nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Tisdag 26 sept 08:15

Jag undrar hur många miljarder år du hängt däruppe och sett planeter förinta sig själva. Kanske orkar du inte ens längre bli sorgsen över all dumhet ty det är inte annat än korkat att få så mycket att förvalta och så lite förstånd att göra det. Inte heller har vi vett på att tacka dig för att du är ett ljus i natten som lyser upp vägen där vi irrar hit och dit som om vi inte visste vart vi är på väg; utan dig vore det verkligen helt kolsvart och då vore vi ännu mer vilse. Ibland talar jag med dig om mina futtiga bekymmer och det känns lite löjligt för inte är de något att komma med i jämförelse med istider och världskrig. Men i mitt simpla människoliv är jag liten i förhållande till universum och när jag fastnar i bana runt mitt ego så behöver jag dig för du lyssnar utan att avbryta. Jag tycker om de stunderna, kanske mest för att vi är ensamma och alla andra sover då.

 

Du är en fin vän, Månen, och jag hoppas du inte försvinner bakom molnen de nätter jag är vaken.

ANNONS
Av nunofagun - Måndag 25 sept 08:15

Välmående, eller wellbeing som det kallas ty vi ska inte prata svenska i onödan, är obegripligt komplicerat.

 

Människor plågar sig på alla tänkbara sätt istället för att göra kost, motion och vila till naturliga inslag i livet. Jag bara undrar: Varför spinna på ett dyrt gym och inte komma någon vart alls när man kan cykla för att transportera sig. Varför gå på farliga dieter när man kan utesluta dåliga livsmedel som gör oss sjuka. Varför åka på spa och bli inpackad i lera när man kan lägga sig i gräset och glo på molnen. Kanske vill vi betala för ohälsosamma hälsoråd istället för att använda vårt sunda förnuft alldeles gratis. Eller så kanske vi inte må bättre, utan bara se ut som om vi är det.

 

Innerst inne vet vi. Och vi behöver inte vänta tills den 1 januari för att göra bruk av den vetskapen.

ANNONS
Av nunofagun - Lördag 23 sept 08:15

I en morgontidning läste jag en utmärkt krönika av en kvinna vars namn jag tyvärr glömt. Krönikan handlade om hår på ställen på kroppen där vi inte anser att vi bör ha det. Egentligen ville hon gå emot normen och låta håret växa. Men hon klarade inte av det, eftersom hon kände sig ful.


Att hon kände sig ful har inget med hennes egna åsikter att göra. Vad som för tillfället är vackert eller fult är skapat av människor som tjänar pengar på vårt behov av bekräftelse och acceptans. I förlängningen handlar bekräftelse och acceptans om kärlek, som vi glömt, eller aldrig vetat, hur vi ska få på något annat sätt. Vi tror att vi vet varför vi tycker som vi tycker om saker och ting. Men sanningen är att vi är manipulerade. Reklam är inte bara en annons i fyrfärgstryck, det ligger mycket forskning bakom.


Även om jag är medveten om detta faktum och ibland står emot trender, är jag lika mycket ett offer. Jag gör dagligen fel val för att jag påverkats av reklam. Precis som kvinnan som skrev krönikan rakar jag mina ben, och andra kroppsdelar också. Jag vill inte. Men än en gång har marknadsintressena vunnit, och jag har förlorat.

Av nunofagun - Fredag 22 sept 08:15

Emellanåt tar jag mig tid att sortera bland mina planer. Har jag tappat bort någon ambition, glömt var jag lagt livsmålen eller ligger jag i fas?

 

Efter en översyn, konstaterar jag att läget ser bra ut. Somligt, som examen, ligger i mappen Avvaktar svar. Att dra ner på kaffedrickandet går inte så bra, så det lägger jag i mappen Femårsplan. En efter en placerar jag mina planer i rätt hög. Mot slutet får jag syn på en som jag sorterat under Förhoppning. Den verkar malplacerad. Jag granskar den från alla håll. Med ens känner jag mig ledsen. Det är ingen plan, inte ens en förhoppning. Bara en illusion. Fast jag vet varför den har lyckats gömma sig i plan-högen, år efter år: jag har behövt den. Faktum är att den har tjänat som förebild för många av mina andra planer. Nu har den bleknat, och jag ser att den inte är verklig. När jag sträcker ut handen för att kasta den i papperskorgen, upplöses den i intet, som om den aldrig funnits. Det känns lätt inombords. Och tungt på samma gång, för jag vet inte riktigt vem jag är utan den. Men jag vet att när jag har lärt mig att klara mig utan den, kommer det att finnas plats för nya planer, som är verkliga.

 

Jag lägger plan-högen åt sidan för denna gång. Och vet att när det är dags att gå igenom den igen, kommer mycket att vara annorlunda.

Av nunofagun - Torsdag 21 sept 08:15

Emellanåt möter jag människor som är gränslösa. Utan rädsla, kastar de sig utför stup och får inte ens en skråma; de reser sig upp, borstar av sig stendammet och går sedan vidare till nästa berg att bestiga och kasta sig ut från. Inte heller räds de det icke-pk:

- Det skiter jag i, var svaret när vi andra ängsligt undrade om det verkligen gick för sig.

