nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Måndag 27 mars 08:15

Det måste vara någon mening med att nätet bryter precis som jag laddat upp en blogg: ut i cyberrymden försvinner den, borta för alltid. 

 

- Det blir värre nästa gång, säger en av mina kloka vänner uppmuntrande.

 

Det är så. Om jag inte lyssnar första gången, kommer samma situation tillbaka fast i större skala. Ifall jag envisas med att skriva om bloggen på samma ämne, kommer väl laptopen att krascha helt. Livet kommunicerar med oss hela tiden, fast kanske inte så högljutt. Det gäller att läsa mellan raderna, och tänka själv. Det budskapet är bra mycket viktigare än det jag ursprungligen ville förmedla. Men som tur är, svävar det viktlöst bland stjärnorna, och kommer aldrig att läsas av någon.

ANNONS
Av nunofagun - Lördag 25 mars 08:15

- Jag vågar inte öppna munnen för då står det i bloggen sedan, klagar Ärkeängeln.

Det är sant. Själv åstadkommer jag inte mycket på planeten Jorden, det ska till många människor omkring mig för att material ska tillföras bloggen och Ärkeängeln är en av dem.

 

Ärkeängeln och jag tar oss inte bara an nya, okända projekt, med ålderns rätt finner vi även stor glädje i att lågprishandla storpack av plastpåsar och diskmedel. Jag är medveten om att det kan synas som en tragisk anpassning till normen, men även ett icke-normativt liv är svårt att leva utan toapapper och om man kan handla det billigare någonstans i byhåla, får man sig en utflykt därtill på vilken vad som helst kan hända. På väg till inköpen av skandalöst billiga servetter tappade vi förstås bort oss; för en gångs skull inte på grund av mitt obefintliga lokalsinne utan för att vi pratade så mycket skit att vi helt enkelt hamnade i fel stad. Som med allt annat som blir tokigt i livet hjälper det inte att klaga, det är bara att vända tillbaka och göra om. På returen klagade faktiskt Ärkeängeln lite emedan hon skämdes över att färdas i 20 km/h på motorvägen och ge upphov till milslånga bilköer men själv tyckte jag inte det var mycket att tjafsa om att jag är lite närsynt och såg fel på en tvåa och en sjua på vägskylten. Långt om länge framkomna till lågprisvaruhuset handlade vi alla de varor vi led brist på, rusiga av lycka. När vi passerade leksaksavdelningen blev Ärkeängeln överförtjust över att hitta ett plastsvärd som hon kom springande med för att prova hur långt det gick att köra ner i halsen på mig vilket hon sett folk göra på TV; dock motsatte jag mig ihärdigt detta experiment varpå Ärkeängeln tjurade ända tills hon hittade skumtomtar till reapris.

 

Som alla våra utflykter hade även denna ett slut men innan slutet, körde vi verkligen i 20 km/h på små skogsvägar så att vi i lugn och ro kunde räkna stjärnorna på himlen som var oändligt många. För en gångs skull behövde jag varken GPS eller karta ty jag följde den största av dem alla och precis som den lett viktigare personer i historien än storshoppare av lågpristvättmedel rätt, gjorde den det även denna gång vilket måste innebära att alla under Polstjärnan är lika mycket värda.





ANNONS
Av nunofagun - Fredag 24 mars 08:15

De flesta människor är professionella i sin yrkesroll. De som inte är det, borde kanske tänka över sina livsval.


Jag är hjärtligt trött på dem som inte sköter sina jobb som de ska, eftersom det går ut över mig. Det är jättetråkigt att läkaren på vårdcentralen är nyskild och har problem med sitt ex men jag vill verkligen inte bli delaktig. Jag är där för att jag har ett frågeställning själv, och betalar för att få hjälp med den. När jag frågar butikspersonalen om de kan säga mig var en vara finns, vill jag heller inte att vederbörande ska svara ”och det tror du jag vet”. Ja, jag tror att du vet det eftersom du jobbar här och jag betalar din lön. Jag förstår att småföretagare kan ha svårt att få runt sin verksamhet men jag vill faktiskt ha kvitto på den tjänst jag köpt, speciellt som jag ska redovisa det i min tur. Tyvärr för den som vill sälja något till mig, har jag tröttnat på att klaga. Jag har istället blivit en av de kunder som går därifrån för att aldrig mer komma tillbaka. Dessutom sprider jag informationen om dålig service till andra, så att de ska slippa göra mina misstag.


