nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Lördag 28 nov 20:10

Jag är i stort sett ensam om i min familj, för att inte säga släkt, om att vara andlig. På sätt och vis har det varit bra, för jag har inte tvingats in i någon trångsynt religion eller uppfostrats i fruktan. Min tonårsrevolt handlade mer om att trotsa mina olyckliga föräldrar för att få gå på ungdomsmöten i någon frikyrklig församling (som jag egentligen inte gillade så mycket men det verkade inte finnas några andra alternativ då) än att dansa och dejta. Förvisso har jag gjort det också, vilket gladde främst mamma som var mycket bekymrad över min kyrkliga sida. Men det har också varit ensamt. Som barn ställde jag frågor hemma som ingen kunde besvara. Till exempel om var ”de andra” fanns. Inte heller visste jag hur jag skulle hantera de energier som ibland var både kaotiska och skrämmande. Idag vet jag att de finns, ”de andra”, och jag möter dem (er) både irl och i den dimension som existerar parallellt med den fysiska. Jag vet också vilka energier jag ska släppa in och vilka jag ska stänga ute. Allt detta har tagit tid och först nyligen har de sista bitarna fallit på plats. Som att jag inte behöver säga nej till något världsligt för att säga ja till det andliga. När jag var yngre, levde jag i skräck för att den kallelse jag visste jag hade skulle innebära att jag måste sluta lyssna på techno och måla läpparna knallröda. I själva verket är det tvärtom. Ingenstans talar Gud/Universum så tydligt till mig som när jag lyssnar på hardtrance och inget gör mig så lycklig och levande som knallröda läppar. De olika dimensionerna står inte i kontrast till varandra, de förstärker varandra genom att den fysiska världen manifesterar den icke-fysiska på ett konkret sätt. Det jag kämpat mest med genom livet är dock detta med att utstråla kärlek. Jag har tyckt att jag har varit en dålig människa när jag inte har kunnat känna känslan, när jag inte förmått göra gott eller vara god. I samband med de senaste veckornas energiskiften slog det ner som en blixt i mig att begreppet ”utstråla kärlek” inte handlar om en känsla utan en handling: När vi säger ja till Kraften och låter den passera genom oss ner till allt levande på Planeten Jorden, är det kärleken i sin renaste form vi förmedlar. Vi behöver inte slå knut på oss själva, den sköter sig själv. Som all Kraft, behöver den dock en ledare, och det är vi. Så istället för att krampaktigt försöka tvinga oss till att älska den sura granntanten och chefen som inte gav oss löneförhöjningen vi förtjänar, släpper vi taget och säger Ja. Det är allt.


Vi är elkablarna, bärarna ner till Jorden. Och när vi en gång känt Kraften passera genom våra kroppar, kan vi aldrig tvivla mer på att vi utstrålar kärlek.



ANNONS
Av nunofagun - Onsdag 25 nov 11:20

Den här bloggen är till alla er Ljusarbetare där ute. Ni vet vilka ni är. Det är ni som grubblar över er väg och vart den leder ty när Kraften en gång skakat om er, finns ingen väg tillbaka.


Meningen med livet. Den var självklar. Nu är vi avskurna från den, smogen hindrar oss från att se och motorbullret hindrar oss från att höra. Ändock finns den där, och i sin enkelhet är den uppenbar: Att leva i symbios med Alltet. I symbios är vi när vi inte skadar Skapelsen. Förr var det enkelt. Vi bad om att få ta det vi behövde, och vi fick det. Nu kräver vi överflöd för att kunna slösa. Vi kan inte backa. Vi måste vara en del av samhället och acceptera somliga galenskaper för att få livet att fungera. Men vi kan börja där vi är. Göra bra val när valen finns. Vara vänlig mot, om än inte vän med, alla. Visa respekt för allt levande, kommunicera med det, känna gemenskap med den lilla skogssnigeln såväl som den karga klippan ty allt existerar och vibrerar på kärlekens frekvens. Inget mer än detta behöver vi vara: I symbios, och på det sättet bli influencers för dem som vill följa frivilligt.


I nästa steg måste vi hjälpas åt att hela det sargade. Vi har inte Kraften – den är Guds/Universums – men vi kan förmedla den (jag skriver mer om Kraften på söndag). Genom att ta emot Kraften transformerar vi den så att den kan omfamna allt lidande på Planeten Jorden.


