nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Fredag 25 maj 08:15

De senaste decennierna har det varit mycket diskussion om signalsubstanser. Serotonin, till exempel; om vi har för lite av det, blir vi deprimerade.

 

En annan signalsubstans är dopamin, som är kopplat till vårt belöningssystem. Ursprungligen behöver vi det för att överleva eftersom det utsöndras när vi letar föda, förökar oss osv. Men idag spelar det kanske en större roll när vi blir kicksökare för att vi gör oss beroende av känslan dopaminet ger oss. Av det skälet kanske vi ska nöja oss med att stanna på det nedersta steget av Maslows behovstrappa, det som handlar om just överlevnad. En vän till mig uttryckte det som så att hon är trivs där eftersom hon inte längre vill ha något annat i livet än just det basala. Och egentligen är det väl nog. Själv kommer jag ofta inte längre upp, har så fullt upp med att få ihop tillvarons alla måsten att stegen ovanför blir omöjliga att nå. Och faktiskt är det då jag mår som bäst, när jag har lagom svåra utmaningar att ta itu med. När det är tomt i kalendern, blir jag rastlös och retlig. Förmodligen är väl mitt dopamin i botten då. Jag tänker att när vi som inte står ut med att ligga på en strand och glo blir rastlösa och retliga, är det ett tecken på att vi har det för bra. Sådant som inte borde vara några problem – de brukar föregås av prefixet i-lands – drar plötsligt ner oss. Men den som har fullt sjå med att klamra sig fast vid det där första behovssteget är upptagen med viktigare saker, nämligen verkliga problem. De flesta av oss i västerlandet borde vara lyckligare än vi är, eftersom vi har mat för dagen och tak över huvudet. Men det räcker inte för oss. Vi måste hoppa bungyjump, helst varje dag, för att balansera vårt dopamin. Eller så backar vi ett steg i evolutionen och gör som våra föräldrar, eller far- och morföräldrar om ni inte är så gammal som jag är, gjorde; ägnar oss åt livets grundläggande dimensioner. Och har man inga mänskliga förebilder så går det alldeles utmärkt att studera djuren, som inte har glömt av hur man lever på ett normalt sätt (vilket de gör så länge som vi människor inte lägger oss i).

 

Ibland är vägen framför en inte alltid den som leder en hem. Ibland är bakåtblickandet det enda sättet att komma framåt.

ANNONS
Av nunofagun - Torsdag 24 maj 08:15

Jag ägde en ganska dyr kapitalvara, som jag använde ibland. Jag hade kunnat sålt den och fått ganska mycket pengar för den. Men eftersom jag hade en väninna som liksom jag levde med Svensson-ekonomi och hade behov av kapitalvaran, erbjöd jag henne den på villkor att hon hade större användning för den än jag. Hon försäkrade mig att det hade hon.


En tid senare berättade min väninna att hon gett bort kapitalvaran till en ytlig bekant. Jag blev oerhört besviken men händelsen lärde mig att det där med att ge och få är komplicerat. Av vilket skäl man ger, spelar roll. Jag har aldrig gett för att få känna mig som en god fé. Jag har delat med mig av min tid, min hjälp, mina materiella tillgångar för att jag har velat göra något bra. Inte för att jag haft så mycket av vare sig det ena eller det andra; jag har utgått ifrån att när någon ber om att få, är det för att den har mindre än jag. Men med en gåva följer också ansvaret att förvalta den, vilket i min värld följer per automatik med mottagandet av den. I verkligheten hamnar pengarna som går till välgörenhetsorganisationerna inte alltid hos de fattiga utan hos dem som redan har mer än de behöver. I verkligheten vill människor ibland ha andras tid, hjälp och materiella tillgångar utan att egentligen behöva dem.

