nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Måndag 29 maj 10:30

Jag må finna nöje i att fundera på hur många stjärnor det egentligen finns på himlen och över min maktlöshet inför de stora eländena i världen, men jag är inte i de känslotillstånden 24 timmar om dygnet.

 

En annan av mina favoritsysselsättningar är att städa min sminklåda. Sminklådan är ingen metafor, den är verklig och innehåller färger och borstar och pennor som är lika roliga att använda som fantasin på en ibland grå vardag. Vad det säger om mig, vet jag inte riktigt. Jag vet dock att vi har lätt för att döma varandra utifrån de olika situationer vi möts i. Somliga människor ser mig som dyster och alltför fokuserad på livets allvar, andra uppfattar mig som blond. De allvarliga frågorna ger mig en djupare mening med livet, sminklådan ger mig en sorts champagne-bubblig glädje; de två kompletterar varandra så bra. Jag har säkert bloggat tidigare om mannen jag svärmade för, han som såg rätt igenom mig när jag hade en palett i ansiktet, men som plötsligt blev jätteintresserad när jag för ovanlighetens skull var tapetbeige. Jag gissar att man skulle kunna bedöma honom som seriös och mig som ytlig men om man dömer ut någon bara på grund av färg (är inte det lite rasistiskt?), är det väl i det ytligheten sitter, tänker jag, och inte i färgen.

 

På ett sätt är vi alla ytor. Vi är kläder och Facebook-profiler och yrkestitlar. Och så är vi det som finns alldeles under ytan som sträcker sig från beige till läppstiftsrött; alla de nyanserna är värda att lära känna, på djupet.

ANNONS
Av nunofagun - Lördag 27 maj 08:15

När jag fick förkylningar förr, blev jag alltid jättedålig i en vecka. Min stackars kropp har numera insett att det inte är någon idé att be om att få vila så länge, varpå den har övergått till att bli compact-sjuk i två dagar eftersom det är vad kalendern medger.

 

Att inte ha tid att ligga i sängen när man är sjuk är inte sunt, och det är ett tecken på att det är samhället det är fel på, inte oss människor. Jag vet inte riktigt hur evolutionära vi var tänkta att bli från början, men det kan ju inte ha varit avsikten att vi skulle mutera till maskiner. Ändå gör vi vårt bästa för att det ska ske, vi pressar oss förbi alla rimliga gränsvärden tills vi kollapsar och slutar fungera och det är säkert bra för statsfinanserna, en pension mindre att betala ut (för övrigt samma resonemang som förts om krig i alla tider, att det är välgörande för ekonomin och håller befolkningsökningen på en jämn nivå).

 

Jag har ett bra liv på många sätt, även om det är långt ifrån fulländat; den tredje graden av det kommer jag aldrig att uppnå eftersom jag lever i en sekulär tid och kultur som i brist på krig inte siktar mot det fysiska hjärtat utan själen, ty Paris Hilton är Gud. Jag lägger en bit om dagen i livspusslet som aldrig går ihop och det är som det är; så länge somliga bitar visar en skymt av himmelsblått, kan jag leva med att helhetsbilden är kamouflagegrön.

ANNONS
Av nunofagun - Fredag 26 maj 08:15

Jag har roat mig med att titta på tecknad film, Ice Age. Det finns en fantastisk sensmoral i filmen, den att en hjord inte behöver bestå av individer av samma sort; den sabeltandade tigern lämnar sina medtigrar för att vandra tillsammans med en mammut och något råttliknande, möjligen en lemur. Mammuten och lemuren träffar under vägen andra mammutar och lemurer men även fast de blir glada över att möta dem som ser likadana ut som de själva, håller de ihop med sin lilla flock.

 

I det sammanhanget tänker jag på begreppen normal och normativ. Det är mycket vi kallar för normalt, fast det inte nödvändigtvis behöver vara det. Jag antar att begreppet normal är kopplat till något slags majoritetsbeteende och här avstår jag från att ge exempel på diverse masspsykoser som inte på något sätt kan anses normala. Det borde vara mer rätt att använda begreppet normativ om en vanlig företeelse, och därmed lämna utrymme för att det kanske finns alternativ som är mer rätt eller riktiga, eller i alla fall möjliga att välja. Ordet normal gör att människor får svårare från att avvika från en gruppmentalitet de kanske inte vill vara en del av, för vem vill vara onormal? Faktiskt tror jag att bara tanken på att bli kallad det avskräcker många från att leva autentiskt. Det finns så många sammanhang, som arbetsplatser, där vi måste uppgå i en normal eller normativ gruppidentitet att det blir än viktigare att få vara den man är i de få, privata stunder man har.

