nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Måndag 22 jan 08:15

Jag tror på det som sägs att man kommer att möta samma situation om och om igen tills man lär sig att hantera den på ett bra sätt; när man lärt sig läxan, är lektionen över.


På det sättet kan ens förflutna vara ett facit hellre än en dyster tillbakablick på misstag. Fast jag tänker också att när man väl förstått vad man gör för fel och ändrat på sitt beteende så att man kan få ett annat resultat, är det viktigt att inte se tillbaka och gräma sig över att man inte förstått bättre tidigare. Inte heller ska man tro att man är dömd att vara den man alltid har varit; om det hade varit sant, skulle inte en enda missbrukare kunnat sluta med sin drog och inga kriminella kunnat bli hederliga.


Det är inte helt sant att säga att man inte är sitt förflutna, eftersom man bevisligen levt det igår. Men den man är idag är resultatet av hur man hanterar vem man var igår, och det är vad som räknas, framförallt imorgon.

ANNONS
Av nunofagun - Lördag 20 jan 08:15

Alla dagar är inte gjorda för de stora och djupa livsfrågorna.

 

Ibland är det så enkelt att bara den första koppen kaffe på morgonen är värd att gå upp för. Vardagen, den underskattade, är i själva verket det som är livet. Inte semester en gång om året, eller ens fredag klockan 17 när allt ska hända. Att ha mål som ligger långt bort har sitt värde. Men eftersom det vi har mest av i kalendern är vardag, måste var dag i sig ha sitt värde.

 

Jag häller upp en kopp kaffe till, och tänker för vilken gång i ordningen vet jag inte hur bra jag har det.

ANNONS
Av nunofagun - Fredag 19 jan 08:15

Jag talade med en kvinna som jag inte vet mer om än det hon berättade för mig, att hon mådde dåligt och önskade att hon hade en man och barn som kunde ta hand om henne. Min fråga till henne var om hon tyckte att det var rätt skäl för att skaffa sig en familj och om det inte var en tung börda att lägga på dem. Hennes svar var att det väl var naturligt i en relation att hjälpa varandra.

 

Såklart ska vi hjälpa varandra och såklart kommer vi till våra förhållanden med små och stora bördor, men inte tycker jag att det är riktigt att söka sig till en relation i det primära syftet att bli avlastad från det man själv inte orkar bära. Jag tänker att det vore fint att få dela på vardag och fest med någon som har samma värderingar som en själv, och att det ibland kan innebära att den ene får dra ett tyngre lass än den andra; därtill kan olycka eller sjukdom göra en beroende av sin partner. Det finns ändå en skillnad i det och i att göra en kalkylerad beräkning över vad man kan få ut av någon annan. Alla är vi människor som i de flesta fall kämpar med att få ihop vår egen tillvaro, att dessutom bli utsedd som bärare av någon annans tillvaro kan nog få vem som helst att kantra. Generellt har jag svårt för när människor lägger ansvaret på andra för hur de mår (och då menar jag naturligtvis inte i de situationer då fysiskt och psykiskt våld förekommer), det ansvaret måste rimligtvis vara vårt eget. Inte heller kan vi kräva att andra ska älska oss, särskilt inte som ersättning för den kärlek vi själva inte har att ge.

 

När vi vill ha människor i våra liv för att de ska fylla de behov vi själva inte klarar av att fylla, får det ofta motsatt effekt för ingen vill bli krävd utan tar första bästa buss hem: på så sätt lockar vi paradoxalt nog fram det monster vi är räddast för genom att uppföra oss som det. Kanske är det så att den största fienden är den som finns på insidan, den som är svårast att se utan den spegel som en annan människa utgör när den tar första bästa buss hem.

Av nunofagun - Torsdag 18 jan 08:15

Häromdagen var jag och delar av Familjen F på äventyr i vatten. Vi startade vår färd i gryningen för att slippa bilköer och gladde oss oerhört åt denna spännande resa vars mål var att få skvalpa runt i vågor inomhus och för en stund glömma mörkret och kylan utanför.