 

Slutsatsen jag har kommit fram till är att givande i sig inte behöver vara positivt, utan tvärtom kan bidra till att upprätthålla det som är negativt om man inte ger rätt saker, till rätt person, på rätt sätt. Men kanske är den största negativiteten av alla att slösa med sig själv, och inte värdesätta de gåvor man fått. Och kanske är den viktigaste gåvan den som är svårast att förvalta; lärdomen.

ANNONS
Av nunofagun - Onsdag 23 maj 08:15

Jag har haft en handfull vänner genom åren som har varit söta som socker mot mig men inte alltid mot alla andra. Så snart jag har insett att så är fallet, har jag strukit dem ur adressboken. Som väninnan som uttryckte att hon ogillade delar av mitt umgänge. Misstag ett är att säga så; det är ohyfsat och ohyfs har jag svårt för. Misstag två är att ogilla mina vänner eftersom de är en förlängning av mig; att ifrågasätta min vänkrets är detsamma som att ifrågasätta mig, som att ge sig på mig personligen. De jag umgås med är mina spegelbilder, de delar mina värderingar även om vi kan vara olika på många andra sätt. Misstag 3 är att lägga sig i vem jag umgås med eftersom det är jag och ingen annan som gör det valet.


Om någon beter sig illa mot andra människor, hjälper det inte om vederbörande beter sig bra mot mig; ett dåligt beteende talar för sig själv. Faktiskt är det nästan värre att välja vilka man uppför sig anständigt mot. I det här fallet var det ändå bra att väninnan var ohyfsad, eftersom hon därmed sorterade bort sig själv. Fast egentligen spelar det ingen roll om man känner den som är utsatt eller inte, det är lika viktigt – kanske viktigare – att ta ställning i större skala. Möjligen hade jag tyckt att Kejsar Nero var intressant att hänga med på grund av sitt kulturella engagemang men jag hade ändå inte lagt till honom som vän på Facebook; han var också en tyrann, vilket fick förödande konsekvenser för många människor.


Vi har alla både bra och mindre bra sidor och det måste vi acceptera, annars blir vi ganska ensamma. Men ett dåligt beteende är ett dåligt beteende, och tecknen brukar finnas där tidigt; mannen som gasar i bilen på övergångsstället på första dejten är kanske inte den jag vill ha som pappa till mina barn. Ändå kan det ibland vara så konstigt att man till och med känner sig utvald av den som är vänlig mot en men ovänlig mot andra, som om man själv vore lite speciell. Men innan man släpper en annan människa för nära inpå sig, bör man lära känna en kusin till den Gyllene Regeln - att det en människa gör mot andra, kommer den en dag att göra mot mig.

Av nunofagun - Tisdag 22 maj 08:15

”Vet du vad jag har bestämt mig för att göra? Jag ska bli en bättre människa!”

 

Hon strålade av glädje när hon sa det. Jag gladdes med henne. Om hon hade sagt att hon skulle byta jobb, boka en resa eller skilja sig så hade jag inte varit lika engagerad. De yttre tingen är inte så intressanta för mig. De inre däremot, dem lever jag för. Jag vet att somliga människor i min omgivning har svårt att ta till sig det. När man pratar personlig utveckling, handlar det oftast om ett steg uppåt i karriären. Jag förstår dem. Jag har varit där själv. Men jag har sedermera valt andra vägar i livet, dem jag borde gått från början; de smala skogsstigarna, inte motorvägarna där man måste köra fort och aggressivt. Som jag ser det idag, finns inget viktigare än att arbeta med sin egen karaktär. Jag har upptäckt att det är ett provocerande statement. Jag duger som jag är och jag gör redan mitt bästa, försvarar sig människor ilsket när vi diskuterar ämnet. De har säkert rätt. För övrigt är det deras livsval, de gör som de vill. Och jag duger också. Jag gör också mitt bästa. Men jag vet alltid att det finns en ännu bättre version av mig, och att jag kan ännu bättre. Jag vill inte stanna, stagnera. Nöja mig. Gör jag det, blir jag uttråkad och livet känns meningslöst. Jag är en drivande person. Jag vill mer. Jag KAN mer! Att vrida och vända på min karaktär gör mig levande, livlig, lysande. Just nu är jag i glappet mellan den jag för tillfället är och den jag vill vara. Det är frustrerande. Jag lever inte mina medmänskliga värderingar, jag slarvar med att ta hand om mig själv. Men jag kommer inte att bli kvar i glappet. Jag vantrivs för mycket. Därför är det tack vare glappen jag når mina mål. Så jag gör som jag alltid gör. Tittar på kartan så att jag vet vart jag ska. Packar bara det jag måste ha med mig. Tar bussen till utkanten av stan där min vandring ska börja. Innan jag försvinner in i skogen, ropar jag till dem som står kvar på rastplatsen.

