nunofagun

Senaste inläggen

Av nunofagun - Onsdag 12 dec 08:15

Vi lever i en tid och kultur där det osunda blir en allt starkare norm. Företagare av olika slag säljer normen, och tar hjälp av media. Folket följer snällt efter. Om det inte fanns pengar i det osunda, skulle det inte paketeras och bjudas ut som det gör. Samtidigt beskylls de goda vanorna för att kosta för mycket. Det är ett intressant, men också mycket skrämmande fenomen.

 

När jag berättar för människor att jag detoxar och boostar mig med vitaminer och mineraler, vill de veta vad det kostar. Frågan om hur jag mår är sekundär, och verkar inte särskilt viktig. Visst är mina kosttillskott dyra. Men inte dyrare än en utlandsresa, eller en TV (pengar motsvarande en ny bil skulle för övrigt räcka till kosttillskott både i detta liv och nästa). Dessutom är vitaminerna och mineralerna inte en livslång kostnad; jag äter dem under en period som en investering i mig själv, och känner hur jag inte bara är på väg att återfå min gamla form utan även att överträffa den. Ett annat sätt att boosta hälsan är att använda kroppen. Det gör jag genom att cykla till jobbet, mellan sex och tio mil i veckan beroende på var och hur mycket jag jobbar. Att jag cyklar vår och sommar är begripligt, tycker min omgivning. Men höst och vinter?

- Extremsport, flämtar somliga vilket bara bevisar att det normala har blivit onormalt ty i alla tider har vi människor tills nyligen tagit oss fram för egen maskin och inte mått dåligt av det.

- Regn, blåst, snö! Argumenterar de. Kyla!

I alla år jag har väntat på bussen i regn, blåst och snö har jag frusit. Aldrig när jag cyklar; att trampa, speciellt i uppförsbackar, håller en varm. Särskilt nu när den lätta sommarcykeln gått i ide och jag stretar med den tunga vintercykeln som har dubbdäck. Det känns lite som att cykla på en trehjuling fast det går lättare för varje dag allteftersom jag börjar vänja mig igen vid större motstånd.

 

Tyvärr är sanningen den att en alltför stor del av våra hälsoproblem beror på att vi överkonsumerar fel saker. Det har blivit tabu att prata om, eftersom det indirekt skulle kunna skuldbelasta konsumenten. Men även om vi som konsumenter har makten att välja och välja bort, ligger huvudansvaret hos producenten. Så låt oss föra tillbaka debatten dit den hör hemma, och våga tala om det som de som tjänar pengar på oss inte vill att vi ska tala om; att det osunda har blivit norm, och att det är dags att vägra den normen.

ANNONS
Av nunofagun - Tisdag 11 dec 08:15

Jag bloggade i förra veckan om chefen som rekryterade personal utifrån stjärntecken. När han berättade om hur han gick tillväga, gick jag inte i diskussion; var bara tacksam över att jag råkade fylla år i rätt månad så att jag fick jobbet.

 

Även om jag är ganska öppen för det mesta inom andlighet - i alla fall tills jag fått bevis för motsatsen - är jag inte särskilt övertygad om att jag är den jag är på grund av att jag är född när jag är född. Men när en god vän som är amatör-astrolog ville ställa mitt horoskop, var jag ändå nyfiken på om det skulle visa sig stämma. Det gjorde det inte. Bland annat handlade en stor del av horoskopet om hur mycket jag och min pappa skämtade om saker och ting vilket vi minsann inte gjorde ty han var en allvarstyngd man som inte skojade till det i onödan. Jag fick också veta att mitt liv var en ständig kamp på grund av att planeterna stod fel när jag föddes och vem vet, det kanske stämmer för nog tycker jag att livet är rätt krångligt ibland. 

 

Jag inbillar mig att etiketter av olika slag kan vara bra om de förklarar och därmed hjälper en att hantera svårigheter. Men de kan också vara en begränsning, till exempel om jag tror att jag är ödesbestämd att vara en kritisk och petig jungfru och ger upp försöken att ändra på mig. Till syvende och sist önskar jag att var och en må bli salig på sin egen tro; bara man använder den som ett verktyg för att växa och inte krympa.

