nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Tisdag 25 april 08:15

När jag för många år sedan låg kraschad på marken likt en fågel med brutna vingar, ringde en arbetskamrat för att muntra upp mig.

- Gå och köp dig en ny tröja, var hennes råd.

Jag minns fortfarande hur arg jag blev. Min värld som jag kände den hade gått under, mina känslor var i kaos. Men en ny tröja skulle hjälpa!


Jag dömde henne onödigt hårt den gången, eftersom jag inte kände mig förstådd. Idag, när jag har fått perspektiv på krisen jag genomgick då och har överlevt några till efter det, tänker jag annorlunda. Shopping som botemedel när livet havererat är heller inte särskilt fruktbart, förutom för säljaren förstås. Men om en ny tröja, ett rödare läppstift, några gilla på Facebook lindrar smärtan i några minuter så må det vara hänt så länge det inte blir en livsstil. Vi kan mäta glädje i parametrar som sträcker sig från falsk till äkta, och sträva efter den äkta. Men på vägen dit, måste vi kanske ibland använda oss av blingbling för att inte mörkret ska bli så kompakt. I bästa fall, ger det oss också den skjuts vi behöver för att ta itu med problemen på rätt sätt.


Jag köpte ingen ny tröja, fast jag nog borde ha gjort det. Vad jag gjorde istället, minns jag inte. Men nästa gång – för det blir en sådan – så ska jag köpa en ring med en oäkta sten, som lyser ikapp med solen och ger mig en stunds glädje. 

ANNONS
Av nunofagun - Måndag 24 april 08:15

En gång i tiden, stod människorna i direkt förbindelse med Gud. De behövde inte söka efter Honom; Han var ständigt närvarande. Ville de tala med Honom, så gjorde de det, och de hörde Honom svara. Det var ingenting konstigt med det, människorna visste ju att de var ett med Gud, en förlängning av Honom. Livet var enkelt, Kärleken villkorslös och obefläckad.


Men Universum är dualism, så även på lilla Planeten Jorden. Ljus och mörker är oförenliga tills den dag Ljuset lyser så starkt att mörkret uppslukas av det. Tills det sker, pågår ständigt en kamp mellan dessa två krafter; den kraft som bara är, och den kraft som måste gödas för att existera. Redan då fanns reptilerna på Planeten Jorden, och de ville förslava människorna för att de skulle tjäna reptilernas syften. Men så länge människorna var en del av Alltet och levde i Kärlekens Ljus, var de naturligtvis inte särskilt intresserade av ge upp sin paradislika tillvaro för att bli slavar åt primitiva härskarödlor.

- Vi måste fresta med något som är ännu bättre än det de redan har, väste ormen.

- De har redan det bästa, suckade varanen misslynt.

- Låt mig försöka, envisades ormen.

Och så blev det. Ormen passade på när en av människorna vandrade för sig själv bland fruktträden.

- Vackra, kloka människa, viskade ormen uppifrån lövverket. Jag ser att du saknar något!

- Jag saknar inget, svarade människan vänligt ty inte ens reptilerna räddes hon tack vare sin förening med Gud.

- Du är förslavad, fattar du inte det, fräste ormen otåligt. Du får inte bestämma själv över ditt liv.

Människan blev förvirrad.

- Jag förstår inte. Guds liv är mitt liv, hur skulle det annars vara?

- Du är smart, du kan väl tänka själv, sa ormen listigt. Tänk att alltid få göra som DU vill, när DU vill.

Människan funderade länge på detta. Blev osäker. Började tvivla. Ormen hade egentligen rätt snälla ögon, inte ville den väl henne illa? När ormen bet med sina gifttänder i en av de stora frukterna på grenen ovanför människans huvud såg hon inte att handlingen var ond, eftersom hon själv var så god och inte kände till ondskan; ormen visste att hon inte nådde frukten så högt upp, och ville ta ner den till henne. Frukten föll till marken och människan plockade upp den. När hon tog första bettet, precis där ormen satt sina tänder, förstod hon hur fel hon gjort. Ormgiftet spreds omedelbart med blodet i hennes kropp och rusade till hjärtat. Det blev kallt där. Kärleken, som omslutit henne med sin värme, lämnade henne sakta och sorgset. Fåglarna i trädet slutade sjunga. Människan frös.

- Gud, var är du? Ropade hon. Jag ser dig inte, jag hör dig inte.

- Jamen du skulle ju klara dig på egen hand, kom vi överens om, snäste ormen otåligt.

- Det är så kallt utan kärleken, klagade människan. Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag leva för?

- Om du klär dig vackert och dansar för mig, så ska jag bekräfta dig, lismade ormen.

Människan såg på honom, och förstod. Förstod att livet från och med nu var ett enda långt slaveri, som skulle ärvas från generation till generation. Människorna skulle klä sig vackert och dansa för reptilerna, för en stunds bekräftelse. Däremellan skulle de berusa sig för att stå ut. Hon började gråta.