”Vet ni vad jag har bestämt mig för att göra? Jag ska bli en bättre människa.”

 

Sedan börjar jag strosa makligt på stigen som leder hem.

Av nunofagun - Måndag 21 maj 08:15

Jag drömde en natt om en bekant till mig. I drömmen dansade hon runt i livet. Det gör hon i vaket tillstånd också. Hon hade för mycket rött läppstift och hennes hår var lockigare än vanligt. När hon hade somnat på kvällen, upptäckte jag att hon höll två vilda tigrar fångna, för sitt eget nöjes skull. De var kedjade, och hon hade klätt ut dem i människokläder. Tigrarna var ohyggligt sorgsna. De hade nästintill gett upp hoppet. När jag krängde av dem kedjorna som de bar runt halsen och drog av de förlöjligande människokläderna, orkade de nästan inte utnyttja sin frihet.

Jag är ledsen”, sa jag. ”Men jag kan bara befria er på nätterna, när hon sover. På dagen måste ni ta på er kedjorna och kläderna igen.”

Tigrarna fick vara tigrar den natten. När morgonen kom, måste jag fjättra dem igen. Men jag lovade dem att komma tillbaka nästa natt, och nästa, och nästa, så att de fick sin frihet under några korta timmar.

 

Så många djur som inte lever för sin egen skull, utan vår. De föds i lidande, lever korta liv i lidande, dör i lidande. På cirkusar och zoo, för att vi ska kunna ta selfies, när vi vill klä oss i päls. I drömmen kan jag hjälpa dem. Men i verkligheten är jag lika fjättrad som dem, fastän mitt lidande på långa vägar inte kan mäta sig med deras. Någon har kallat Jorden för fängelseplaneten. 98 % av mänskligheten och förmodligen större delen av djurriket håller nog med. Vi som inte hör till dem, vad gör vi med våra 2 %? Dansar vi eller drömmer vi mardrömmar? Jag dansar inte längre. Jag kan inte. Jag drömmer mardrömmar, som upphör när jag vaknar.

 

Men för de flesta på Planeten Jorden fortsätter mardrömmarna. Nästa dag, och nästa, och nästa.

Av nunofagun - Lördag 19 maj 08:15

Arbetslivet har inte blivit enklare. Förr lärde man sig ett yrke ordentligt, och höll sig till det livet ut. Tråkigt? Ja, kanske. Men man slapp ständiga omorganisationer, ändringstryck och logobyten.

 

Framförallt slapp man kraven på social kompetens. Förstå mig rätt. Man måste bete sig anständigt på arbetet, både mot kollegor och kunder eller patienter. Men man ska inte behöva vara ståuppkomiker eller retoriker för att få vara med. Förr fanns plats för alla, även de introverta och ordkarga. Nu vet jag inte. En väninna som är jättekompetent i sin bransch men lite socialt bränd blev inkallad till chefen för att hon inte deltog på fikapauserna. Jag försöker få ihop detta i min hjärna men det går inte; hon gör ett bra jobb men det är inte viktigast utan att hon kan blaja om oviktigheter 2 X 15 minuter om dagen. En kollega berättade att han nästan inte fick en tjänst han sökte för att han joggade. Det är väl bra att motionera, kan man tycka. Men den som skötte anställningsintervjun tyckte att det var suspekt att han ville träna ensam. Varför sysslade han inte med sport i grupp? Kollegan svarade att han behövde den där joggingturen på egen hand för att orka möta människor hela dagarna. Uppenbarligen fungerade svaret för rekryteraren, för han fick tjänsten.