ANNONS
Av nunofagun - Måndag 10 dec 08:15

Jag var aktiv i Svenska Kyrkan under några år i början av 2000-talet.

Tyvärr tyckte jag inte att jag åstadkom så mycket som jag ville. Hade väl tänkt mig att jag på något sätt skulle levandegöra tron i ett allt mer sekulärt Sverige. Jag grubblade en hel del över varför jag misslyckades med det, och varför människor vänder sig bort från kyrkan (förutom när man gifter sig och när man ska begravas). Men så sa en församlingsbo att hon inte längre besökte gudstjänsterna för att hon inte kunde relatera till bibeln. Hon förstod dem helt enkelt inte. Därför ville hon att prästen skulle prata om hur man omsätter teori till praktik, det vill säga förklara hur de gamla texterna kan integreras i ett modernt samhälle. De orden gav mig en viktig insikt. När jag några år senare pluggade litterärt skrivande och ombads redogöra för mening och mål med kursen, berättade jag om mötet med församlingsbon och att jag ville försöka visa hur jag integrerar min tro i vardagen. Ingen i klassen var troende men alla tyckte ändå att mitt projekt var intressant, för att inte säga ovanligt. Fast när jag postade mitt första inlägg – en novell baserad på Leonard Cohens ”Suzanne”  – undrade ändå en av klasskamraterna varför jag skrev om Jesus. Jag blev irriterad, för jag tyckte att jag hade varit tydlig med mina intentioner. Men tog fram punktlistan för att bli ännu tydligare: För att Cohen talade om Jesus i sin text. För att jag använde Cohens abstrakta påstående om att Jesus gick på vattnet som ett konkret påstående. För att förklara hur man kan göra det omöjliga möjligt och förändra sitt liv. Efteråt funderade jag på varför jag blev missförstådd. Kanske är hela hela konceptet med tro som ett verb helt verklighetsfrämmande för de flesta. Jag känner religiöst folk som tycker att vad man gör i veckorna spelar ingen roll, så länge som man sitter i kyrkbänken klockan 11 på söndagen. Om vi har den inställningen på insidan, är det nog inte så konstigt om den som aldrig sätter sin fot i en kyrka inte förstår att en predikan inte bara ska gå in i öronen på en utan även komma ut på något sätt som en handling. Själv misslyckas jag stundligen med detta att leva som jag lär, för jag är inte mer än människa. Men varje gång jag står på näsan, reser jag mig upp och börjar om igen. Jag ger aldrig upp, hur hopplöst och tröstlöst det än kan kännas. Det är det min blogg handlar om, den är mitt vittnesbörd klockan 8.15 varje morgon.

Och vill ni inte läsa om nunnan med den vässade pennans vardagliga vedermödor så finns det 322 288 andra bloggar på Bloggplatsen att välja på; jag tror att ganska få av dem handlar om hur Jesus gick på vattnet.

Av nunofagun - Lördag 8 dec 08:15

Det finns människor och platser som härbärgerar frid. Det motsatta finns också, och det är vanligare.

 

Jag har blivit känsligare med åren för dem, människorna och platserna med ofrid. Om jag kommer dem för nära, gör det fysiskt ont i min kropp, själen också. Deras oro blir min, deras kaos blir mitt. Därför undviker jag rusningstrafiken (jag går till jobbet när de flesta kommer hem från det) och jag handlar helst mat strax innan butikerna stänger. Då har en trött vila infunnit sig i de annars så stressade mammonska templen och jag kan uträtta mina ärenden utan att känna hjärtinfarkten närma sig. En annan sorts tempel finns inom de människor som inte lever i oro och kaos. De kan ha mycket omkring sig och vare vilse i tillvaron i stort, men ändå vara som stillheten själv. När jag möter dem, strålar värme och ljus ut från dem. Jag tror inte att de märker det själva, och kanske är det deras signum. Jag fylls av glädje i de mötena, går från dem lyft och lättad.