 

Det är inte normalare att vara tiger än mammut eller lemur, möjligen mer normativt eftersom det är ont om mammutar nuförtiden och lemurer är svåra att fånga på bild. Var och en må gå med den flock som känns bäst, och få känna sig helt normal.

Av nunofagun - Torsdag 25 maj 08:15

Jag och Ärkeängeln sitter i bilen på väg hem från landet, där vi besökt Grannen och hennes syster.

 

- Det var väldigt vad det luktar rök, säger jag förundrat.

- Rök? Här i bilen? Svarar Ärkeängeln klentroget.

Vi sitter tysta en stund och begrundar detta.

- Det var väldigt vad det luktar nyklippt gräs, säger jag sedan.

- Nyklippt gräs? Ekar Ärkeängeln då uppgivet emedan vi befinner oss mitt ute på motorvägen.

- Nu luktar det tjära, säger jag olyckligt då vi passerar en massa granar.

Ärkeängeln svarar inte.

- Nygrillad korv, viskar jag med små bokstäver i det att vi åker förbi en hästhage och Ärkeängeln far ut i att jag har tomtar på loftet och att hon vill åka länsbuss resten av vägen hem.

Plötsligt minns jag att en läkare som var specialist på stress berättat för mig att när starka dofter kommer över en, är det ett tecken på att hjärnan läker. Kanske har jag haft en och annan trasig hjärncell som börjat fungera tack vare skogspromenaderna och därför i ren välvillighet belönar mig med lukter jag glömt. Jag känner mig riktigt lycklig när jag tänker på detta.

 

Därefter fiser Änglahunden och Ärkeängeln medger att nu inbillar jag mig inte. Vi vevar ner rutorna och kör över stadsgränsen; resan är över för den här gången.

Av nunofagun - Onsdag 24 maj 08:15

King of the Hill har uttryckt en stilla nyfikenhet på det som finns bortom berget och jag erbjöd därför att guida på en så kallad betongvandring i förorten.

 

Resan till förorten gick med kollektivtrafiken, där han trängdes med urinvånare för att få in rätt känsla, Jag mötte upp vid hållplatsen för att han inte skulle gå vilse bland alla höga hus där allting vid första anblicken ser likadant ut. Fast när man kommer närmare husen, ser man att de är både grå och röda och bruna och blå. Man ser också att det finns en hel del tecken på mänskligt liv i dem, och att det växer blommor i rabatterna utanför dem. Mellan husen finns också vatten. Ofta kommer det uppifrån, vilket är rent märkvärdigt när man tänker på det, men det finns också en fontän och en liten damm med salamandrar i och snäckskal på botten ty en gång var allt detta hav. Förutom betongen finns också sten som lagts på sten en gång för att begrava de döda, så långt tillbaka som bronsåldern. Och innan betonghusen kom, fanns här bondgårdar och marken var jord där det växte och skördades. När jag tänker på det, är det som att en film spelas upp för mig, där släkten lever och dör och nya kommer för att använda platsen där jag nu bygger mitt liv på ett nytt sätt. Var tid har på det sättet sin mänsklighet, som beslutar om var stenarna ska ligga och vad de ska användas till.

 

När vi passerat den sista anhalten på betongpromenaden, min favoritstaty i gjutjärn som tidigare stod mitt i skogen men har flyttats till ett mer synligt ställe, är cirkeln sluten ty statyn visar två människor samman i en evig dans; och så går vi runt, runt här på Planeten Jorden, vi bygger och river och börjar om igen och det är förmodligen som det ska vara.

Av nunofagun - Tisdag 23 maj 08:15

Häromdagen fick jag ett lila kuvert med en trevlig överraskning i. Det är inte var dag det händer minsann; oftast får man bomber och granater, fast kanske inte i brevlådan utan på annat sätt.

 

Dessvärre vet jag inte vem som haft godheten att förgylla mitt liv på detta sätt, emedan kuvertet kom utan avsändare. Det känns lite märkligt att inte få uttrycka min tacksamhet över gåvan. Jag undrar förstås också vad jag gjort för att förtjäna den, men inte heller det kan jag fråga. Kanske är det så med många av livets välsignelser, att de seglar ner i ens brevlåda alldeles som av sig själva och man förstår inte varför eller hur det gått till. Det är inte alltid de är så tydliga som ett lila kuvert och därför ser man dem inte. Märkligt nog, kommer de tristare händelserna i livet ofta med avsändare och det kan ju i och för sig vara bra att veta vem man ska akta sig för.