 

De bästa vågorna fanns i en utomhusbassäng, där skvalpade vi länge fastän känslan av exotiskt land inte var direkt påtaglig med tanke på att det var rätt kallt om öronen. Dock övervägde skvalpandet övriga missförhållanden; vi for hit och dit som höstlöv, än över vattnet, än under. Emellanåt hamnade vi på rygg som skalbaggar och varje gång vi passerade jetstrålen, åkte vi rätt in i kaklet men det var roligt det också. Utmaningen åka rutschkana återstod och vi gick först misstänksamt många varv runt de två som fanns för att försöka lista ut hastighet, vinkling och nedslagskraft. Det verkade dock inte finnas någon annan undersökningsmetod än den självupplevda, varmed vi började med den gröna rutschkanan, som syntes oss minst dödlig. Den gick bra att åka så det gjorde vi många gånger. Sedan gick vi till den röda. Unga fröken F försvann som en flipperkula ned i ingenting och det gjorde Fru F och mig lite avogt inställda men det hade ju varit skämmigt att promenera ner för hela trappan igen, så vi följde efter. Då jag kom ner som sista kvinna, stod fru F och höll sig i kanten under det att hon envist upprepade ”rött är inte bra, rött är inte bra”. När hon en timme senare fått tillbaka hörseln som hon tappat vid nedslaget i vattnet, bestämde vi oss för att prova rutschkanan en gång till men den blev inte bättre för det. För att ha ett trovärdigt statistiskt underlag, tog jag en tredje vända men efter att ha landat på pontonerna, vilket gjorde rätt ont, var även jag övertygad om att rött inte var bra.

 

I omklädningsrummet efteråt kom vi fram till att själva åkturen egentligen var en fantastisk upplevelse, det var ögonblicket av ånger vid övergången från rutschkanan till vattnet som var jobbigt, för att inte tala om själva nedslaget. På vägen hem, med ett allt större avstånd till den röda rutschkanan, tycktes den krympa och vi sa till varandra att äsch det var väl ingenting. Det är tur att vi inte vet allt om livets nedslag innan de sker, för då skulle vi inte få uppleva lika många åkturer och inte ha lika mycket att prata om efteråt: detta kan vara värt att minnas nästa gång då vi står inför en utmaning och tänker att ”rött är inte bra”.

Av nunofagun - Onsdag 17 jan 08:15

Jag har funderat mycket på detta med medmänsklighet, och vad det innebär. Förr levde jag i villfarelsen att det handlade om att hjälpa alla alltid varpå jag själv höll på att gå under, vilket verkade vara helt i sin ordning för de i omgivningen som inte höll sig med samma korkade idéer utan drog nytta av detta faktum.

 

Med tiden och misstagen har jag lärt mig att det är lite mer komplicerat än så; det är de som är mest marginaliserade, de svagaste, som behöver medmänsklighet i ord och handling. Att förstå vilka de är, är inte det lättaste men oftast känns de igen på att de inte kan tala för sin sak, eftersom de är för marginaliserade eller svaga för det; de som klarar av att högljutt ropa på hjälp, däremot, brukar mest vara ute efter uppmärksamhet och att ge dem det föder bara ett osunt ego som inte gagnar någon. Därför är det viktigt att understryka att när jag talar om människor som är marginaliserade och svaga, så menar jag de som är det på riktigt och de är individer. Man kan förenkla genom att ställa grupp mot grupp men det ger inte en korrekt bild av verkligheten. Poängen är att det tjänar inget till att polarisera för vi människor består inte av svart och vitt kakel, vi är fina sandkorn i många nyanser och bör bemötas därefter. Alla behöver vi vår dos av medmänniska, men de som behöver det mest är de sköraste, de som ligger i sin egen avföring på svenska äldreboenden, de vars barn dör i deras armar när den afrikanska jorden inte gett någon mat idag heller och de asiatiska tioåringar som tvingas till prostitution på en bakgata utan namn.

 

Vår kraft räcker inte till allt och alla; om vi använder den rätt, det vill säga längst ner, kan vi arbeta oss uppåt så att de som aldrig sett himlen kan fånga en ljusglimt av den.

Av nunofagun - Tisdag 16 jan 08:15

M bär ett armband med texten "only here for the fight" vilket betyder att kamp är något positivt när den handlar om att kämpa för det man tror på.