 

Ofta upprepar jag i bloggen att fokusera på det positiva, affirmative inquiry som det heter på psykologiska. Vissa dagar är det svårare än andra att göra. Men om man inte försöker så gott man kan, blir livet en enda lång jämmerdal. Så räkna stunderna av frid, och glöm de andra ty de förtjänar inte att få någon uppmärksamhet alls.

Av nunofagun - Fredag 7 dec 08:15

Jag står mitt i ett oväder. Inte ett sådant jag tycker om, med regn och blåst. Naturen slår aldrig omkull mig, den är min bundsförvant. Men de mänskliga stormarna river upp allt i sin väg med rötterna och skövlar det. Det gäller att inte befinna sig på fel plats, i dess öga. Det aktar jag mig för. Men det är tillräckligt turbulent även i utkanterna av den. Det viner runt knutarna på mitt hus trots att jag har tätat springorna. Drar genom fönstren fast jag hängt upp de tätaste gardinerna. Jag hukar, huttrar. Väntar på skymningen. När mörkret drar in över staden, mojnar det. Jag drar en suck av lättnad. Kryper ned mellan iskalla lakan. Värmer mig i känslan av stiltje och släpper långsamt taget om de spända musklerna. Sömnen, min ulliga, bulliga filt, lägger sig över mig. Jag färdas dit inga oväder härjar, bara stilla briser som smeker bort bekymmersrynkorna i min panna. Morgondagens väder vet jag inget om. En dag, en timme, en minut i taget; det är så man tar sig fram i oväder, naturliga som mänskliga.

Av nunofagun - Torsdag 6 dec 08:15

När någon jag känner får ett besked om att livet – det egna eller någon närståendes – är på väg att ta slut, har jag alltid svårt att finna rätt ord. Ännu svårare är det om vederbörande inte tror på något efter detta.

 

Jag menar inte att religionen är lösningen på allt, för alla; vill och kan man inte förlita sig på Gud, så är det så. Det skulle inte falla mig in att sälja in någon slags garanti i sista minuten. Vad jag menar är att det inte går att göra det meningslösa meningsfullt för någon som tror att inget annat än intighet väntar. Jag kan inte trösta med att den som ska lämna kommer till något bättre, inte säga att de som gått före väntar, inte prata om kretsloppet, evigheten eller Alltet. Det är aldrig enkelt att diskutera det som skrämmer oss mest, döden. Men dem jag delar andligheten med, talar jag ändå samma språk. Vi ses snart, säger vi. Möt mig när det är dags. Var inte ängslig i tunneln, du har beskydd med dig. Och så funderar vi lite över det som komma skall, det som är så överjordiskt att det inte går att förstå. Men nu står jag här igen utan något att säga. Jag blir tafatt tyst. Mumlar något om att när sjukdomen gör varje timme outhärdlig, kan det vara en välsignelse att slippa från allt. Det är inte till hjälp. Skamset går jag därifrån utan att ha uträttat något alls.

 

Och sorgen uppslukas av ett stort svart hål, dit ljuset aldrig når.

Av nunofagun - Onsdag 5 dec 08:15

Ärkeängeln ringde och klagade över bristen på spänning på sistone emedan hon gjort sig beroende av äventyr: detta är ett exempel på vad som sker då människor tvingas in i nya beteenden och efter en tid vänjer sig så till den grad att de inte ens minns sina liv innan de klättrade på väggar och kräktes i flygplanssimulatorer.