Mina älskade Ljusbärare, detta är allt. Vi kan vara var som helst och vi kan vara vilka som helst, det spelar ingen roll. Vår omgivning må skifta, våra roller också. Det är våra kärnor som är viktiga, och de kan verka oavsett omständigheter. Om vi fokuserar på att inte orsaka skada och att hela det som är skadat, kommer allt det andra att falla på plats av sig självt, forma sig runt kärnan mjukt och följsamt.


På söndag den 29 november klockan 20 förmedlar vi Kraften till helande av Planeten Jorden. Låt oss mötas då, i en annan sfär.

ANNONS
Av nunofagun - Söndag 22 nov 21:45

Ibland måste man tvätta smutsiga strumpor och deleta i inboxen. Det kallas vardag, och den är ett mirakel i sig. Ibland måste man lämna vardagen för att få perspektiv på den. Höja sig över de små bekymren, och betrakta de stora ovanifrån. I dessa orostider är det lätt. Jag behöver inte söka Universum/Gud i Tivedens täta tallskog, även om det underlättar. Universum/Gud söker mig där jag är; budskapen kommer snapchatsnabbt, grammatiskt korrekta och syntaktiskt perfekta. De är brinnande buskar, totem och tecken skrivna i sten. Överallt finns de, orden, fast förklädda för att de inte ska beträdas av obehöriga. Jag ser dem och jag hör dem, och jag tillåter att de kallar mig. Jag kan välja, fast ändå inte. I hela mitt liv har jag väntat på detta, förberett mig för det som ska komma. Och nu är det dags. Jag är ledsen, för det betyder slutet på det som varit. Jag är glad, för det betyder början på det som ska komma. Jag kan inte stå mitt emellan, jag måste gå mot, men samtidigt ifrån.


Den del av vägen som återstår är den mest främmande trots att den leder hem. Den är också den mest skrämmande. Men jag är inte rädd. Jag är redo. Och redan vid första steget, blir jag den jag föddes att vara.

Av nunofagun - Söndag 25 okt 11:45

Under en av mina värsta perioder i livet, gick jag till en leksaksaffär och köpte pärlplattor att förströ mig med.


Det är svårt att förstå hur något så oskyldigt kunde väcka en så stor upprördhet hos omgivningen. Om jag hade tagit till destruktiva metoder – vilket är mig helt främmande eftersom de inte löser några problem utan tvärtom förvärrar dem – skulle jag ha förstått kritiken. Men att pärlplattor kan väcka så starka känslor är för mig obegripligt. Förvisso ger pärlplattor inte vuxenpoäng. Förvisso finns det vettigare saker att syssla med. Men i en situation där jag nästan gick under, var de min verklighetsflykt under någon halvtimme per dag där jag inte behövde tänka på något annat än att göra färgglada mönster. Det var inte så att pärlplattorna tog över mitt liv, eller hindrade mig från att reda ut kaoset; de hjälpte mig att orka göra det. Och när allt var över – för det var det till slut – hade jag både sinnesfrid och vackra underlägg till karotterna här hemma. En av mina käraste väninnor hanterar sitt kaos genom att resa bort, helst till något varmare land. Hon för samma diskussioner med alla som lägger sig i. Hon är, som jag, medveten om att hon flyr problemen men menar att hon behöver distansen för att se tydligare på dem och veta hur hon ska kunna hantera dem.


Oavsett om man köper pärlplattor eller en restresa till Mallis, finns naturligtvis risken att man inte alls vill tillbaka till sitt kaos, utan föredrar att tillbringa resten av livet på Panduro eller playan. I så fall tjänar flykten inte sitt syfte. Men i bästa fall finner vi lugnet i det som kallas stormens öga, och får vila där en stund. Och en dag kanske vi rentav hittar dit utan omvägar, och ingen behöver

se var vi vilar från verkligheten.




Av nunofagun - Söndag 18 okt 19:00

De flesta människor mår dåligt från och till. Faktum är att jag nog inte har träffat någon som tycker att livet är fritt från lidande. Vad som skiljer oss människor åt är hur vi förhåller oss till vårt elände. I många fall verkar de som verkligen har haft svårigheter hantera dem bättre än dem som mest drabbats av vardagliga vedermödor.

