således inbillar jag mig att man kan säga precis samma sak, fast på ett bra eller ett dåligt sätt. Det måste rimligtvis vara bättre att fokusera på det som fungerar, än det som inte fungerar. Som att säga till den äkta hälften att man älskar honom lite mer när han klämmer tandkrämstuben från botten, än att man vill köra ner tandkrämstuben i halsen på honom när han klämmer den på mitten. Själv är jag så simpel att jag hellre gör något utifrån en positiv drivkraft, som att jag får beröm eller för att något helt enkelt är roligt. Att prestera för att undvika en konflikt, inbillar jag mig påverkar både prestationen och den som ska prestera; får man bara skäll för det man inte gör, är nog risken att man permanentar ett mindre fungerande beteende på ren trots eller för att det ändå inte verkar finnas något värde i att förändra det. Så måste man förstås vara försiktig med vad man är för, så man inte är för allt bara för att vara bevisa hur optimistiskt lagd man är, för då kan det bli alldeles tokigt.

 

Kanske kan det vara en god regel att vara för det som känns rätt att vara för, och lämna resten därhän; det kan aldrig vara fel att glädjas åt solen, även de dagar den är svårare att se.

ANNONS
Av nunofagun - 29 oktober 2016 09:56

Det är svårt att hitta kvinnliga förebilder. Det beror inte på att de inte finns, utan att de inte uppmärksammas. Visst lyfter media fram Amelia Adamo, Antonia Ax:son Johnson och kronprinsessan Viktoria vilket är gott och väl. Men även om det är och alltid har varit problematiskt för kvinnor att ta plats i styrelserummen och på troner, är det inte sådana förebilder jag letar efter.


Den som orkar googla bortom mainstream kan dock finna dem, de starka kvinnorna som har gjort avtryck och intryck men som inte får något utrymme i historieböckerna. Jag har tre sådana, som är mina ikoner. Alena Arzamasskaia och Hildegard av Bingen är två av dem. Alena är Rysslands svar på Jeanne d'Arc. Hon levde på 1600-talet och var först nunna, men lämnade klostret för att slåss mot tsaren. Utklädd till man (vilket verkar ha varit ett större brott än att kriga mot tsaren), ledde hon tusentals män i strid. Som så många andra starka kvinnor, slutade hon på bålet. Hildegard av Bingen levde på 1100-talet i Tyskland. Också hon var nunna. Hildegard var kunnig i hälsosam matlagning (hennes kokbok går att få tag i även idag och innehåller många spännande recept), hon komponerade musik och hon var författare. Även om hon inte drog ut i strid handgripligen, som Alena, drog hon sig inte för att skriva ilskna brev till beslutsfattare då hon tyckte något var fel. Den tredje kvinnan har bett mig att inte nämna hennes namn, då hon inte vill göra något väsen av sig. Hennes historia är inte som Alenas eller Hildegards, hon drog inte ut i krig och hon gav sig inte in i den politiska debatten. Det hon har gemensamt med dem är att hon gick Via Dolorosa av egen fri vilja: inte för sin egen skull, inte för att hon ville, utan för andra människors skull, och för att det var rätt.


Själv siktar jag inte på att bli vare sig martyr eller helgon; jag är inte stark nog att bära vare sig lidande eller en gloria. Men varje gång jag vill säga nej för att ja kommer med konsekvenser som skrämmer mig, tänker jag på dem – Alena, Hildegard och kvinnan som har bett mig att inte nämna hennes namn – och böjer mitt huvud i samtycke till att gå en obekväm väg; inte för min egen skull, inte för att jag vill, utan för andra människors skull och för att det är rätt. 

ANNONS
Av nunofagun - 28 oktober 2016 08:49

Jag cyklar till city en gång i veckan och mellan varven hinner man bygga om varenda gata. Sist följde jag en skylt som det stod CENTRUM på och den ledde mig rätt in i en buske. Efter att ha trasslat mig ur busken, valsade jag i rena förvirringen ut i ett nyasfalterat område så skulle ni passera en väg med mönster av cykeldäck, så var det där jag var. På returen tog jag en genväg som ledde till att jag fick se ett bostadsområde jag inte visste fanns och som jag besiktigade grundligt; därför vet jag nu också att jag kan klara mig orimligt länge utan vattentillförsel.