 

När vi sågs senast talade vi mycket om drömmar och drivkrafter och hur viktigt det är att dela dem med rätt människor för det finns alltid de som vill övertyga en om att drömmarna är bara drömmar och att drivkrafterna kommer att leda en fel. Det är tillräckligt svårt att kämpa emot sina egna begränsningar, det gör det inte lättare att också behöva kämpa emot dem som tycker att alla borde kollektivanslutas till just deras drömmar och drivkrafter. Lättare blir det om man har en supportgrupp bestående av de som tror på en och hjälper en att förbättra sig (såvida man inte får för sig att råna banker eller hoppa bungyjump utan lina, då är det ju bra om någon hindrar en).

 

Dagens blogg tillägnas därför alla exceptionella människor i mitt liv som står vid min sida när jag kämpar för det jag tror på; tack för att ni tror på mig!

Av nunofagun - Måndag 15 jan 08:15

Det är lätt att glömma det viktigaste valet vi har, det att vara passiv.

 

Man får dock vara passiv med förstånd. Annars kan man möjliggöra diktaturer och annat man inte vill veta av. blir passiviteten ett uttryck för rädsla, eller för ”gilla”. Nog har de flesta av oss förstånd att förstå skillnaden. Ändå är vi passiva alldeles för lite. Det finns många tillfällen då det är av godo att hålla tyst. Om väninnan berättar om sitt elände ska jag bara lyssna, inte ventilera mitt eget också. Om jag har fått ett förtroende, ska jag inte göra något alls med det. Om jag tycker att grannens nya kappa är gräsligt ful, finns det ingen anledning att meddela henne det. Det passiva förhållningssättet omfattar inte endast det vi säger. Ofta agerar vi i panik för att ta oss bort från en jobbig känsla. Men känslor kommer och går. När man klarnar i skallen såpass att man kommer i kontakt med sitt förnuft, önskar man att man hade väntat med sina akutåtgärder. Varit passiv, helt enkelt. Nu står man istället där med en ännu värre härva än den man hade innan man var så duktig och så handlingskraftig.

 

Som vanligt finns således inga svartvita lösningar. Att vara passiv eller aktiv måste situationsanpassas, som det heter. Men medan vi har lärts att tala och handla snabbt, har vi ingen större vana vid att inte tala och inte handla. För att passiviteten ska bli ett verktyg att ta fram i rätt läge, måste vi träna på den; lära oss att flyta med för att inte drunkna, som åsnan Ior i ”Nalle Puh”. Och på vägen till den perfekta passiviteten, kan vi kanske börja med att leva livet lite långsammare och se vad som händer.

Av nunofagun - Lördag 13 jan 08:15

Det går inte att komma ifrån att vi människor kommer med olika paket av förutsättningar. En del får så mycket svårigheter i livet att det är som ett tema, andra har det ganska lättsamt fast de kanske inte är nöjda ändå.

 

Oavsett om man landar här på Planeten Jorden som premium-medlem eller inte, är graden av våra svårigheter inte det som skiljer oss åt, påstår jag, utan vad vi gör av dem. Jag säger inte att det lätt, men jag konstaterar att olika människor med samma typ av motgång väljer att använda den konstruktivt eller destruktivt. Somliga tar sin smärta och går till de mörkaste prången i staden där de använder den för att hjälpa andra i samma situation. Andra vill inte låtsas om smärtan, vare sin egen eller andras, så de springer fort, fort men inte tillräckligt fort för att bli av med den.  Jag tänker att de som använder sin egen smärta för att läka andras glömmer att de själva har ont, och att de öppna såren då kan ha sin helandeprocess i fred tills bara bleknade ärr finns kvar. Men de som stirrar på det onda oavbrutet, talar om det och skär i det med kniv, de verkar bara må sämre och sämre i sin självupptagenhet. Jag tror att varje människa får sin smärta av ett skäl; om jag har ont, så kan jag förstå att andra har det också och bli medmänsklig i ord och handling. Om jag däremot lägger mig i fosterställning om mitt onda och bevakar det, kan jag få för mig att jag är ensam i hela världen och det är en sorgesam känsla.

 

Smärtan är en drivkraft; den kan brukas för att utrota orättvisorna i världen eller för att utrota världen; därför, när smärtan kommer nästa gång, hur outhärdlig den än är – bär den dit där den gör minst ont.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se