Naturligtvis börjar allt från början oavsett om vi formas av arv eller miljö. Den som växer upp med en stabil ekonomisk grund och nätverk – det är ingen hemlighet att det går att ta sig förbi både arbetslöshet och lägenhetsköer med hjälp av rätt kontakter – har en kortare väg att gå. Hur den som istället växer upp med missbruk och övergrepp ska ta sig någonstans alls i livet vet jag inte. Uppenbarligen misslyckas samhället ofta med sina skyldigheter gentemot de mest utsatta. I den bästa av världar tänker jag att alla barn förtjänar att uppfostras enligt rätt självklara principer som att ges möjlighet att utveckla sina unika personligheter och färdigheter, att klara sig själva både praktiskt och känslomässigt och att lära sig innebörden av begreppet respekt. Det borde vara enkelt men någonstans redan från början har det gått det fel och det verkar omöjligt att bryta förbannelsen som sträcker sig långt bortom femte led trots att de flesta nog gör så gott de kan. Vi får helt enkelt försöka rätta till systemfelen på egen hand så gott det går. Erinra oss vilka vi var på väg att bli innan vi gick rätt in i Svensson-väggen, lära oss att reda ut våra egna härvor och se både oss själva och resten av Planeten Jorden som värdefulla resurser.

Nu då vi befinner oss någonstans mellan Jante-generationen och den lättkränkta individualisten, kan vi konstatera att ingen av de ytterligheterna är bekväma att befinna sig i ty varken martyren eller narcissisten kommer att ha en plats i framtiden. I takt med att allt fler samhällsfunktioner nedmonteras (trots att de är betalda många gånger om av våra skattepengar) är vi snart lämnade åt oss själva. När det sker, kommer kontakter att vara viktigare än någonsin. Vi som inte har det, får kanske vandra resten av vägen barfota. Eller så kanske ger vår strävan mot en bättre värld resultat redan i vår livstid. Hur det än går kan ingen ta ifrån oss våra karaktärer, oavsett om vi fått dem i arv eller har tvingats klippa och klistra ihop dem; den dag vi går i mål, kan vi göra det rakryggat istället för att krypa.

Av nunofagun - Söndag 11 okt 11:30

När jag först blev vegetarian, var det tyvärr inte för djurens skull utan min egen eftersom jag hade börjat få insikter om att kött inte var särskilt bra för min hälsa. Omgivningen reagerade positivt; en självisk handling var lätt att förstå. Som en följd av mitt beslut att göra en kostomläggning, sökte jag information om vad jag skulle äta istället för kött och i samband med det insåg jag att djurindustrin är som en skräckfilm varpå jag blev vegan. Återigen fick jag respons av omgivningen, fast negativ denna gång eftersom handlingen inte hade med mig att göra (med undantag för mitt samvete).


För djurens del spelar det kanske ingen roll varför man väljer att inte bidra till deras lidande, så länge som det minskar. För min del blev omgivningens reaktioner en dealbreaker eftersom det var första gången jag insåg att ”låta dö” är så normaliserat att ”låta leva” provocerar. Den diskussionen är en hel avhandling i sig (inte minst inom konfliktstudier) som inte är mitt huvudspår idag. Istället tänker jag på just normer, och hur de påverkar vår hälsa. När jag blev vegan, fick det nämligen en rätt stor (och oväntad) effekt på mitt välmående. Jag blev helt bra i min mage som mer eller mindre fördärvat livet för mig i decennier. Jag gick också ner i vikt, ganska mycket till och med. Det senaste halvåret har de sista kilona ramlat av mig alldeles av sig själv och jag har motvilligt behövt köpa en ny garderob. Jag ogillar onödig konsumtion men det går inte an att byxorna ramlar av en så jag började söka online efter tajta modeller i storlek 34-36. På ett par av nätföretagen, existerade de inte. Storlekarna började i 38, och kallades S. Jag insåg att sedan jag handlade kläder senast, har en förskjutning av storleksnormen skett. Det är inte längre normalt att vara smal. Förstå mig rätt. Jag fördömer inte övervikt – den har varit en del av mig länge – utan att vi inte längre vågar prata om den som ett problem av rädsla för att bli beskyllda av fatshaming. Men fatshaming och ohälsa är två olika saker. Det handlar inte om att se människor med övervikt och påföljande sjukdomar som dåliga för det är de inte. Däremot är de sjukdomstillstånd övervikt leder till ett gigantiskt problem i hela västvärlden (inte minst i pandemi-tider) och att låtsas som att så inte är fallet är att säga att det är normalt att må kasst och/eller att dö i förtid. Man kan kalla det frihet att välja själv men så enkelt är det inte, så länge som det osunda i form av stillasittande och snabbmat marknadsförs som norm. Jag ser det varje dag, när föräldrar kör bil på gångbanan för att deras barn ska slippa gå 50 meter till skolporten. När ungdomar blåser fram på en elcykel istället för att trampa själva med hänvisning till att det är miljövänligt (var hamnar batterierna när de är slut?). När en robot klipper gräset onaturligt kort och hackar igelkottar i bitar under sin framfart.