 

Om jag inte cyklade fel jämt och ständigt, skulle jag ha sämre kondition. Jag skulle heller inte ha lärt mig att ta mig fram fast jag inte har någon aning om var jag är. Faktum är att jag älskar alla mina misstag, särskilt dem som ställer till det så att jag vet varken ut eller in för dem är det inte troligt att jag gör om. Ibland blir jag arg på mig själv över de onödiga manövrar jag åstadkommer i livet. Men så drar jag mig till minnes att innan misstagen blir just misstag, är de goda intentioner som senare slår slint: man kan säga att alla mina misstag initialt har sprungit ur min avsikt att förändra något till det bättre. En fara med misstag är att när man gått vilse riktigt ordentligt, kan det verka hopplöst att gå tillbaka och börja om, och så fortsätter man djupare in i snårskogen. Det är sant att det tar tid att rätta till somligt, men det är allt bättre än att permanenta misstaget som ett stående inslag ty roligare än så kan man ha det.

 

Med misstag tror jag att det är så att om man väljer att stanna kvar i det förflutna tillsammans med dem, kommer man aldrig längre till än igår. Om man däremot använder sig konstruktivt av sina misstag i nuet, är de den bästa drivkraft man kan ha in i en framtid som kan bli bättre än man någonsin vågat drömma om.

Av nunofagun - 27 oktober 2016 08:42

Igår joggade jag för första gången sedan jag var med i Fältstafetten för väldigt länge sedan och lärde mig den hårda vägen att terränglöpning betyder att man löper i terrängen vilken ibland kan vara lodrät.

 

Det är konstigt med kondition; den går att använda uthålligt, explosivt eller inte alls och min kropp är olika inställd olika dagar. Ibland kan jag simma en kilometer i ett sträck, powerwalka två mil utan att pausa och cykla som en atlet. Men ibland är det uppförsbacke till och med när jag stryker tvätt. Inför joggingen igår kallade jag därför in Den Gode Vännen, som springer sig genom livet, och bad honom om en genomgång i teori och praktik. Den Gode Vännen är en bra coach, han tycker att jag är jätteduktig bara jag knyter joggingskorna själv och det är sporrande. Det kändes dock lite illavarslande att han lade i parkeringspengar för fyra timmar inför en halvmils jogging men jag valde att tolka det som att han inte ville lägga press på mig. I början av banan försökte jag övertyga Den Gode Vännen om att vi måste stanna för att snyta oss, beundra höstlöven och leta efter svamp men efter flera års vänskap med mig, går det inte längre att lura honom; istället bröt han ned varje kilometer och en lyktstolpe i taget, tog jag mig runt banan.

 

Det är överväldigande att tänka sig ett maraton, det är som att planera ett helt liv, det går inte. Man får ta det en kilometer i taget. Att stanna en stund då och då för att andas så att man inte missar att beundra ett och annat höstlöv är också en del av vägen; speciellt då det är uppförsbacke även när man stryker tvätt. 

Av nunofagun - 26 oktober 2016 08:49

Klockan är fyra på morgonen.

 

Jag är trött. Det är lejonungen Leo också, som har vett på att inte vara vaken när vi har sovmorgon. Han ligger på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar med sin stora nos. Vid varje utandning blåser han upp luggen som hänger ner över ögonen och när han andas in, faller den ned igen och stänger ute gryningsljuset. Leo lever som jag vill leva; han är nyfiken, orädd och ser varje dag som ett äventyr. Han tror att det finns bara gott här på Planeten Jorden och vill krama alla han möter. Han älskar mig villkorslöst, som bara en liten lejonunge kan. Men han älskar också allt han kan lukta på, som blommor, parfym och mat. Jag tittar på honom och känner hjärtat svämma över av kärlek till detta lilla liv som håller mig varm om när jag är kall och som tåligt väntar tills jag har tid för honom. Plötsligt känner jag mig lite ledsen och en tår rullar ner för min kind. Det gör mig arg, för tårar ingår inte i mitt koncept; jag klarar minsann allt. Leo rycker till när en tår händelsevis faller på honom, och han tittar sorgset på mig.

- Inte ledsen, säger han och lägger sitt huvud i min armhåla.

- Nej inte ledsen, svarar jag och torkar mina tårar i hans yviga lejonungeman.

 

Så somnar vi om tillsammans, jag och Leo, för det går inte att vara ledsen länge när man har en lejonunge i armhålan, klockan fyra på morgonen.

Av nunofagun - 25 oktober 2016 08:08

En vän till mig som letade efter min blogg online fick genast upp sökordet cognacspraliner. Det är ju sorgligt om människor en dag kommer att ha en bild av mig som beroende av spritfylld choklad, jag som ville bygga broar och riva murar och rädda världen.

 

Emedan detta gjorde mig nyfiken på andra bloggares inlägg, tog jag mig en dag för att inventera utbudet. Jag fann att många frågar sina läsare vad de ska skriva om, vilket kan antyda att för vissa är det en större drivkraft att ha en välbesökt blogg än att uttrycka sina personliga åsikter. Många bloggar om kändisar, eller lägger i alla fall upp en massa bilder på dem (vilket är olagligt om man inte fotat själv). Hat-bloggar finns det förmodligen fler än kärleks-bloggar. Bloggar om hopplöshet har jag hittat hur många som helst. Så är det alla bloggar om den typ av liv som människor vill leva och ännu fler bloggar om den typ av liv de flesta faktiskt lever, och mellan dessa båda kategorier är det många mil.