Konsumentmakten är inte stor, men jag använder den jag har tills jag får det jag har rätt till.

Av nunofagun - Torsdag 23 mars 08:15

Jag är inte alltid i acceptans.

- En fyrkant, flämtar jag upprört emedan jag förväntat mig en cirkel.

 

Kanske går fyrkanten att snickra om, resonerar jag, och går lös på den med hammare och såg. Det gör den inte. Fyrkanten förblir fyrkantig, och defekt i mina ögon. Jag försöker betrakta fyrkanten från ett annat håll. Den blir inte mer cirkelformad för det. Till slut börjar jag gråta av ilska men inte heller det hjälper. Jag talar om för fyrkanten att den är dum, sparkar på den och går min väg. Efter att ha ignorerat fyrkanten i några dagar närmar jag mig den motvilligt. Den är inte lika vass i hörnen längre, ser liksom lite rundare ut. Kanske kan jag faktiskt ha behov av en fyrkant, resonerar jag. Kanske har jag tillräckligt med cirklar i mitt liv. Jag kastar fyrkanten i golvet. Den studsar inte, som en cirkel. Däremot ligger den still. Det gör aldrig en cirkel. Jag tar upp fyrkanten från golvet och tänker att den faktiskt kan passa bra in i min cirkel-samling. Fyrkanten visar sig inte bara passa in, den till och med framhäver cirklarna.

- Var det inte svårare än så, tänker jag.


Paradoxalt nog, är det när vi accepterar tingens ordning som den verkliga förändringen sker. Att ge upp motståndet och sluta kriga är den enda vägen till fred. En fyrkant är en fyrkant, en cirkel är en cirkel. Den tanken ger mig frid.

Av nunofagun - Onsdag 22 mars 08:15

Häromdagen fick jag möte med två personer i bredd på en smal trottoar med staket på sidorna. Vi befann oss på en bro och eftersom jag inte tilltalades av tanken att klättra upp på staketet och balansera där, höll jag kursen rakt framåt. Det gjorde personerna som gick i bredd också, vilket ledde till att det blev något trångt när vi möttes. En kort ordväxling uppstod, varpå jag påpekade det olämpliga i att gå två personer i bredd. Den unga kvinna som passerat närmast mig informerade mig då om att jag skulle ”passa mig jävligt noga”.


Det finns ett par viktiga skäl till att denna ganska ointressanta händelse ändå är lite intressant. Det första skälet är att jag i mina texter ofta gör en koppling mellan det som kallas mikro- och makroperspektiv. Det som sker på individnivå är en återspegling av globala situationer och vice versa: om det går att förstå mekanismer i vardagen, går det också att förstå – om än förenklat – vad som sker i större sammanhang. Det andra skälet är att om vi inte reagerar och agerar på orättvisor, kommer de som tror att versaler och respekt är samma sak att skriva reglerna åt oss.


Tre kan inte gå i bredd på en smal trottoar. Men vi kan hjälpas åt så att vi alla får den plats vi har rätt till, utan versaler men med respekt.

Av nunofagun - Tisdag 21 mars 08:15

För så många år sedan att det är preskriberat nu, hade jag en klasskamrat som hette Edvard. När vi hade diskussioner i olika ämnen, lyssnade Edvard milt överseende. Därefter lät han meddela att han nu tänkte uttrycka sin åsikt och att det var den som var riktig.