Kanske är det enklare än vi tror (så länge det inte finns ett beroende med i bilden) att ha en sund norm. Kanske behöver vi inte komplicerade (och farliga) pulverdieter och dyra gymkort. Kanske räcker det med sunt förnuft och att använda den kropp vi getts att bruka. Kanske kan det bli en norm att låta leva. För vår egen, planeten Jordens och alla dess invånares skull.

Av nunofagun - Söndag 4 okt 12:15

Jag gillar symbolik. Bildspråk talar till mig; inte bara för att jag tänker pixlat utan också för att det inte kräver en verbal kommunikation och kan därmed förstås av alla oavsett bakgrund och härkomst.


Hur symboliken ska tolkas kan man inte vara säker på och det är stimulerande för hjärnan, tänker jag. Antingen kan man se Mannen Jesus som konsult i fastighetsbranschen när han ger råd för husbyggen, eller så ser man över sina drivkrafter i livet. Antingen så handlar ”Kejsarens nya kläder” om rädslan för att säga som det är, eller så är gubben bara en äcklig blottare. Men även om man lyckas dechiffrera vad sändaren av budskapet egentligen ville säga oss, är lärdomarna inte lika enkla att omsätta till vår tid och kultur. Den gordiska knuten, till exempel. Lösningen är uppenbar: Istället för att försöka trassla ut den hopplösa härvan, tar Alexander den Store fram sitt svärd och hugger den mitt itu. När jag ska ta med mig principen till min vardag, blir Alexanders pragmatik mer komplicerad. Möjligen skulle en modern tolkning kunna vara att man helt enkelt skiter i att grubbla över problemen, vilket är lättare sagt än gjort. Hur man ska gå tillväga rent praktiskt, är lite som att lösa en gåta. Men för ett tag sedan, fick jag tillfälle att äntligen tillämpa principen. Jag äger en vacker blus, avsedd att bäras vid speciella tillfällen. Blusen har haft långa band vid ärmsluten, som ska knytas till rosetter. Men även när jag har knutit upp banden, har de fastnat i dörrhandtag och doppat sig i soppor och då är det inte lätt att känna sig elegant. Jag har slagit skotstek på de förgrymmade banden, virat dem tre varv runt handlederna och övervägt att hänga mig i dem, men inget har hjälpt. Till sist tog jag fram saxen och klippte av dem.


Varför jag aldrig övervägt denna simpla handling övergår mitt förstånd. Jag misstänker nu att svaren på mina övriga stora livsfrågor är lika basala, bara jag kan tolka om den Gordiska knuten på rätt sätt. Kanske handlar den om att fundera över vad som är ens svärd; om man bara vet vilka som är ens redskap, vet man också hur de ska användas. Och då blir den gordiska knuten lika enkel att hantera som den gordiska rosetten.


Av nunofagun - Söndag 27 sept 11:15

I mitt förra liv, det där jag jobbade mer än jag borde och var mer hemma på hotell än i min lägenhet,  roade jag mig under mina få lediga stunder i främmande städer med att shoppa. Nu, många år senare, ångrar jag mig djupt. Jag kunde ha gjort något vettigare med mina pengar men jag förstod väl inte bättre. Förvisso köpte jag en del bra grejor, heminredning till exempel, som jag har kvar än i dag. Dyra skönhets- och rengöringsprodukter kan dock inte ses som långsiktiga investeringar. Vackra varunamn och höga priser är nämligen inte en garant för kvalitet, inte etik heller för den delen då många av de stora producenterna djurtestar eller fördärvar jorden med miljögifter.

Etiska skäl för en livsstilsförändring talar inte till alla; egot är starkt, marknadskrafterna också. Det behöver dock inte finnas någon motsättning mellan etik och egoism. Jag kan välja produkter som både gör att jag och hemmet ser bra ut samt göra något bra på samma gång. Faktiskt har jag med stigande ålder blivit allt friskare och fräschare just tack vare att jag väljer de naturliga (och billigare) alternativen. Lite mer frid med mitt eget samvete har jag också fått.

Min shoppinglista för framtiden:
Kallpressad sesamolja (som hudlotion).
Äpplecidervinäger blandat med vanligt kranvatten (som ansiktsvatten).
Grumme grönsåpa och ättika (som rengöring i hemmet).

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se