 

Inspirerad av detta funderar jag på att kommande vecka leverera en novell om mig och Justin Bieber, göra en lista över mina värsta dejter och visa foton på hur jag målar mina naglar steg för steg. Eller så skulle jag kunna blogga precis som vanligt om normer, våra vackra mänskliga svagheter och olika sätt att tolka verkligheten. Vad tycker ni?

Av nunofagun - 24 oktober 2016 08:07

Aaron Antonovsky har myntat begreppet KASAM – Känsla av Sammanhang – som står för begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i livet. KASAM förklarar, enligt Antonovsky, varför somliga som gått igenom stora prövningar paradoxalt nog kan må bättre än de som haft mindre motgångar. I sina studier fann han att de som haft förfärliga svårigheter ofta såg en mening med sitt lidande, vilket gjorde att de inte upplevde sig som särskilt olyckliga eller sjuka. Ingen är heller helt sjuk eller frisk, menar Antonovsky. Alla är någonstans mittemellan och den som har en hög grad av KASAM, hanterar således utmaningar bättre.

 

Innan jag hörde talas om KASAM, visste jag inte att det fanns ett namn på att känna sig delaktig i något större. Jag har alltid tänkt att jag är den där lilla stenen i den stora mosaiken, som lägger till eller drar ifrån och att allt jag gör, om än litet, spelar roll. Jag tror också på att jag kan vända allt som sker till något bra, och att det därför inte går att misslyckas. Det bästa av allt är att jag bara behöver göra min del; jag tar över stenen från någon och bär den en bit för att sedan lämna den till en annan medvandrare som går vidare med den; bygget blir klart, fast jag inte kommer att lägga den sista stenen eller kanske ens någonsin få se slutresultatet.

 

Vad jag än gör, vill jag att det ska vara en del av det bygget: om det kallas KASAM eller något annat spelar ingen roll, huvudsaken är att jag ingår i konstruktionen.



Av nunofagun - 22 oktober 2016 08:04

Många yrken omfattas av tystnadsplikt. De anställda måste i sådana yrken skriva under ett dokument där de lovar att beakta den. Vad beror det då på, undrar jag, att så många människor ändå berättar sådant om sina jobb som ingen annan borde veta? Och vad beror det på att så många människor frågar oss som har tystnadsplikt om sådant som de borde ha vett på att förstå att vi inte får säga? När det gäller personal som brister i respekt för sina patienters eller kunders integritet, gissar jag att det till stor del kan handla om glappet mellan en officiell policy och en inofficiell kultur. Alla gör det, det bara är så. En annan kategori av sladdertackor är de som vill göra sig viktiga. Kunskap är makt, eller ger i alla fall en stund i rampljuset för att man är den som har smaskig information. En och annan behöver prata av sig för att den mår dåligt av en situation eller händelse i jobbet, vilket är mer begripligt.


De som vill veta mer om ens jobbhemligheter brukar presentera följande två argument när man vägrar avslöja något:

  • Jag vet ju inte vem det är.

  • Jag säger inget till någon.

Hur vet man att man inte känner personen, när man inte vet vem det är? Det kan mycket väl vara en bekant, eller en bekants bekant. Att någon påstår att den inte ska säga något är det svagaste löfte som finns. Den som försöker tjata sig till hemlig information, planerar förmodligen inte att hålla den för sig själv. Eftersom båda argumenten är så korkade, är de således lätta att bemöta. När de inte fungerar, brukar nyfiken-i-en-strut ta till skuld-tricket: den som inte vill dela skitprats-gemenskapen är illojal (lojaliteten mot skitprats-gemenskapen är nämligen viktigare än den som omfattas av tystnadsplikten) och får inte vara med. Allt detta är dock irrelevant, eftersom tystnadsplikten innebär att man inte FÅR prata om det som faller under den. Inte bara för att man själv kan bli av med jobbet utan för att man faktiskt kränker en annan människas innersta rum, vilket är värre än att få sparken.


Förutom att jag numera aldrig skulle ge ett förtroende till någon som inte kan låta bli att sprida patientjournaler eller konfidentiella avtal för vinden, börjar jag även känna ett motstånd över att alls besöka ett sjukhus eller tjänsteföretag. Hur vet jag vem jag kan lita på? De finns överallt, sladdertackorna och Nyfiken-i-en-strut, i väntan på liv att förstöra för likes på en Facebook-status. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se