Edvards uttalande skapade onekligen en viss bestörtning i klassen, emedan vi inte var vana vid en sådan uppriktighet. Nu efteråt har jag tänkt att det inte var Edvards uppfattning om att han hade rätt som var upprörande, utan att han sa det rent ut. Det finns en massa Edvardar i samhället, både på lokal och global nivå, som med bestämdhet hävdar att de har svaren. Dock brukar de manipulera sina sanningar på andra, och inte visa så tydligt att de tycker att andra inget förstår. Att uttrycka sin åsikt och att argumentera för den är viktigt, annars blir man ett medel för andras vilja. Men ingen vill leva i en diktatur, vare sig i klassrummet eller i ett land.


Kanske hade Edvard rätt i diskussionen, jag minns inte längre vad den handlade om. Men ingen Edvard borde få komma undan lika lätt, och framförallt inte göra sin sanning till andras.

Av nunofagun - Måndag 20 mars 08:15

När jag vaknade i morse, stod en katt på fönsterblecket och jamade. Jag blev lätt skakad, eftersom jag bor på andra våningen. Efter att ha tagit mig upp ur sängen och kontrollerat att jag verkligen inte såg i syne, upptäckte jag en katt till på en avsats nedanför mitt fönster. Emedan jag inte är någon fasadklättrare, ringde jag brandkåren där en vänlig man tog emot mina uppgifter. När jag lagt på luren, såg jag ett litet, litet fönster ovanför avsatsen därifrån katterna förmodligen kommit, och därmed borde kunna ta sig in genom igen. Jag jämrade mig vid tanken på att ringa brandkåren en gång till men tog mod till mig och försökte låta som en 12-åring då jag med ynklig röst bad att få ställa in utryckningen.


Det är svårt att veta när man ska lägga sig i och inte. Ibland har jag lagt mig i för mycket, ibland för lite. Hur man än gör, kan man få skit. Men att vara medmänniska måste nog ändå handla om att bry sig om, och ringa nödnumret även vid falskt alarm.


Någon timme senare hade katterna promenerat in samma väg som de kom ut, omedvetna om allt ståhej. Och faktiskt är jag lite stolt över att jag finns i brandkårens register, bara för att jag bryr mig om.

Av nunofagun - Lördag 18 mars 08:15

Min syn är inte helt tillförlitlig. Häromdagen gjorde en jättehare sin morgontoalett utanför fönstret och jag fick liksom för mig att det var en känguru men insåg att jag nog hade fel. Det påminde mig om när jag och Ärkeängeln var i Borås djurpark och jag förundrades över vilka stora hästar som gick där i hagen.

- Elefanter, flämtade Ärkeängeln då och tog ifrån mig bilnycklarna.

 

Jag kan dock lugna er med att jag ser utmärkt i vanliga fall, det verkar vara mest när det gäller djur som det slår slint. Vi ser generellt det vi vill se, eller i alla fall har som fokus i våra sinnen; en kvinna som försöker bli gravid men inte lyckas tycker det är bebismagar överallt, den som längtar efter tvåsamhet är ensammast i en värld av älskande par. Man må tro vad man vill om det som kallas Universums Lagar men om man tänker efter och provar, är det svårt att motsäga att man brukar få mer av det man ger uppmärksamhet. Om det vore lätt att fokusera rätt, gjorde vi det förstås oftare. Men som bekant är det enklare att göra fel, eftersom det kräver mindre ansträngning. Det är då vi måste koppla ur normala men stundom begränsande känslolägen och istället bete oss förnuftigt. Förnuftet säger mig att det inte är troligt att det står en känguru utanför mitt fönster.

 

Därför är det bara att fundera på vad jag vill se mer av, ta i lika mycket som när jag lyfter mest på gymmet och skifta fokus; alternativet är att argumentera emot universum, och den diskussionen kan ingen människa vinna.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4
5
6 7 8 9 10 11
12
13 14 15 16 17 18
19
20 21 22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nunofagun med Blogkeen
Följ nunofagun med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se