 

I början av en sådan bekantskap, är min beundran för de gränslösa människorna ohöljd. De är allt jag inte är. De beräknar inte fallhöjden, kalkylerar inga risker, läser inte på i vett- och etikettsboken. I deras sällskap känner jag mig som en försiktig gammal fröken och oroar mig för att jag ska missa alla livets utmaningar bara för att jag inte kommer längre än till källforskningsfasen. Men efter att ha följt med dem på lite för branta fasadklättringar och blivit uttittad på lite för många offentliga platser, är jag inte lika imponerad. Ty de som inte har några gränser, förstår heller inte när de passerar stoppskyltar, och konsekvenserna av det. Inte heller förstår de alltid var andra människors gränser går, och att de ställer till skada genom att överträda dem.

 

Några gränslösa människor finns inte längre i mitt liv. Det jag såg upp till var inte mod, som jag trodde, utan förakt för normala sociala koder. ”Det skiter jag i” var inget rebelliskt slagord, bara ett uttryck för bristande respekt. Jag har ändå lärt mig en hel del av dem. Som att det finns berg bortom källforskningen, som väntar på att upptäckas. Men också att förundersökningar gör klättringen säkrare, och att vanligt bashyfs är lika med klätterkamrater. De gränslösa människorna bestiger säkert ännu berg. Men jag ha hört att det blåser kallt omkring dem, ty det är ensamt på toppen när man har sparkat allt och alla omkring sig nedåt.


Av nunofagun - Onsdag 20 sept 08:15

Jag kan inte säga att jag har några stora, mörka hemligheter. En och annan liten grådaskig måste jag dock erkänna att jag gömmer i garderoben.

 

Jag tycker att det är sunt att gömma somligt. Dels handlar det om integritet, dels är min personlighet inte så intressant att jag tycker att andra borde ta del av alla sidor av den. Fast det finns en aspekt av att ha hemligheter som jag tycker är lite ledsam. En bekantskap förblir ytlig om det inte går att öppna dörren till garderoben, åtminstone på glänt. När vi kan tala om det vi inte skriver på Facebook, lär vi känna varandra på riktigt. Det blir möjligt när någon hanterar våra hemligheter som vi gör själva – värderar, vårdar och viskar dem. Då det som trivs i dunklet trampas på eller sprids för vinden, är förtroendet förbrukat för alltid.


Jag kanske kommer att dela någon av mina små grådaskiga hemligheter med er här någon gång i framtiden. Men bara om ni lovar att värdera, vårda och viska dem.

Av nunofagun - Tisdag 19 sept 08:15

Inför fredagen hade jag osannolika sju inbokningar vilket kändes oerhört lyxigt för det finns fredagar då jag känner mig som den enda ensamma singeln i detta tvåsamma samhälle. Dock vill jag tacka livet som tar så många beslut åt mig när jag inte kan, det räckte med tandläkarbesöket på morgonen så kunde jag inte göra något alls efter det. Bedövningen satt i större delen av dagen, det gick inte att vare sig äta, dricka eller prata begripligt och inte såg jag klok ut heller. Men jag gillar ju det där med att släppa taget och jag gör det mer och mer. Att grubbla nyttar inte till något alls, att planera ett och annat som jobb och skola måste jag för att ha lite ordning i tillvaron, i övrigt väntar jag och ser vad som händer.

 

Det är skönt att leva som ett löv i medvind, blåsa hit och dit utan ansträngning. Kanske är det därför hösten är min tid och jag välkomnar den extra mycket i år!

Av nunofagun - Måndag 18 sept 08:15

Om man vill ställa till med kaos, räcker det med att vrida klockan ur led. Igår när jag vaknade efter min jobbnatt, visade väckarklockan 11 och jag var lite förundrad över att känna mig så pigg efter bara en timmes sömn. Enligt mobilen var klockan dock 14.30 fast sedan gick jag ut i köket där väggklockan stod på 7. När jag lite senare åkte in till stan, såg jag på en hållplats att klockan var 1.

 

Vi har gjort oss beroende av något som egentligen inte finns. Allt hänger vi upp på tid, från när tågen ska gå till hur många dagar som har passerat sedan vi föddes så att vi kan fira det (fast vi känner oss stressade över att bli äldre för då har vi mindre tid kvar). Tiden definierar vilka vi är, den begränsar oss, den jagar oss och aldrig har vi nog av den, tror vi. Men tiden är, som så mycket annat, skapad av människor som vill kontrollera det som inte går att kontrollera.

 

Jag är övertygad om att tiden räcker till och att den inte är linjär. En dag kommer man att skratta åt den era då mänskligheten byggde hela sin existens på ett fenomen som egentligen handlar mer om hur det upplevs än mäts. Jag lovar att komma till jobbet och skolan när jag ska eftersom det är så samhället är uppbyggt, i övrigt har tiden ingen central plats i mitt liv. Jag är där jag är, här och nu. Det är allt jag behöver veta, även om fyra klockor säger mig något annat.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se