 

Till avsändaren av det lila kuvertet med glädje i vill jag rikta ett varmt och uppriktigt tack: jag vet inte vem du är, men jag vet att du är människa med ett stort hjärta som skimrar i regnbågens alla färger.

Av nunofagun - Måndag 22 maj 08:15

För ett tag sedan när jag gick till gymmet på morgonen, sprang en råtta nästan över tårna på mig. Jag har inga fobier för djur, varken råttor, ormar eller spindlar, men jag hoppade i alla fall till för den var så stor (vilket han nog var för att han verkade bo vid det lokala gatuköket. Det hade jag också gjort om jag varit råtta). Några dagar senare var det dags igen, en något mindre råtta sprang för livet över cykelbanan så att jag slapp köra över den. Så igår dök råtta nummer tre upp; den var väldigt liten och tog sig nerför en trappa genom att studsa ned steg för steg med svansen viftandes efter sig. Det var synd om den; jag tog mina jättekliv hur lätt som helst men det är mödosamt att gå i trappor när man är en liten råtta.

 

Råttor har dåligt rykte, fast jag har inte hört en enda människa i verkligheten som har fått pest av en och inte känner jag någon som har blivit anfallen av en heller. Vi behöver rädslor för att skydda oss, men att det finns mycket vi inte behöver vara rädda för. Faktiskt tror jag att de flesta djur är lika skraja för oss som vi för dem – alla råttorna jag mötte flydde från mig, inte tvärtom – och de vill nog bara vara ifred med sitt. Att vara råtta kan inte vara så lätt, alltid får man ha bråttom och alltid får man höra att man är oren och äcklig.

 

Jag vet inte mycket alls om råttor, det ska jag erkänna. Men fastän jag inte är råttexpert och kan utveckla ämnet vidare, så tror jag att de säkert också kan göra nytta, och de har rätt att finnas lika mycket som alla andra arter. Vad jag ganska säkert vet är vem som ställer till mest oreda på Planeten Jorden; inte är det en liten råtta som knappt tar sig nerför en trappa, utan den art som tar stora kliv utan hänsyn till vare sig djur eller natur.

TM

Av nunofagun - Lördag 20 maj 08:15

När folk säger att jag gör sådant numera som jag inte gjort förut, har de fel; jag gör det jag alltid gjort, fast för mig själv och inte för ett stort företag. Egentligen har jag faktiskt exakt samma arbetsuppgifter – jag säljer, marknadsför och levererar – men det är jag som är varumärket. Samma utmaningar är det också, och svårigheter. När jag misslyckas – för det gör jag med regelbundenhet – är det mig det drabbar och inte någon annan. Att arbeta för ett stort företag har varit lärorikt, och roligt. Men allt har sin tid och att vara sin egen är en utmaning inte likt någon annan. Faktiskt tror jag inte jag skulle ha klarat det utan min bakgrund i det stora företaget och alla de möten jag haft. Häromdagen slog det mig att jag bara fortsätter i gamla hjulspår, förutom att jag får leta fram jobben själv för det är ingen som ger dem till mig.

 

Nu undrar ni om det finns någon vettig tanke alls i den här bloggen och det gör det. Jag tänker att oavsett om vi representerar ett företag eller oss själva, så är vi varumärken. Vi står för något: en personlighet, värderingar eller förmåga som är just vi. Till exempel tänker jag att fred är en del av mitt varumärke och då är det viktigt att det inte bara står i min CV utan att jag också kan leva upp till det och inte nitar folk på stan utan vidare. Vi är såklart mer än bara en och annan åsikt eller tyckande och ingen av oss klarar av att leva upp till alla våra borden alltid. Ändå är det nog viktigt att fundera på vad just jag står för och vill förmedla, så att till exempel den som gillar fredliga människor kan hitta mig lättare.

 

Och så ska vi inte glömma hur vackert det är att vi alla är unika, vilket innebär att våra varumärken får följas av ett TM.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6
7
8 9 10 11 12 13
14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25 26 27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nunofagun med Blogkeen
Följ nunofagun med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se