 

Inkludering kallas det när alla får vara med. Fast i verkligheten är det bara ett begrepp som brukar återfinnas under rubriken visioner i företagspresentationerna. Så om ni söker arbete, skriv för all del i er CV om era tidigare erfarenheter och era högskolepoäng. Men glöm inte att tillägga hur bra ni är på att blaja i grupp, om ni vill bli en del av visionen i praktiken.

Av nunofagun - Fredag 18 maj 08:15

Jag hittade en tröja på rea för ett tag sedan.

 

Varför jag köpte den är obegripligt, ty den såg inget ut för världen; gråmurrig och dessutom minst ett nummer för stor för mig. Kanske förstod jag undermedvetet dess potential, emedan den vid tillfället syntes mig både vacker och lagom i storlek. När jag kom hem med tröjan och tog den på mig, inträffade det märkliga att den förändrade mitt känslotillstånd. När jag sjönk in i dess mösiga mörker och den omfamnade mig, blev allt bra. All oro försvann. Världen blev mösig den också, den som är så kantig annars. Nu har det blivit så att jag inte vill använda den mösiga tröjan annat än vid speciella tillfällen. Jag vill vara rädd om den, så att den inte förlorar sin kraft. För världen därute, den kantiga, gör att jag är beroende av att min mösiga tröja fungerar.

 

Dagen som ligger framför mig nu kommer att vara lång och ansträngande. Men det gör inget. När jag kommer hem ikväll, väntar min mösiga tröja på att omfamna mig och vagga mig till sömns.


Av nunofagun - Torsdag 17 maj 08:15

Social kompetens heter det numera, hyfs hette det förr. Oavsett benämning, underlättar en gemensam förståelse av det umgänget oss människor emellan.

 

Av en slump hittade jag på biblioteket en mycket trevlig bok i ämnet vett och etikett. Egentligen var boken riktad till nykomlingar i Sverige som läromedel i svensk kultur. Detta faktum roade mig i flera dagar, emedan jag känner en hel del människor som har noll koll på svensk kultur trots att de är födda här och har rötter ända till typ Gustav Vasa. Man kan tycka att sunt förnuft borde omfatta de vanligaste vardagssituationerna men kanske står det i relation till vårt umgänge. Hur vi är uppväxta, var vi jobbar och hur gamla vi är spelar också roll. Jag är uppfostrad till att inte ramla in hos andra utan att vara inbjuden, att bekräfta i de fall jag faktiskt blir inbjuden och att tacka efter att jag har varit inbjuden. Att ta med mig någon som inte är inbjuden till en tillställning är mig fullständigt främmande men tydligen inte för alla eftersom boken påpekar det olämpliga i detta. När det gäller att svara på mail eller mess, har det sagts mig att yngre människor inte anser att det är jätteviktigt. Jag vet inte om det stämmer men när jag chattar med 30-, försvinner de ofta mitt i chatten utan förvarning (möjligen är jag så tråkig att chatta med att de somnar). Att förstå vad som är lämpligt och inte att göra och säga handlar om att göra sin bit i det som kallas samexistens. Att göra sin grej och hänvisa till att man minsann inte krusar är inte ett tecken på självkänsla utan brist på social kompetens/hyfs. Att följa de regler som någon har i sitt hem, eller som finns på en offentlig plats, är inte att göra avkall på sig själv utan att visa andra samma respekt som man själv tycker att man förtjänar.

 

Med det sagt, vill jag ta tillfället i akt att tacka er som är vänliga nog att läsa min blogg: jag uppskattar att ni vill samexistera med mig, om än bara på nätet.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se