 

Sålunda drog vi iväg ut på motorvägen med musiken dånandes ur högtalarna varpå Ärkeängeln fick för sig att det var hennes yngste son som sjöng men konstaterade sedan misslynt att hon nog hört fel. När detta var utrett, lade sig hon sig över ratten och trampade gasen i botten mot vårt första mål, en utemarknad. På utemarknaden köpte vi varsin tjock almanacka inför nästa års utmaningar, som utifrån formatet på almanackan att döma kommer att bli av global omfattning. Färden gick vidare till kulturmetropolen Skara där vi för en förfärande sekund fick för oss att vi var i Vara, och det hade ju varit för tokigt. Skara domkyrka gick inte klättra på men var intressant ändå, vi tog oss till exempel ned för trappan till kryptan utan att ramla och gick heller inte vilse. Sedan letade vi ihärdigt efter Skara centrum som vi inte hittade beroende på att vi redan var där utan att det märktes ty större än så var det inte. Efter Skara sökte vi igenom i stort sett hela länet för att hitta en toalett och passerade på vägen alla 1081 sevärdheterna som vi gärna stannat till och tittat närmare på om vi hade förmått tänka på något annat än det där med toaletten. När vi började känna oss lika frostiga som isskulpturerna i Jukkasjärvi och hade tröttnat på att testa hur mycket vi tålde, körde vi in i ett varmt parkeringshus för att inta dagens sista kaffe och chokladboll. Därefter längtade vi hem jättemycket och efter onödigt många varv i en rondell, lade sig Ärkeängeln åter över ratten och trampade gasen i botten.

 

Då vi sprängde ljudvallen någonstans utanför Skövde körde vi rätt in i yrsnö som lade sig tillrätta på vägar och bilar och granar vilket överträffade allt vi varit med om hittills ty naturen är i sig det största äventyret.

Av nunofagun - Tisdag 4 dec 08:15

I min tidiga ungdom jobbade jag i en ganska hård företagskultur. Att äta lunch ansågs mesigt. Det sades rakt ut att övertid gjorde man av lojalitet mot arbetsgivaren utan att kräva ersättning för det. Fast det yttersta tecknet på att man var tuff nog var ändå att springa halvmara utan att träna. Andtrutna och ledbrutna gick de i mål, mina kollegor, stolta över att inte ha gjort en enda kilometer i löpspåret innan.

 

Jag var som alla andra, förförd och hänförd av företagskulturen och av mig själv, som var så stark och duktig. Det är svårt att ha vidvinkel när man befinner sig i maktens centrum. Kanske går det heller inte att vara delaktig om man gör det. I backspegeln ser jag tydligt hur galet det var. Att inte äta lunch eller ta betalt för det arbete man gör är korkat. Att inte träna inför en prestation är dessutom farligt. Vi som lever i i-landssamhällen verkar tro att vi är oövervinnerliga, att vi kan springa halvmaror, hantera konflikter och överleva större elavbrott utan att förbereda oss. Det kan bli vårt fall. Jag menar inte att man ska leva i ständig oro för att himlen ska falla ned över ens huvud, som de tappra gallerna i ”Asterix” gjorde. Men lite framförhållning när det gäller sådant som rent statistiskt troligen inträffar är gatusmart. Det tar tid att bygga upp konditionen inför ett långt löplopp. Lämpligen tränar man regelbundet för det under minst ett halvår. Man förbereder sig också genom att ta reda på hur man ska äta för att orka, hur terrängen där man ska springa ser ut och vilka kläder som är lämpliga för tillfället. På samma sätt är det med konflikter. Vi är generellt dåliga på att bråka på rätt sätt; dels för att vi inte lärt oss hur man gör, dels för att vi inte tränar på det. Krisberedskap ska vi inte tala om. Istället för att agera konstruktivt och bygga upp ett nödförråd som räcker i 72 timmar – samhället har ingen skyldighet att gå in tidigare – reagerade människor med ängslighet när information delades ut och verkade mest vilja bagatellisera riskerna med vårt sårbara sätt att leva.

 

Några halvmaror tränar jag inte för, emedan jag ogillar att springa om jag inte måste. Ett nödförråd har jag, som förr eller senare kommer att behövas. Jag laddar också inför en konflikt som är på gång genom att förbereda svar på frågeställningar som jag vet kommer upp. Livet är inget genrep, man får aldrig en andra chans. Men man kan genrepa på en hel del av det som ingår i det, så att det inte tar en med överraskning.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se