- Du har lurat mig, jämrade hon sig.

- Inte alls, svarade ormen. Jag sa att du skulle göra dina egna val, och det gör du nu. Antingen dansar du för mig, eller så gör du det inte.

Han ringlade nöjt iväg i gräset, lämnade blankt slem efter sig.

Och människan följde slemmet, för att hon inte såg någon annan väg. 

ANNONS
Av nunofagun - Lördag 22 april 08:15

Har ni varit med om att ni är så färdiga med allt att inget återstår? Det hände mig häromdagen, och det var riktigt obehagligt.

 

Själv har jag trott att det är en mil långa göra-listor som skapar stress. Men nu inser jag att det är det som väntar – eller inte väntar – bortom dem som är problemet. Som när jag hade tvättat tvätten, diskat disken, klippt mig, fått fastighetsskötaren att täppa igen ett hål i väggen som jag fruktat att husdjuret skulle försvinna in i, svarat på alla mail, målat naglarna och med lyckat resultat cyklat med vinterdäck i djup snö. Man skulle då kunna tro att jag därefter gick in i en trivsam viloperiod, men inte; istället kändes det tomt och lite ledsamt. Efter mycket tankemöda, kom jag fram till att det inte är en känsla av vara klar jag eftersträvar utan tvärtom att ha en uppgift, om än liten och obetydlig.

 

Kanske är det så att jag inte är färdig förrän den dag jag varken vill eller kan komma på något mer att skriva på göra-listan, och kanske är det bortom den som de riktigt stora och betydande uppgifterna väntar; kanske handlar livet om att inte bli färdig, utan alltid vara på väg, och att aldrig komma fram.

Av nunofagun - Fredag 21 april 08:15

När jag står inför en motgång, tillhör jag inte den sortens människor som upprymt tar sig an den som om den vore en utmaning. Först går jag in i förnekelse. Jag suckar, beklagar mig högljutt och tittar åt ett annat håll i hopp om att den ska försvinna. Därefter tänker jag ganska mycket på motgången och på hur synd det är om mig som har drabbats av den. Till sist har jag inget annat val än att göra något åt eländet, som under tiden växt sig allt större.


När jag väl kommit så långt, går jag in för uppgiften till 100 % och löser den så gott som alltid. Min envishet är i det läget en tillgång. Men envisheten är också en egenskap som samtidigt är ett hinder. Jag vet att mitt sätt att hantera motgångar inte är bra. Ibland gör jag på ett annat sätt, som fungerar mycket bättre. Jag hoppar över hela förnekelsefasen och går direkt på problemet. Det går inte bara fortare (vilket innebär att jag inte behöver vara missnöjd lika länge), oredan hinner heller inte bli lika stor. Ändå håller jag fast vid min gamla, dåliga metod och jag har länge undrat om det beror på att vanans makt är likt ett beroende, om jag är så dogmatisk att jag inte kan ändra mig eller om jag helt enkelt undermedvetet tycker om oreda. Dock har jag på senare tid fått hjälp på traven. Om det är min egen tankekonstruktion vet jag inte, men det verkar finnas ett Kinder-ägg gömt längst in i varje motgång. När jag tagit mig igenom allt trassel, visar det sig att jag klarat mig från en olycka för att jag missade bussen, att mailet som inte gick iväg innehöll fel information och att jobbet jag sökte men inte fick var rena slavkommenderingen.


Kanske lär jag mig aldrig att bli bra på att hantera motgångar. Men det känns inte lika jobbigt längre, med ett Kinder-ägg som väntar längst in. 

Av nunofagun - Torsdag 20 april 08:15

Att få ihop sig själv som människa är inte lätt.


Att bli hel, kallas det ibland, och det lär man kunna bli om man träffar någon som är lika halv som en själv och som vill komplettera en. Det känns kravfyllt. Visst är jag glad om jag kan tillföra något i någons liv, men någon duktig reparatör är jag inte. Jag har ingen kunskap om hur jag ska laga kantstötta hjärtan och sprickbildningar i själen, vare sig hos mig själv eller andra. Däremot är jag gärna lite nött och skavd ihop med någon som är ungefär lika kantstött av livet, det tror jag kan göra resan här på Planeten Jorden lite enklare. Det är inget fel i att snickra på det som är skevt och dant. Men om det blir ett måste för att det skeva och dana inte får finnas, är det risk för att skammen kommer på besök och den för ingen glädje med sig. Att vara hel tänker jag handlar om att kunna acceptera och till och med klappa på det som kanske inte är så vackert men ändå en del av en själv. Att våga se det som är ledsamt och grådaskigt, men utan att känna skam. Perfektion har ingenting med lycka att göra. Om det vore så, skulle vi inte göra om våra hem och oss själva i ett evigt kretslopp i jakt på sinnesfrid. Att bli perfekt är inte bara en svår uppgift, den är också ogenomförbar. Kanske är det tur, emedan slika begrepp kan ge obehagliga associationer till processer i vår historia som vi bör skämmas för på riktigt.


Skeva och dana är vi alla, det är så det är att vara människa. Om vi kan vara i fred med vår mänsklighet, kanske vi en dag inte längre behöver vara i krig mot vår omänsklighet. 

Av nunofagun - Onsdag 19 april 08:15

Jag bor i ett hus som jag delar med ett fyrtiotal andra personer. En av dessa personer, eller möjligen en besökare, har börjat lägga ut böcker i trapphuset. Den första boken kom dit för någon månad sedan. Jag sneglade lystet på den, emedan den handlade om det som är bortom det synliga. Åh, vad jag ville ha den! Men jag vågade inte ta den. Någon hade kanske glömt den, och någon tjuv är jag inte. Efter en vecka, bestämde jag mig för att boken hamnat där för att det var meningen att jag skulle ha den. Jag tog den och slukade den från första till sista sidan.

 

Idag låg det i trapphuset en ny bok på samma tema. Den här gången tvekade jag inte, utan slet åt mig den direkt innan någon hann före. Det kändes som om den okände givaren log och var nöjd. Jag är nyfiken på bokens innehåll. Den verkar ännu mer intressant än den förra. Fast jag är också nyfiken på vem budbäraren är. Jag vet vilka grannar jag kan räkna bort, de som talar om tro och troende med hat i rösten. Vem är det då som är andlig i hemlighet, undrar jag. Studenten i enrumslägenheten på sjunde våningen? Den nyinflyttade äldre kvinnan? Brevbäraren? Eller så är det helt enkelt någon som kommer från det som ligger bortom det synliga, och som tycker att jag just nu behöver den här litteraturen. Det känns lite märkligt; jag har en pakt med någon jag inte vet vem det är.

 

När jag lämnar lägenheten för att gå till mitt nattarbete, är det kyligt i trapphuset. Men precis då jag passerar platsen där böckerna lagts, känner jag värme slå emot mig och jag tänker att jag är sedd, jag är ledd. Hur kan man tro på det som är bortom det synliga, frågar de som har hat i rösten. Jag vet inte svaret. Jag vet bara att jag gör det.







Av nunofagun - Tisdag 18 april 08:15

En del människor i min omgivning tycker att jag borde hoppa högre, springa längre och lyfta tyngre. De förstår inte varför jag inte gör det. Jag svarar dem som det är, att jag inte kan. Om jag kunde, skulle jag göra det. Men det går inte, av olika skäl. Jag förklarar och försvarar mig, fast jag egentligen inte borde. Jag har ingen skyldighet att vara mer än vad jag är. Ändå ligger det en anklagelse i deras fråga, som om det vore emot lagen att inte prestera mer än man förmår.


Det är inte så konstigt att vi bränner ut oss, lever liv som inte är våra, äter antidepressiva mediciner. Att värja sig mot förväntningarna och kraven är svårt. Jag brottas med detta varje dag. Analyserar och summerar. Har jag ork, finns tiden, vet jag hur man gör? bland gör jag felbedömningar, överskattar mig själv. Eller så är det jag säger ja till inte vad jag har tänkt mig. Jag använder nej oftare än ja numera. Men lätt är det inte. Bättre än så kan du, viskar en röst i mitt öra när jag lägger uppsatsen i högen med reklam och svarar njaee jag är nog upptagen den helgen när ett lokalt triathlon går av stapeln. Fast rösten i mitt öra argumenterar inte särskilt väl mot Livet; ju äldre jag blir, ju svårare får jag att pressa mig bortom rimlighetens gräns. Ofta är det nog bara att ta sig ur sängen på morgonen. Att mitt ego inte är lika gapigt längre, spelar också roll; ära och berömmelse syns mig mindre intressant ju närmare resans slut jag kommer.


Men än är jag inte där. Nog ska jag hoppa, springa och lyfta ett tag till. Men bara när jag har ork, tid och vet hur man gör.

Av nunofagun - Måndag 17 april 08:15

En dag ska jag flyga fri som en fågel utan något som binder mig till marken. Jag ska sväva så högt upp att jag kan se helheten och inte detaljerna som håller mig fången. Däruppe bland molnen är luften så ren att varje andetag är som mint, friskt och starkt. Bekymren kommer att te sig små och futtiga, som gruset på marken. Om kanadagässen passerar, följer jag dem en bit på vägen och skriker i glädje med dem. Flygplanen vinkar jag åt och om jag har lust, kör jag om dem.


Så mycket onödigt vi belastar oss med, vi människor. Inte mycket av det har vi någon nytta av. Men vi behöver inte ha det så. Vi kan skaffa oss andra perspektiv, som lyfter oss. Den tanken får mig att prova mina vingar om och om igen, tills de bär.


Och en dag ska jag flyga fri som en fågel utan att något binder mig till marken.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3 4 5 6 7 8
9
10 11 12 13 14 15
16
17 18 19 20 21 22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nunofagun med Blogkeen
Följ nunofagun med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se